Lite visste jag om de stundande bravaderna som låg i gårdagens sköte då jag promenerade den lilla biten mellan hållplatsen och Waynes Coffee ute på Dockan i östra hamnen för brunch. Efter solskenspromenaden var det dags för lunch och ett glas vin och sedan var det dags att föna håret. Ut till Jonas (lovade att göra lite pr) i någon lånelägenhet på Sottstaden। Taxichaffisen måste tyckt jag ha sett väldigt märklig ut eftersom han stängde av sin arabiska musik och spelade country hela vägen fram। Allt med ett lismande leende på läpparna।Pizza och sprit stod på menyn, något jag inte på något sätt opponerade emot. Som vanligt på Jonas fester var det ett hopkok av körsångerskor, trevliga och smålänningar. Människor man haft sex med eller i värsta fall inte haft sex med men varit nära att ha det med och allt känns väldigt pinsamt. Sen då jag Karin och HC fnissandes i ett hörn med snacksen i besittning. Då mina bundsförvanter sambotråkade och gick hem fick herr Levin bli bästis med ett stycke frisör och en kvinna det visade sig att jag tidigare varit pissfull tillsammans med. Någon märklig liten sak med ett ryskt namn och något sneda ögonbryn flög fram och tillbaka i lägenhet som han var besatt. Efter jag försäkrat mig om att det inte var Linda Blair som efter ett könsbyte gjorde comeback i exorcismsammanhang andades jag ut och lät han hållas. Den fula skjortan till trots.
Jonas var på sitt världsbästa partyhumör och fick som vanligt alla glada och peppade för nattliga äventyr i Malmös nöjes djungel।Tillsammans åkte vi då alla till WONK. Med sina svettiga bögar i en cykelkällare med klistrigt glassplitter över golvet drog jag stilla slutsatsen att vi kommit lite vilse i djungeln. För att inte säga att vi lämnat den.På plats blev det nog några drinkar för mycket för satan va allt snurrade. Jag överkonsumerade cigaretter dessutom vilket är ett säkert tecken på att jag fått för mycket att dricka.
Då jag i något förvirrade ögonblick lyckats stämma träff med ett antal gentlemän på stället under ännu mer förvirrade sms-kontakter under kvällen och dagen blev det ett farligt springand i trappen.
Det roliga med bunkern är möjligheten att kunna fjanta runt och spela teater utan att någon tycker man är konstig. Tvärtom vore det nog märkligare och i större kontrast om man inte gjorde det.Hur som helst trillade jag på två förtjusande doktorander från Lund som försåg mig med cigaretter och festliga kommentarer till gryningens intåg.
Kvällens minus var att norsken på studieort i Umeå jag tagit för vana att alltid ha förvirrade nattliga konversationer över telefon med i berusat tillstånd inte ringde då han är i London och slår runt.
Höjdpunkten på vår distanstelefonflirtsrelation hittills var när människan kapat en flygbuss och lyckats få den att köra honom hem för fem kronor samtidigt som vi analyserade Oscarsgalan jag facistiskt satt och tittade på klockan fem på natten. Sluddrande var nog ordet. Att gå på WONK är som att gå på museum. Alla står lite dammiga på samma plats och säger samma saker, gör samma saker och långt ifrån gratis inträde. Någon borde sätta små objektförklaringar bredvid personerna typ: ”Sliten medelålders karaoketransa med tjack under näsan”, ”bögen som aldrig får till det”, ”bögen som alltid får till det och ångrar det dagen efter”, ”faghang – don´t feed it”. Listan kan göras långt.
Till slut sa jag mitt sista ”tack men nej tack” till någon blond historia och gick hem längst kanalen.
Kanske inte med så mycket mer vishet än då jag lämnade hemmet och d relevanta slutsatserna blir få. Men varje kväll kan ju inte vara brainfucking.
