På insidan av företaget

september 27th, 2016 by Karin

När man jobbar med reklam kommer man in på insidan av så många företag. Många olika företag. Man lär sig om produkter, om organisationer och ofta blir jag väldigt imponerad av vad företag faktiskt gör för sin omgivning. Det är nog också därför jag har utvecklat svår allergi mot människor som automatiskt ser företagare, VD:s, entreprenörer, privata aktörer som giriga kapitialister som lever lyxliv på andras bekostnad. Visst möter jag företag som startats i rent vinstintresse men jag träffar desto fler företag som startats ur ett engagemang för en sak. Ur ett intresse. Av eldsjälar som velat något.

Idag är socialt ansvar något som genomsyrar många företag. Framför allt stora. Det kan vara allt från att uttalat arbeta med mångfald och ge arbetsmöjlighet till utsatta till att ta ett ansvar för produktionsledet. Vilka material man använder, var man har sina fabriker och hur arbetsförhållandena är. Socialt ansvar är en välkommen trend som jag hoppas snarare är en förflyttning än något övergående. Just nu jobbar jag med ett bostadsbolag som inte bara bygger utan som gör saker som jag inte hade en aning om. Som startat sociala projekt där de sätter ungdomar i arbete, och hjälper dom till fast jobb (vad gör arbetsförmedlingen liksom?), skapar fritidsgårdar och andra insatser som förändrar i områdena där de bygger. Jag tycker det är fantastiskt. De hade inte behövt göra det. De hade kunnat bygga och lämna. Men de tar ett större ansvar. När jag intervjuar en fotbollskille i en av dessa områden där ungdomskriminaliteten är hög och många har det tufft lyfter han till och med fram en person från kontoret på bostadsföretaget som en hjälte. En hjälte som kommer och hänger med ungdomarna, delar ut fotbollsbiljetter och som bryr sig.

Stora företag är viktiga. De har resurser. Och när de används så här blir jag helt varm.

Gång på gång slås jag över de fina saker som många företag gör för andra. Vad det kan betyda. Och hur många entreprenörer som drivs av att skapa förändring. En förbättring.

Jag gillar att komma in på insidan av företag. Speciellt när det ser ut så här.

Feber jag? 

september 23rd, 2016 by Karin

Har inte haft feber på år, om jag minns rätt. Är därmed i chock och efter 40 grader sprids värmen av två alvedon likt berusande varmt vin i kroppen. Tacksam för läkemedel. Känner mig frisk. Fast jag vet att dom luras. 
När det gäller barn tänker jag att febern är viktig. Det betyder att kroppen jobbar. Feber är ett symptom på det, inte i sig en sjukdom. Över 40 eller om de har mycket jobbigt då är de dags. Knottrorna på kroppen som bildas av stigande feber lägger sig och en paus sprider sig. Tack. 

Månatligt svart hål

september 16th, 2016 by Karin

Ändå är det sommarsol i september. 

Vad är det som händer med hjärnan när den intar pms-mode? Ett mörkt täcke läggs över ansiktet och allt går långsamt. Det hjälper inte att tänka att jahapp nu var det dags igen. Trots att man borde vara förberedd då det sker varje månad i allt för många år. Hjärnan mår som den gör ändå. En förändrad kemisk sammansättning i kroppen drar ner en i ett svart hål där livet inte längre syns från den ljusa sidan. På samma sätt som den deprimerade. Svårt att värja sig emot. Vänner pratar om hur mannen framför dom förändras till en främling och hur de googlar skillsmässa en gång i månaden. En annan har förbjudit sig själv att ta avgörande beslut den återkommande veckan. Jag sitter i bilen apatisk och kommer inte ut ur bilen dessa dagar och lämningen på försklolan känns som en kniv i magen av orimlig saknad. Pms är faktist överväldigande säger min kollega. Tre äldre barn gammal och mången period bakom sig. ”Den skojar man inte bort” säger hon. Ändå är det, som med så många kvinnliga tillstånd, något som man i stort sett ska acceptera. Någon större hjälp för de med svårar kemisk obalans är svårt att få. Ändå är det något återkommande hos så många kvinnor i så många år varje månad att någon form av ekonomi borde finnas i att forska på just detta i större utsträckning. Allt är som en stor lång suck som förlöses den dagen mensen har den äran att komma. Eller möjligen någon dag senare. Och så vandrar man uppåt igen på toppen och är lagom glad och nöjd och känner att livet nog ändå blir bra ändå tills nästa period kommer och man trycks nedåt igen. Det är då en väldig bergochdalbana tills man fyller runt 50 och sedan ska det bli spännande att se vad klimakteriet har att erbjuda. Jag önskar ingen kvinna det här. Möjligen alla män. I alla fall några gånger så att de kanske kan förstå att det inte är lite nedstämdhet att rycka upp sig ifrån utan ett tillstånd omöjligt att värja sig från. Fast  å andra sidan så går det kanske inte att få förståelse. Det är lika förvånande varje gång den perioden dyker upp.

Uppdatering: passande nog skriver Sydsvenskan också om det här idag. 

She’s a lady

september 15th, 2016 by Karin

HM har väl inte någon anmärkningsvärd historia av att välja modeller som gör att kampanjer hyllas ur ett feministiskt  perspektiv. Det har varit allt för brunbrända modeller så att världen rasade över risken av att skapa ett mode med onaturligt och ohälsosamt solbrända kroppar. Det har varit yppiga modeller. Och nu är trenden vanliga människor. Och HM hyllar den självständiga kvinnan.

And she is mine

Ett kök som tappat sin trädgårdsmat

september 15th, 2016 by Karin

img_5015

 

Vad har hänt med Slottsträdgårdens café? Är frågan jag ställer mig när jag läser menyn. Detta ställe insprängt i den prunkande helt fantastiskt anlagda trädgården i parken, men små grusgångar, låga boxbomhäckar som skapar rum mellan trädgården och Tareq Taylors kök. Jag måste uppriktigt nog säga att det märks att Tareq har flyttat sin själ till en annan plats. Det var alltid kul att komma hit, rätterna var uppfinningsrika, fulla av blad och blomster och om dagen inte föll i smaken fanns det varje dag en krämig risotto smaksatt till glädje. Nu, tre hamburgare, 90 80 eller 150 gram. Och tre sallader, välj mellan kyckling, fisk eller räkor. Eeeh va? Salladen  med betor är helt okej. Den asiatiska salladen med nudlar säger mitt sällskap smakar ingenting.  Jag sneglar mot en vegetarisk burgare som är vackert staplad på höjden men hit kommer jag inte gå igen för maten, vilket jag gjorde förut. Det är en himla tur att omgivningen är bestående i år så att gästerna kommer ändå. För tråkigare meny har jag inte skådat sedan stället bedrevs i föreningsregi.

 

img_5016

Dryck på fallfrukt som omhändertagits är en fin detalj i kyldisken. Mustig och len äppeljuice.

Spara

Lär dig förstå och se människan i kriget

september 14th, 2016 by Karin

Igår satt jag hos en man. I hans vardagsrum. Han och hans familj öppnade sin dörr med ett leende. Bjöd på sina kakor, bad alla barnen att hälsa fint, och så pratade vi ihop. Om livet. Om mat. Om död. Han har levt i tio år i krig. Saker jag bara läst om i romaner har han levt med som högst verklighet. När man läser i tidningen om krig levereras fakta, tragiska bilder, människor kallas saker som migranter istället för sina namn. Situationer beskrivs som svåra med oftast i så korta ordalag att det är svårt att faktiskt förstå. Det går förstås inte att förstå. Men om man läser en roman om kriget slukas man in i berättelsen och kastas in i bombräder och flykt och rädsla med hela medvetandet att man själv är med. Att man känner deras rädsla, deras sorg och man får medlidande för karaktärerna och gråter när de ser sin pappas huvud skjutas av eller mamman som håller delarna av sitt nyfödda barn som just börjat säga sina första ord, dammigt, blodigt och skriker ut sin förtvivlad till en tyst himmel som aldrig ger några svar. Och kanske då. Med en roman i famnen i soffan kan man förstå lite av det som är högst verkligt just nu. Jag läser En gul sol som utspelar sig i inbördeskriget i Nigeria. Nästa dag läser jag om människor i kriget i Syrien. Och igår sitter jag och lyssnar på en man som levde i krigets Beirut med sin familj. Tre historier av samma sort där kriget förenar berättelserna. Yossef berättar en helt otrolig historia för mig om då han fann ett barn sekunderna efter att en bomb landat. Hans mammas armar var borta, den andra kvinnan död, barnet, bara ett år gammalt, hade en arm av, ansiktet såg man inte av allt kött som var borta och han var full av öppna frakturer. Han tog honom sprang. Samtidigt som de var beskjutna. Skrek att han var barn. I ett hav av skott där han var måltavla – bara för att han tillhörde en folkgrupp. En historia som inte är unik.

Samtidigt bygger Europa murar. Bokstavligen byggs just nu en mur för att hindra flyktingar att ta sig hit. Jag förstår inte. Ska vi inte hjälpa flyktingar? Är inte det hela grejen med att fly – att rädda sitt liv. Från bomber. Ska inte världen vara där och säga oj, herregud har du klarat dig hela vägen hit. Här har du en filt, mat, vatten och en plats att sova på. Nej, vi bygger en mur. Vi stänger dörrar. Tyranner härjar och Europa sträcker inte ut en hand. Det är oförlåtligt.

När Youssef kom hit möttes han, hans fru och tre små barn som han mot alla odds lyckats fly och klarade sig hela vägenav tre poliser. Han var jätterädd. Vad skulle hända. Vet ni. De hjälpte honom. De bar hans barn och tog hand om dem. 
Det är en tuff tuff sak att fly. Dels ska du klara dig ur landet utan att dödas. Sen farlig flyktväg. Vi VET att människor dör, inte bara v krigets bomber, utan av vägen. Det är också tufft att lämna familjemedlemmar kvar. Liv. Kanske ett liv du byggt i generationer. 

Youseff hus har bombats till botten två gånger. Människor vill inte resa från sina länder bara för att. De hoppas hela tiden på fred. Youssef byggde upp sitt hus igen första gången. Hoppades på fred. När han flydde lämnade han ett liv. De som flyr lämnar ett liv ett land som de önskar var i fred. Det är inte för att profitera, det är för att det är ohållbart att stanna.

Många tonårspojkar flyr. Det är för att de är starka, unga pigga och har störst chans att både klara sig och få uppehållstillstånd. Hur kan det vara så svårt för människor att förstå – att det är SYND om pojkarna som kommer hit. De är helt ensamma. Flytt från sina familjer och har fått ett enormt stort ansvar. Alldeles för tidigt i sitt liv. De ska klara saker våra tonåringar aldrig någonsin behöver bemöta. Och ni kallar dom profitörer, dumma, hatar dom. Jag tror att de allra helst vill gråta och få en kram. Vi har strypt möjligheten för dem att få hit sin familj. Grusat fler chanser att överleva. Jag tycker inte om Europas egoistiska ansikte. Europa, läs en roman.

Lunch på Daniel Berlin

september 9th, 2016 by Karin

 

 

Jag tog med mig mina tjejer till Daniel Berlin. En krog som ligger mig varm om hjärtat. Första gången kommer jag aldrig glömma. Hur jag satt i trädgården och de kom ut med fat av nyplockade färska  grödor från trädgården. Morötter, vinbär… Allt att plocka och äta rått, rakt upp och ned till ett glas champagne. Det var drypande sol. Grusgången krasade under fötterna. Det är en återkommande känsla när jag tänker på Daniel Berlins krog. Gruset under fötterna. Ljudet. Men också hans mamma och pappa i restaurangen, så fina. Rotsellerin som bakades länge och skars upp i matsalen. Svampbuljongen hur är den möjlig.  Blomkålen som serverades i oändliga texturer fullkomligt briljant, fågelbenet som en påminnelse om att respektera det levande det vi tar av. Vinerna. Ingenstans har min vinupplevelse varit så verklig som här. Jag, som inte kan vin så värst kan i alla fall veta när jag tas med på en ny resa och imponeras av hur de de kan servera ett sött vin och få det att kännas som en helt naturlig hållplats mitt i resan. Magiskt. Ja, jag har varit här flera gånger. Jag trodde jag hade en årlig tradition tills jag blev gravid och fick barn men den kanske är återupptagen nu. Jag älskar att prova nya ställen men Daniel Berlin känns nytt och intressant varje år och jag vill vara med på hans färd. Så hellre dit igen än till något nytt, om jag måste välja. Och Ja, jag har ett extra klappande hjärta av att se någon från Landskrona lyckas. Den staden behöver det. Människorna behöver det. Känna att de kan, att de har möjligheter och jag tror att det är därför som Daniel också är så engagerad i staden. Har startat en restaurang där som han coachar och deltar på event.

