Jag är övertygad om att man som förälder måste lära barn för framtiden. Det är föräldraransvar. Inget, eller mycket lite, händer av sig själv. Du som förälder måste lära. Visst det kräver jobb och tålamod – men det är ditt ansvar.
Som att lära barn att klara av att somna själv.
Däremot tycker jag inte att detta ska göras när de är så små att de inte kan göra sig förstådda eller söka hjälp, utan bara skrika. Och ge upp.
Oavsett åsikt om när det är dags, och hur, läste jag en text idag som är så fint och stilistiskt bra skrivet, samt tänkvärt, (även om hon tar i och jag är kluven) att jag vill dela.
Att se saker ur andra perspektiv är oerhört effektfullt för att skapa insikt. Hur skulle du känna om du låg ner och det enda du kan göra är att skrika? Och de som ska rädda dig ignorerar dig. Lägger en filt över vagnen. Kör dig över en tröskel. Eller gata upp och gata ner i forcerat tempo. Samtidigt som de irriterat pillar på mobilen.
Någon gång måste man lära barnet att känna sig trygg med att sova själv. För barnets utveckling, och alla i familjens, skull. Då är det mitt som förälders ansvar, inte barnets hjälpa honom att klara det. Men varför ha så bråttom. Det är så självklart att ett spädbarn (definition: barn under ett år), som nyligen legat i en mage nära hjärtljud och mammans gung, behöver närhet i den nya världen och slutas under sömn.
Redan på BB sa en barnmorska, när min bebis låg i en opersonlig plastlåda på hjul och skrek, ”akta, du vänjer honom” när jag tog upp min son, 1 dag gammal, och lade honom vid mitt trygga bröst. Jag håller med henne. Det är jag som får ta smällen. Men det jag vänjer honom vid är egentligen självklart – att han kan lita på att jag finns där när han behöver.
Den smällen tar jag.
Vi kan börja träna sen. Och ta till beprövade metoder. Men inte när hans ålder benämns i veckor och månader.
Vet inte riktigt vad jag ska säga om detta inlägg, men min bästis som är barnmorska hade nog e hel del att säga till om.
Bästisen har jobbat med bebisar i 20 år. I snitt har hon tagit hand om över 2 miljoner har hon räknat ut. DU HAR VARIT MAMMA I 4 MÅNADER?
Inge säger åt dig hur du ska jobba. en rörmokare berättar inte för dig hur du ska sköta ditt jobb. Nu är du mamma, och det är ju ett ansvarsfullt arbete faktiskt. Men du kan inte klanka ner på människor som besitter ren och pur expertis, kunniga människor som vet vad de talar om. Du har inte ens varit morsa i ett år, här loosar du rejält både i kunskap och intelligens. Just sayin!
Du nämner inte vad det är i debattörens resonemang (om du läste artikeln jag länkar till) som du inte håller med om, inte heller din bästis expertisutlåtande om saken. Så jag har inte mycket att svara på.
Av de BM jag träffat, föräldrar och litteratur skriven av just expertis är min upplevelse att de flesta tar avstånd från metoder som de artikeln handlar om och som användes förr.
På FB där jag lade upp samma inlägg lät det annorlunda. Alla höll med om att man inte ska ignorera sitt skrikande barn. Men de flesta föräldrar kanske saknar intelligens, kunskap och sunt förnuft?
Eftersom du refererar till din vän kan jag nämna att min mammas expertisområde är just FNs barnkonvention. Vilket är temat för artikeln.
Intressant. Men jag fattar inte riktigt… alltså femminuters metoden, att gå ut ifrån rummet när ens barn skriker och är ledset, det håller jag med om är en dålig metod och inget jag skulle få för mig att testa. Men att det är dåligt att lägga barnet i vagnen om det blir ledset och rulla det över till exempel en tröskel, där håller jag inte med. När barnet är i vagnen är man ju ändå nära, kan prata, sjunga, vyssja, lägga på en lugnande hand, osv. Det verkar som att artikelförfattaren tänker att man alltid ska bära/amma barnet till sömns, men det känns i mitt tycke ganska ohållbart. Och tungt! Eller om man som jag har ett barn som under sitt första halvår vägrade sova annat än på mage i vagnen eller sängen. När är jag en dålig mamma då, om jag låter honom somna som han vill trots varningar om risk för psd, eller om jag försöker få honom att sova på något annat sätt med en himla massa skrik som konsekvens? Allt är inte svart eller vitt, i synnerhet inte nånting alls som har med spädbarn att göra…. jag tror på mammainstinkten jag, och önskade att alla hade ork, stöd och självförtroende nog att lyssna på sin egen känsla utan att väga in en miljon tips och tankar från alla omkring. :)
Jag håller med. Har själv dragit vagnen med gråtakrikande nyfödd över sövande kullersten. Själv är jag dock tveksam till metoder där man ignorerar barns skrik och inte är närvarande. Som den Hard core 5-minutaren. Och ja, tipsen är många. Låg på sjukhuset en vecka pga komplikation och fick lika många tips som vi hade barnmorskor.