Alltså ”kompisgäng”. Det har jag alltid varit rädd för. De innehåller maktstrukturer, osynliga band och regler som varken låter någon komma in eller ut bara då där. Där vänner blandar sig i saker de inte har med att göra. Som gör det omöjligt för någon att bryta ur och ta eget beslut utan att bli dömd och utanför vilket skapar beroende och rädsla och en omöjlighet att skapa sitt eget liv. Ostyrt. Opåverkat. Strukturer som omöjliggör stoppar och stjälper med sitt ständiga stöd. En plats alltid samma plats. Är du inte den starkaste får du stanna där. Påtryckt av åsikter och förväntningar. Tar du dig ur och nosar på ett annat liv. Nyfiket. Nytt. Blir du kanske utstött, utsatt. Så då stannar man där eller går tillbaka till i sitt gäng som
Inte kallas gäng, så klart, stänger dörrarna och grämer sig för vad man inte gjorde. Inte förrän någon av ledarna, som inte kallas ledare, så klart, rör sig. Ruckar på sig. Bryter bana vaknar de andra oroligt och undrar ”får man göra så”. Plötsligt har flera familjer och kvar står den som aldrig stod upp och följde sina tankar och sitt hjärta. Undrar. Vad nu. Nej gäng. Även de till synes osynliga. Du kommer inte in du kommer inte ut.
Vuxengänghäng
25 mars, 2012