Wow vi har haft fester och klappat och hafts så himla annorlunda upplevelser på Daniel Berlin också. Haft vinprovningar och rullat ut. Denna gång tog jag juicepaketet. Härligt det med även om jag grämde mig när några speciella sorter kom in,som jag smuttade på förstås. Men jag rekommenderar verkligen lunch på krogar som serverar avsmakningsmeny. Det är något härligt lättsamt med just lunch. Krogar som Noma, Daniel Berlin eller andra Michelinkrogar har ofta det alternativet. I år var det mindre av många versioner av samma råvara. Som en tallrik rödbetor i olika versioner,och fler anrättningar av olika råvaror, texturer, smaker och färger som tillsammans skapar en enhet. För att återge allt borde jag spela invåra röster i realtid. Kvar är minnet av en lever på fågel, tuppskinnet, spröda råa kantareller, mjukt mjukt ägg…  Ja och så den där starten med rom för att inte säga hur en smaken av skånsk äggakaka serveras i en tugga. Vad som också utmärker Daniel Berlin i år är ljudsättningen. Vi kommer in, smått stirriga av förseningar och livsöden men när vi sätter oss ner i vår privata matsal lägger alla märke till lugnet som befinner sig, hur vi sjunker ner i en långsam behaglig rytm skapad av spamusik. Som delfiner som knuffar en i land och för en redo att andas på nytt.

Spara

Irish Coffee eftermiddag

september 9th, 2016 by Karin

 

Klockan var tre och jag tog en avstickare från kontoret för att fika med en vän (läs svära under en timme över diverse saker i våra liv). Vi konstaterade att vi alltid träffas på Moccasin när det är något viktigt. Här har många sorger och glädjeord pyst ut. Här berättade jag tydligen för henne att jag var gravid. Och här ordnade jag så hon fick träffa alla hennes vänner när hon fyllde trettio. En viktig plats för viktiga ord helt enkelt. Och som jag annars nästan aldrig besöker. Inte för att det är något fel på stället. Tvärtom är det både mysigt, de utvecklas hela tiden i sitt kök, nu odlar de själva på Stadsbruk och vinbaren är ett trevligt Davidhallsinslag.

Men. De har ingen cappuccino.

De hade bara snutkaffe vilket jag inte alls kunde tänka mig efter en hel dag med huvudet i termosen. Jag och Eva som äger Moccasin kom glädjande nog fram till att det som ligger närmast till hands är en Irish Coffee. Detta rekommenderar jag alla. Speciellt klockan tre en fredag.

Glädjen över livet är åter tillbaka.

Spara

Spara

Spara

Banar väg för Bantorget 9 

september 9th, 2016 by Karin

 

Fick äran att besöka Bantorget 9 i Lund med ny köksmästare, Daniel Lindström, som tidigare var på Atmosfär i många år. Ett mysigt liter gatuhus precis vid tågstationen ligger restaurangen men en sådan där ljuvligt pittoresk innergård och charmig värme. De serverar en femrättersmeny meny och kommer försöka jobba allt mer med vinkombinationer. Våra rätter var mustiga och smaksinne, kreativa och köttiga. Efter en superb råbiff kom kalvbräss och därefter gris från Ollinge. Trippel i tungt för min smak men bar för sig fint. Mina Italienska vänner mmmmade åt kalvbrössen och undrade vad det var medan svenskarna tyckte biten var något stor. Jag fick förklara havtorn och andra svenskfina råvaror som jag inte ens tänker på kan vara exotiskt för en italiensk matskribent. Och när Flavia skulle beskriva hur två smaker fungerade ihop sa hon som en italienare bör ”they don’t fuck together”. Och någonstans efter ett antal glas vin bestämde gänget på Bantorget att vi skulle ha en surströmmingskväll. Hemma hos mig! Det vårvintern jag som bestämde det men min dörr står alltid öppen för den som bringar vin så varför inte. Jag tror att Daniel och hans gäng får en fin plats att utvecklasitt kök på i Lund. Upp och ut ur källaren på Moore bistro och ut i den gemytliga friheten med kreativa trevliga menyer. Lund behöver er.

Spara

Spara

Spara

Leta i det grå

september 7th, 2016 by Karin

Det är lätt att peka ut en händelse som anledning till hur man mår. När det kan vara en kombination av saker. Är jag nere brukar jag fundera över hur olika delar i mitt nuläge ser ut och vad som spökar i mina gråa tankar. Det är sällan en sak. Det är ofta flera. Eller är det ibland något helt annat än det jag tror att det är. Om jag pekar ut en sak som anledningen till mitt dåliga humör, eller för den delen glädje, kan det visa sig ha varit fel slutsats. Om det jag tror är anledningen och mitt sinne är kvar och jag fortfarande inte är tillfredsställd är det ju något annat. Jag börjar fundera över vad jag gör för jobb just nu. Det brukar påverka mig mycket. Är det inspirerande och roligt, kreativt och känner jag mig viktig. Eller är det en tråkig presentation som får mig att fundera på mitt yrkesval. Ska jag ha pms. Sa en kollega något vid kaffemaskinen som jag funderar över. Råkade jag se någon ur mitt förflutna på stan. Är det kanske något ur det förflutna som bubblar upp och väcker känslor till liv som jag nu projicerar på någon eller något annat. Jag tror att det är bra att analysera sin tillvaro och inte lägga alla ägg i samma korg. Då är det lätt att tro att om jag förändrar detta så förändras allt. Och har tillvaron funnits länge är det sällan något i vår omgivning som behöver förändras utan vi själva. Risken är att man hela tiden jagar det som får en att må på ett visst sätt när man egentligen borde jaga inåt. Titta på sig själv, lära känna sig själv och förändra inombords. Där ligger oftast vägen till den glädje man söker i sitt grå. Väldigt lite har med andra och vad andra gör att göra.

Roligaste pizzabeställningen jag gjort

augusti 23rd, 2016 by Karin
Roligt med en pizzabagare som bestämmer när man får hämta pizzan. Kan bli lunch, kan bli eftermiddag. Inte en aning. Så spännande! Lite som att få ett turnummer. Bagaren bestämmer också vad som är på. Inte ett tjaffs får man bestämma alltså när Sandra Mastio med man levererar pizzor från trädgården. Jag älskar det. Pirr pirr.
Jag tog sista chansen innan hösten tar över när Sandra och Stefano kör sin pop-up-pizza från vedugnen Bruno i sin trädgård. I samma veva som jag fick veta beställde jag på vinst och förlust. Sandras pizzadeg tar fyra dagar att göra så här får man vara ute i minst fyra dagar innan. Ingen ”15 minuter” här inte. Och innan jag visste ordet av så var alla pizzor slutsålda. Men jag har fått min biljett. Hoppas bara jag har möjlighet att hämta den. Annars får det bli taxi ut till Hyllie. Pizzatime!

Kinesisk vinbar öppnar i Malmö!

augusti 22nd, 2016 by Karin

kinlong2

 

Oh yes sir. Chien-Chung Wang på restaurang Kin Long, som är Malmös enda kinesiska krog som har ambitionen om att laga genuin kinesisk mat, har just fått nycklarna till lokalen sidan om. Här ska det blir fler sittplatser, karaoke i källaren och plats för barn med spring i benen. Och så en vinbar med smårätter! Jag längtar. Tänk att få ta ett glas gott rött till ett bar bra dumplings. För det är fanken inte lätt att få tag på bra dumplings.

Chien är bra på att matcha det kinesiska köket med bra viner. Medan en sedvanlig kinakrog serverar smaklös mat som passar bäst med en bakfyllecocacola är det roligt att gå till Kin Long. Både för att äta och att dricka.

Kin Long lagar snällt och bättre kinamat än på andra kinesiska krogar i staden. Till exempel gör Chien en sås till sin trekoppskyckling på fyra olika sorters vinäger som ger ett sådant djup coh sug så jag blir smått yr. Man får alltid ett varmt välkomnande och det är inte konstigt att det är en familjefavorit och ett ställe dit stammisar går om och om igen. Foodies vill gärna se mer edge, och Chien själv har all potential att skapa mer extroverta kinesiska rätter i sitt kök. Hemma lagar han mat han ännu inte vågar servera på krogen. Men om man vill driva en hållbar restaurang i Malmö kan man inte bara servera extrema rätter. Inte än.

Vi hade ett långt samtal om inälvor och kinesisk matkultur häromdagen. Jag fick smaka en helt sjuk soja som inte går att få tag på i Sverige. Tjock som kåda. Foodies tar ibland chansen att ringa i förväg för att kanske boka en åtråvärd Abalone som inte finns på menyn. Det går. Och det var precis så Kin Long kom att bli den krog den är idag. Allt fler ville äta den ”riktiga kinamaten”. Den som inte stod på menyn. Nu finns den på menyn. Och då vill många ha den riktiga kinamat som inte står på menyn just nu.

Så om tillräckligt många besöker vinbaren och ber om grisfötter är jag säker på att Chien snart trollar fram det på menyn. Eftersom det är en av hans favoriträtter.

Det är krig.

augusti 19th, 2016 by Karin

omrad

 

Barn är i krig. Europa sviker med hårdare regler när det borde ge en hjälpande hand. Att ge en bild av kriget via ansikten är bra. Genom att möta människor skapas förståelse och medkänsla. Om man vill. Alla flyktingkritiska borde sitta ner och prata öga mot öga med någon som flytt kriget. För det är inte siffror. Bakom varje siffra finns en person med ett öde.

Jag är övertygad om det var du som var tvungen att fly hade du önskat att någon förstod din desperation och hjälpte dig. Inte att du var en siffra som stoppades på grund av att du var en siffra som ingen har råd med. Eller en siffra för mycket. Eller en siffra som gör dig för gammal för att få omvårdnad och kärlek.

Den här siffran är 5. Fem år gammal. Han heter Omran. Han har ett hjärta som slår, som känner. Ögon som ser. Som gråter. Fötter som kan springa i lek. Eller undan bomber. Det finns fler. De är alla svårräknade. Men alla är precis som du och jag. Fast de får, år 2016, genomleva en fruktansvärd vardag utan trygghet.

Jag vet många som kämpar och hjälper till på den här sidan gränsen. Svenskar som har barn boende hos sig och hjälper dom att kämpa för att få stanna, som hjälper dom till skolan. Jag vet de som åkt ner och hjälpt människor på flykt. Och om man inte kan göra något kan man i alla fall skänka pengar till hjälporganisationer. Det gör jag, även om jag egentligen inte har råd, för att inte ha råd låter som ett skämt i jämföelse. Det hanslar om att avstå några glas vin i månaden. Man kan också vara med och skapa opinion och försöka påverka. Det gör jag också. Med mitt skrivande känner jag att det kan jag göra. Sprida ord. Tyvärr verkar ingen bli omvänd.

Förrän de möter människan bakom siffran. Då tror jag saker kan hända. Även för en riktigt idiot.

Aleppo3

Räknar ner minuterna till han kommer

augusti 13th, 2016 by Karin

Räknar alltid ner minuterna till mitt barn ska komma. Med pirr i magen och längtan som på julafton. Det är hur töntigt och fint som helst att få känna samma känsla som vuxen. Som när man är kär. Även om jag har sopor som borde tas ut, disk som bör diskas innan han kommer och så vidare för när han är här blir tiden annorlunda och hushållssysslor eller ens två minuter för sig själv bli svårt. Ändå sitter jag bara på en stol i köket. Njuter en kaffe i total tystnad vilket jag även kan längta efter ibland. Men aldrig så mycket som jag längtar efter att ta den koppen kaffe samtidigt som jag har min pojke i knäet, slängandes ägg på golvet och inte ha hunnit duscha. Hur jobbigt det än är att vara själv med barn slår kärleken till en annan människa allt. Och den kärleken är något oupplevda till den inträffar. Något som är svårt att förstå. Aldrig trodde jag att det skulle kännas så här. Så knäppt galet stort och häftigt. Att den lilla personen är en del av mig.

Kaffeilskan

augusti 12th, 2016 by Karin

Det är helt vedervärdigt att gå och köpa en kaffe för att direkt inse att den är skit. 37 kronor dåligt humör serverat i en kopp med ett mönster.

 

Fel nummer 1 brukar vara fel temperatur. Bajsnödigt må tyckas men nej, det är helt avgörande för upplevelsen av en cappuccino. Bränner du dig på läpparna när du dricker är den inte okej. Den ska vara ljummen.

Fel nummer två, för mycket mjölk. Nej jag bad inte om en latte jag bad om en cappuccino. Just nu (därav denna irritation) sitter jag med en nygjord dyr cafécappuccino som jag tagit med mig så jag kan inte gå och klaga och få en ny med uppenbart bara en shot espresso i till en för stor mängd mjölk. Samma café brukar alltid som standard ha i 2 shots så jag känner mig lurad. Kaffet smakar 0. Noll noll  noll.

Fel nummer tre, för stor kopp. Vem i hela friden vill dricka cappuccino i tekopp. Sitta där och mysa med den med stickad soffa i en fåtölj som om det vore en bris av örter. Det ska fanken riva och koppen ska vara en klassisk cappucinnokopp inget annat. Allt fler serverar i tjocka klumpiga muggar med handtag. Det var väl Espressohouse (screw you) som började. Nu har till och med gamla Melvins, numer St Jacobs stenungsbageri, börjat hälla sin cappuccino (förvisso med två shots) i dessa hippiemuggar. Fy fanken. Skärp er.

Eftersom Gateau är ett kvarterscafé för mig brukar jag gå dit. De prickar rätt ofta men har även några som jobbar som inte riktigt insett allvaret med kaffe. Som idag.

Dåligt kaffe gör mig inte bara så otroligt irriterad. Det gör mig ledsen. För mat fyller ändå en funktion. Även om den inte är god blir du mätt. Kaffe som inte smakar gott fyller ingen funktion alls. Suget ligger kvar som ett täcke över tungan och lämnar en fullkomligt otillfredsställd. ´

Malmö Cooking serverar smakbonansa

augusti 12th, 2016 by Karin

malmocooking

 

Kolla in Malmö Cooking på Malmö festivalen. De finns på Gustav Adolfs torg och dukar upp en lång rad festivalmat som lär sopa mattan med langos, pås-ost-tacos och allt annat. Varje dag är en ny krog på plats och serverar smakprov från sitt läckra kök. Vad sägs om Wade Brown från Pink head project som ger oss en asiatisk smakbomb, Raw food house serverar en helt rå Pad Thai vilken jag kan intyga är en helt galet god rätt och de gästande kockarna serverar framför allt en rad olika varianter på Malmös nationalrätt Falafeln och korv. Det vattnas i munnen när jag läser veckans meny här.

Det ständiga dåliga samvetet över detta….

augusti 11th, 2016 by Karin

Saker jag inte gillar att göra

Avboka grejer. Jag är så lojal att det värker under revbenen när jag gör avbokningar. Jag är lojal mot alla. Alla som jag inte känner. Bokar en restaurang och måste be om ursäkt för att jag avbokar. Bokar in en catering och ber om ursäkt för att jag avbokar. Vad grundar detta sig i? Att inte vilja göra andra sura. Att vilja bli omtyckt? Terapi för detta tack.

Gå ut ur en butik utan att köpa något. Detta ber jag också om ursäkt för. Ibland köper jag något bara för att komma ut. Varför? Tänk om jag inte vill köpa något. Tänk om allt i butiken är kasst. Om jag inte hade vett att stänga munnen hade jag lika gärna kunnat rabbla på om att jag egentligen har råd men inte just nu (för detta måste ju förklaras?) och att jag egentligen vill handla men vet inte vilken färg och det skulle bara rassla ut dåliga ursäkter. Vad grundar detta sig i? Att behaga.

Att gå till en annan frisör än den jag har. Då kan man fråga sig vad som kom först, hönan eller ägget. Det vill säga vilken frisör är det jag varit otrogen mot från början. Vem är ens min frisör? Går jag till en har jag ständigt dåligt samvete för att jag inte går till den andra. Funderar över hur jag ska förklara detta. Som om jag måste förklara för någon kring mina val? Eller att någon annan äger mitt hår än jag. Jag kanske hade lust bara.

Byta förskola. Så även om jag är missnöjd, har anledningar  och underlag för byte på alla håll går jag med en ständigt grubblande tanke. Bör jag ringa och förklara? Stackars dom som inte får har mitt barn hos sig längre, de som tyckte om honom så mycket och gud vad trist deras grupp är och de hade ju gjort så fint och hängt upp hans teckning och startat en loggbok och så vidare. Allt gnager mitt dåliga samvete. Står inte ut med mig själv angående detta.

När andra gjorde kanelsnäckor

augusti 10th, 2016 by Karin

Idag lekte barnen med trolldeg på sin nya förskola.

Min son gjorde en parmesanost.

 

 

Uppdatera ditt kycklinginköp

augusti 10th, 2016 by Karin

Nu är det så här att man inte längre behöver äta små kycklingar som levt så trångt och kort att vingarna vi gnagar på är lika små som en kajas. Skitmat är vad svensk kyckling är. Det går att få så mycket bättre i andra länder. Frodiga härliga kycklingar som levt. Vi talar om svenskt kött och svensk djurhållning men här kan vi verkligen inte skryta. I länder som Marocko kan man få en färsk kyckling som nackas framför dig. Uppfödd på en liten gård. Inte i en fabrik. Köttfabrik. Bastard köper sin kyckling från Frankrike. För att den är bättre. Så det är välkommet att det börjar dyka upp fler alternativ i våra otroligt monopolstarka butiker. Det finns inte mycket till mångfald här inte jämfört med många länder. Kolla in mjölkhyllan i Sverige jämfört med till exempel spanien. Eller smörhyllan. Vi har ungefär tre varumärken att välja på. I andra länder en uppsjö vilket påverkar både pris och mångfald.

I alla fall. Det blir bättre. Det finns  och kommer allt fler alternativ. Konsumenterna blir mer medvetna och kräver mer.

Vi äter massor av kyckling. Kycklingar som aldrig sett solen, lever trångt, äter skitmat. Jag älskar kyckling! Numer köper jag alltid bra kött för att jag vill ha ett bra samvete och bra mat – och för att det går!

Det kostar mer. Men hellre att jag äter bra kyckling mer sällan och har gott samvete än att jag köper billig kyckling ofta.

Samma med ägg. Det är bara att styra handen och ta ett paket från frigående höns UTE än de andra. GÖRDET! Sebastian från nya Reko Kyckling pratar eko med mig på Malmöfestivalen.

 

Nu kommer det ett ickegnäll!

augusti 10th, 2016 by Karin

Folk irriterar sig på folks skryt på FB. Att alla har det så himla bra, och har sprungit så långt (var det förresten inte väldigt längesedan vi såg löparinlägg från run keeper. Trendskifte?) och hur bra det går på jobb och hur framgångsrika barnen är.

Känner tvärtom.

Jag bara gnäller.

På för lite sömn, på vädret, på samhället, på rasister (vilket så klart är befogat men ändå). Så här har ni:

Min son somnade 20.15! Det känns som jag är på spa. Kanske en sådan där Greek experience (vad i hela friden är det för namn?) på Ystad saltsjöbad.Har aldrig varit på det men kan tänka mig att det känns så här varmt, tyst, härligt omslutande och att man bara går med ett fånigt leende på läpparna. Även om man måste diska samtidigt och plocka smulor från kvällens middag.

Tackar förskolan för detta. Mitt barn var idag trött. Även om han påstod motsatsen och nynnade på kudden och vägrade stänga ögonen till han somnade. 30 minuter jämfört med tisdagens 2,5 timme. Det är skillnaden mellan mentalt kababel och irrationellt vrak.

Peace out.

Dom små tankarna är dom bästa

augusti 8th, 2016 by Karin

Slickepott? Säger min tvååriga son och drar upp en slickepott ur burken med köksredskap medan han tittar ivrigt på min nickning. Sedan tar han upp en stekspade och säger ”långeman?”, vidare en hålslev och säger ”vickevire”.

Älskar barn. Speciellt mitt.

Ses på Malmöfestivalen och pratar mat

augusti 8th, 2016 by Karin

Jag kommer vara med på två events under Malmöfestivalen. Allt om mat. Först håller jag i ett round table om ekologi på måndag på Gustav Adolfs torgs Malmö Cooking-scen. Rolf Axel Nordström, Ängavallen och Sebastian Holm från Reko kyckling är gäster runt bordet och vi diskuterar hur hållbart ekologi är.  Sedan är jag med i en podd som spelas in på tisdag på Centralen och pratar mat med komikern Johan Rünhov. Vad man inte ska äta och när eller tvärtom, hur det är att jobba med att testa andras mat och säkert massa annat också som jag inte har en aning om. Beso beso.

Love.

Sovtid. Nedräkningen har börjat.

augusti 8th, 2016 by Karin

Okej, barnet har somnat för eftermiddagsvilan. Vad ska jag göra med all tid? Kaffe, jobba undan, räkningar, städa efter lunchen, vila, läsa den där boken, leta upp recept och förbereda handlingslista för veckans kommande tre dagar, ringa och fixa den där grejen, boka in en intervju. Oj så mycket härlig tid. 1,5 timme bara till mig själv.

Pang.

Tiden börjar närma sig sitt slut.

När ett barn sover går tiden vansinnigt fort. När man öppnat datorn börjar det närma sig en timme och man vet att det närmar sig uppvak. När som helst kan det hända. Det som kunde vara en lugn stund blir en stress. Besvikelsen över att inte hinna med. Istället för nöjdheten över det som hans med. Tänk om tänk nytt tvärtom.

 

Häxjakten dog aldrig ut

juli 16th, 2016 by Karin

Jag vet inte om du har följt gorillaincidenten. Nyheten har inte fått särskilt stort utrymme i svenska medier, tack och lov. Men desto mer på sociala medier. Som så ofta eskalerar en incident till en häxjakt på internet där människor borde skjutas, våldtas och så vidare. Jag är inte ett dugg förvånad över att vi brände häxor på 1500-talet. Vi är precis lika dana idag. Och det är läskigt.

Jag delar aldrig jakten-på-förbrytaren-inlägg på facebook. Hur hemskt brottet än är så mår jag dåligt av efterföljande kommentarer och vill inte vara del i det bottenlösa utlopp för inre ilska som kommer fram hos människor. Som inte drar sig för att kommentera att människor ska lämlästas. Jag blir ofta både illamående och chockad av vad människor häver ur sig med ursäkten att objektet är ett avskum. Människan måste älska det. Hetsjakten. Nu ska aset inte komma undan. Om personen i videon, bilden eller inlägget som sprids över huvud taget är skyldig bekommer inte denna grupp av hetsjägare. Vad är det man brukar säga – det är jakten som är det roliga.

I en grupp ”Vi som bor i Tygelsjö” som jag är med i utan att bo i Tygelsjö gick bybor loss över en person som smög omkring i parken. Han hade LUVA. Pinsamheten när någon berättade att det var en son som letade efter sin cykel. I gruppen Mini Rodini lemlästas medlemmar verbalt snabbt vid minsta snedsteg och så gorillaincidenten.

En liten pojke ramlar ner i en Gorillainhängning på Zoo under ett obevakat ögonblick från mamman. Enligt människor omkring så sade hon gång på gång att barnet inte fick klättra upp på relingen samtidigt som hon skulle ha koll på ytterligare ett barn. Pang så ramlade han ner. Gorillan drog runt med barnet i vattnet och även om apan verkade skydda minstingen så blev situationen hotfull. Parkägarna tog beslutet att skjuta Gorillan för att få ut pojken. En självklarhet kan tyckas. Men icke. Mamman har fått utstå en internet och medial hatrajd utan dess like. Hon borde skjutas istället. Hon borde bli fråntagen sina barn. Hon. Och tidningar eldar på. Bilder på den stackars (ja det tycker jag) lilla pojken sprid på nätet, bilder på de hemska föräldrarna (enligt drevet), det ska utredas och alla ska få ha sin åsikt om huruvida de borde stå till svars och det är mammans fel att gorillan blev skjuten. Vid en googling är det lätt att se att tidningarnas vinkel över lag är ”stackars gorilla som blivit skjuten, det är en oansvarig mammas fel”. Och djurrättsaktivister är målmedvetna hatare. Den milda vägen är inte en väg när drevet går. Någon ska hatas – och mamman är ett lätt byte.

Första gången jag läste nyheten kände jag en stor ledsamhet å mammans  vägnar. Undrade hur hon mådde nu. Var finns hon, går hon till jobbet, hälsar hennes kollegor på henne, läser hon allt som skrivs, mår hon bra, får hon psykologisk hjälp. För världen har varit hänsynslös mot henne.

Vad är det för behov hos människor som gör att de utser en person, ett offer och väser ur sig all ilska. Gör det till livsmål att släpa människor i snöre bakom bilden kilometer efter kilometer med hårda ord. Att skada. Att såra.

Bloggaren Emily skriver så här i sin blogg i Nya Zeeland, liten närmre epicentrum.

”What would it feel like to have your entire life as a mother erased in an instant? Every kiss goodnight, every lunchbox prepared, every game of peek-a-boo, every blanket tucked in, every cuddle, every hand pressed to a fevered forehead? All gone.

When would all of those horrible, hate-filled voices become your own? As you recover from the most traumatic and terrifying thing you’ve ever been through? As you try to parent through this?

I wouldn’t be able to cope. No way.

And I’ve looked at all of this – this hatred and hysteria – and I’ve felt a deep fear.

If you think you could never be that mum you’re wrong.

”.

Och jag tänker på den stackars pojken. Föremål för en enorm våg av hat. Han dödade gorillan. Inte nog med att han och hans mamma var med om något traumatiskt. Förmodligen dödsskräck. Familjen ska hängas ut, stå till svars och hatas. Gorillan skulle leva. Parkägarna tog ett beslut. Gorillan sköts. Det är lätt att se på filmer i efterhand och analysera huruvida gorillan var vänlig eller hotfull och komma fram till det förstnämnda. Men i stundens allvar, där och då, skulle ett snabbt beslut tas. Att utsätta pojken för livsfara är uteslutet oavsett vems fel det är att han hamnat i situationen alls. Kunde gorillan skjutas med sömnmedel istället, kunde de rädda pojken på annat sätt. Svårt att säga. Det är tragiskt att den folkkära gorillan fick sätta livet till för en dumdristig pojke som tvunget skulle hoppa ner till den enormt stora apan. Men det spelar ju ingen som helst roll när situationen är verklig.

Alla som hänger ut familjen så borde fanken skämmas. Tänk för en sekund om det var du. För jo, det kunde det vara.

Var tog världens empati och förståelse vägen. Vi är mitt uppe i en häxjakt. Den har bara flyttat från byar och bål till internet och kommentarsfält.

Bort med din online video ad. 

juli 7th, 2016 by Karin

Okej alla svenska tidningar. Ni kan stänga av era störiga online video ads nu. Här får ni senaste rapporten: 
”Online video ads are ineffective: 81% of people surveyed mute video ads, 62% are annoyed by pre-roll ads, and 92% have considered using ad-blocking software”.
Om den senaste trendrapporten om internet enbart utfördes på nattande mammor (och pappor) skulle resultatet bli illröda ilskna siffror. Vem har inte läst nyheterna i sängen i ett mörkt rum och plötsligt går en video ad igång med högt ljud. Febrilt letar man efter bort-knappen för att till slut i panik ta volymknappen. Vaknade barnet? Phu. Hatar verkligen online video ads förmåga att tränga sig på helt utan inbjudan. Som att sova med Ove i Solsidan. 

Föräldralivets piece Of cake 

juli 6th, 2016 by Karin

De kvällar sonen somnar innan 20.30 är somett helt nytt liv. Har ätit kex med ost, gjort armhävningar, jobbat, kollat matprogram, provat nya kläder. Är det så här är ju föräldralivet piece of cake! T ä n k att det finns de som har barn som somnar 19. Ni måste ha ju ha det JÄTTEBRA. Som ett livslångt föräldrarspa. 
Detta sker ungefär aldrig för mig. I gengäld har jag en himla rolig unge. 

Tips på frågor till killar på Bråvikafestivalen

juli 1st, 2016 by Karin

Eftersom TV4 tyckte att det bara var tjejer som skulle intervjuas om våldet på Bråvika kommer här lite tips på frågor till killarna på festivalen, som jag gärna skulle vilja ha svar på.

Hur gör du för att undvika att antasta någon på festivalen?

Var tycker du att gränsen går för att antasta någon?

Finns det tillfällen då nej inte är ett nej?

Har du koll på hur mycket du dricker?

Vad tyckte dina föräldrar om att du skulle hit?

Vad gör du om du ser en kompis som våldför sig på en tjej?

Har dina föräldrar pratat med dig om ditt beteende på festivalen?

Vad tycker du om det manliga våldet på festivalen?

Är du rädd?

Känner du någon som har tafsat på eller våldtagit en tjej?

Vad kan du göra för att skapa trygghet på festivalen?

Fyll gärna på listan….

 

TV4 glömmer killarna på Bråvallafestivalen…

juli 1st, 2016 by Karin

Igår såg jag ett inslag på TV4 Nyheterna från Bråvallafestivalen. Det handlade om krafttag mot övergrepp och tafsande på festivalen, efter förra årets skandaler. Polisen var intervjuad. Och flera tjejer blev intervjuade. Inte en enda kille. Det förbryllade mig. Tjejerna sa att det gällde att inte bli för full, att hålla koll och att ”bara man håller killarna på avstånd ska det inte vara några problem”. Det fanns även ett tält dit man kunde gå och prata.

Jag ville skrika som i en chipsreklam. VAR ÄR KILLARNA?

För det är väl dom det handlar om eller?

Nej just det.

Med detta inslag gjorde TV4 precis som samhället i övrigt. Lägger ansvaret på tjejerna och belyser inte grundproblematiken. Den som verkligen skulle tas tag i. Precis som tjejen i rättegången blir tillfrågad kring alkoholvanor och klädval får här tjejen frågor om hur hon tänker kring sin vistelse på festivalen (bör hon ens vara där och vad tycker hennes föräldrar?). Inte en enda fråga till killarna. Vad tänker killar på Bråvallafestivalen kring detta? Är de rädda? Hur gör de för att inte dricka för mycket? Hur reagerar de om de ser en kompis tafsa på en tjej? Vad har de för syn på sexuellt våld? DET skulle jag vilja se.

Det blev så tydligt i TV4 nyhetssänding. Att det är ett systemfel. Som vi alla har växt upp i och bär med oss. Som gör att en sådan här nyhetssändning ens går igenom.

 

Igår låg lugnet över festivalen. Inget hade ännu hänt. Polisen delade ut armband med polisens nummer på. Tjejer intervjuades om hur de skulle skydda sig mot killarna. Killarna slapp medverka om hur de skulle undvika att begå brott.

 

Jag satt förvånad och tittade på inslaget och tänkte sedan inte mer på det.

 

Ett dygn senare. Tjej våldtagen i publiken till en konsert på Bråvalla.

 

 

 

Solde fyller ett år till varje år

juni 29th, 2016 by Karin

 

Och då bjuds det in vänner familj och vänners barn på kalas med burgare clowner och alltid faktiskt sol på rosteriet. Tack Jonas, Johan och Dan. I år bajsade inte en kompis barn på marken men det var kul ändå.

Spara

Spara

Min dag på stan

juni 29th, 2016 by Karin

Jag hämtade min son på förskolan och sa att vi skulle ta vagnen och gå på stan. Han blev mycket förväntansfull. Jag fick sedan hela tiden förklara att vi var på stan. Gick in i en skobutik ”Neeeej på stan”, gick in i en annan butik ”Nej på staaan”. Jag vet inte riktigt vad hans förväntan av stan var.  Fyrverkerier och hopptält kanske. Men min förväntan av viss shopping, cappucinodrickande och ljuvligt strosande stämde i alla fall inte överens med en tvåårings. Att det aldrig blir som man tänkt sig. Det har man lärt sig. Och att det inte är något att hänga upp sig på, utan bara gilla läget och ta det som det kommer. Det som kom blev glass.

Och vid glassbeställningen bestämde sig mitt barn att briljera. Just fyllda två och han beställde glass själv på Lejonet och Björnen-cafét vid Noir. Han satt på disken och var mycket tydlig. Vanilj. ”Den vita!” I bägare. Han fick bägaren i handen och stövlade parat ut själv, satte glassen på ett bord och kravlade upp i en soffa på uteserveringen. Medan jag betalade. ”Hur gammal är hon” frågade expediten. Han är två. ”Det är ju helt otroligt” fortsatte han. Inte för att han fick veta att det vara en kille i de turkosa byxorna med glitter utan scenen som just utspelat sig och en pratande miniatyr. Jag var lite i chock själv över självständigheten som varade i ungefär tio minuter den kvällen. Sedan fann jag mig i den vanliga rollen som slav åt konungen själv som ska bäras precis överallt.

Vi gick till Zara för att denna moder tänkte minsann snygga till sig lite. Det fick jag inte. Däremot fick jag åka rulltrappa upp och ner med hissen. Rulltrappa upp och ner med hissen. Gav upp. Och gick och åt pizza på Bastard. Där parerade jag ett halvt glas rött samtidigt som jag matade ett barn som tittade på Masha the bear på mobilen istället för att kasta sten på hej vilt, vilket också var ett hett alternativ.

Vår ”rofyllda” stund på stan avslutades med att Elias rev av ett dansnummer på Lilla Torg utanför en hel uteservering som satt bänkade inför denna skönhetsdans till strålande gatumusikermusik. Det hela avslutades då barnet druttade ner i marken och började gråta, och en man springer fram för att hjälpa honom, för att hans mor stod upptagen med att filma det hela med mobilen. Fantastisk förälder känner man sig som då. På första parkett.

För att toppa utflykten gick vi och handlade mjölk. Men kom ut med filmjölk. Enkelt att byta tänker ni då kanske. Men inte med en tvååring som bestämt sig för att hans skulle hålla filmjölken. Först finner man sig i en omöjlig medlingsposition dubbelvikt över vagnen, sedan försöker man på en misslyckad lur-manövrer för att till slut slita paketen ur händerna och snabbt omplacera ett nytt paket. Det vrålet inne på Mästerlivs…. Sedan upprepades ungefär exakt samma procedur när vi skulle in i bilen och han vägrade inse att han inte kunde hålla i mjölkpaketet samtidigt som han klättrade in. Det. Går. Inte. Ingen acceptans.

Sedan lekte vi ”värma muffins, blåsa på muffins, äta muffins” ungefär 20 gånger innan vi tog blöjfight, tandborstfight, jaga-barn-med-pyamas-fight för att avsluta med en fight om att inte leka med taxibilen i sängen när vi skulle sova.

Med inspiration av svd ”min helg”.

Spara

Spara