Idag gick min son för första gången. Det är nog det roligaste med barn. Att se hur de tar sig an livet och så många gånger de gör något för första gången. Att få vara med på den resan. Glädjen, förvåningen, chocken, försiktigheten, förundran, stoltheten. Känslorna sprutar och aldrig håller de inne med något. Det är nästa bästa grej. Att umgås med någon som bara könner rakt ut. Utan restriktioner. Utan att tänka på konsekvenser. Utan rätt och fel. Gråt, ilska, glädje, sorg. Varför lär vi oss att det är fel. Varför lär vi att tygla så mycket, gömma så mycket att vi faktiskt ljuger för vår omgivning. Den som vågar visa känslor och vågar berätta vad de känner vinner i livet tror jag. Utan att bry sig om vad omgivningen tycker.
Jag hoppas kunna förmedla att det är ok att känna och ok att prata om sina känslor till mitt barn. Att han vågar fortsätta och lyckas sätta ord på vad han känner. Något jag själv lärt mig att jag är dålig på. Även om jag kommer från en känsloöppen familj där man pratar.
Framför allt eftersom det är en son. Och min egen erfarenhet är att män ofta har svårare att uttrycka känslor än kvinnor. Det är som att de är rädda att förlora något i sig själva om de säger vad de känner. Som att det är farligt. Men alla har rätt till sina känslor ut att bli dömd. Det finns inga rätt och fel.
Men men måste också lära sig att alla inte kommer hålla med och att känslor är högst personliga – inte en sanning. Men att våga säga ”jag saknar verkligen dig” ”nu är jag ledsen” ”nu är jag lycklig” förlöser så många energier att det blir lite lättare att umgås med sig själv.
Det kan vara otroligt förlösande att säga vad man känner. Det kan vara en träning. Jag vet de som fått öva i att våga och har upptäckt att inget farligt händer om man säger vad man könner och tänker. På jobb. Hemma. Bland vänner. När man väl börjar är det svårt att sluta. Och det kan bara vara till det bättre. För man blir sann mot sig själv.
Man måste dock fortsätta ta hänsyn till andra och överväga – om mina könslor sårar, vad får det för konsekvens om jag berättar.
ett steg 1000 känslor : Idag gick min sin för första gången. Der är nog det roligaste med barn. Att se hur de … http://t.co/uc85nKpAes
Ja att uttrycka känslor är nog oftast bra, OM man lyckats utveckla nån sorts känsla (!) för sammanhanget. Jobbet är nog till exempel inte bästa stället många gånger. Jag har en kollega som alltid måste dela med sig av precis hur hon känner; om hon är arg, glad, ledsen, trött osv, och gärna hela storyn bakom också. Så otroligt tröttande när man bara vill ha ett möte och prata om en jobbgrej, och skiter FULLSTÄNDIGT i om hon är ledsen för att hennes mosters mans hund har dött eller vad det nu må vara. Det spelar ingen roll om vi är tre eller trettio personer i mötet, minst tio minuter måste alltid handla om henne på ett eller annat sätt. So fakking fed up with that. Tack och lov för semester snart.