Allt propsande på jämställdhet och milimeterrättvisa som uppkommer endast när det är till någons fördel. När jämställdhet innebär mer tröökigt ansvar: lika många vakna nätter, inställda möten, mindre i inkomst, frånvaro på jobbet, varannan blöja, mindre kul, ingen fest för dig heller, mindre egentid, mer städning, ikeamontering … Då är det tyst. Då är det ingen som står och gapar ”ge mig, ge mig!”.

Så fint och lätt att vara jämställd i teorin. I praktiken kräver det mer. Kanske att inte göra det svartvitt utan så dynamiska som vi är som individer och väga in våra olikheter och förutsättningar och önskningar.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter