Häxjakten dog aldrig ut

juli 16th, 2016 by Karin

Jag vet inte om du har följt gorillaincidenten. Nyheten har inte fått särskilt stort utrymme i svenska medier, tack och lov. Men desto mer på sociala medier. Som så ofta eskalerar en incident till en häxjakt på internet där människor borde skjutas, våldtas och så vidare. Jag är inte ett dugg förvånad över att vi brände häxor på 1500-talet. Vi är precis lika dana idag. Och det är läskigt.

Jag delar aldrig jakten-på-förbrytaren-inlägg på facebook. Hur hemskt brottet än är så mår jag dåligt av efterföljande kommentarer och vill inte vara del i det bottenlösa utlopp för inre ilska som kommer fram hos människor. Som inte drar sig för att kommentera att människor ska lämlästas. Jag blir ofta både illamående och chockad av vad människor häver ur sig med ursäkten att objektet är ett avskum. Människan måste älska det. Hetsjakten. Nu ska aset inte komma undan. Om personen i videon, bilden eller inlägget som sprids över huvud taget är skyldig bekommer inte denna grupp av hetsjägare. Vad är det man brukar säga – det är jakten som är det roliga.

I en grupp ”Vi som bor i Tygelsjö” som jag är med i utan att bo i Tygelsjö gick bybor loss över en person som smög omkring i parken. Han hade LUVA. Pinsamheten när någon berättade att det var en son som letade efter sin cykel. I gruppen Mini Rodini lemlästas medlemmar verbalt snabbt vid minsta snedsteg och så gorillaincidenten.

En liten pojke ramlar ner i en Gorillainhängning på Zoo under ett obevakat ögonblick från mamman. Enligt människor omkring så sade hon gång på gång att barnet inte fick klättra upp på relingen samtidigt som hon skulle ha koll på ytterligare ett barn. Pang så ramlade han ner. Gorillan drog runt med barnet i vattnet och även om apan verkade skydda minstingen så blev situationen hotfull. Parkägarna tog beslutet att skjuta Gorillan för att få ut pojken. En självklarhet kan tyckas. Men icke. Mamman har fått utstå en internet och medial hatrajd utan dess like. Hon borde skjutas istället. Hon borde bli fråntagen sina barn. Hon. Och tidningar eldar på. Bilder på den stackars (ja det tycker jag) lilla pojken sprid på nätet, bilder på de hemska föräldrarna (enligt drevet), det ska utredas och alla ska få ha sin åsikt om huruvida de borde stå till svars och det är mammans fel att gorillan blev skjuten. Vid en googling är det lätt att se att tidningarnas vinkel över lag är ”stackars gorilla som blivit skjuten, det är en oansvarig mammas fel”. Och djurrättsaktivister är målmedvetna hatare. Den milda vägen är inte en väg när drevet går. Någon ska hatas – och mamman är ett lätt byte.

Första gången jag läste nyheten kände jag en stor ledsamhet å mammans  vägnar. Undrade hur hon mådde nu. Var finns hon, går hon till jobbet, hälsar hennes kollegor på henne, läser hon allt som skrivs, mår hon bra, får hon psykologisk hjälp. För världen har varit hänsynslös mot henne.

Vad är det för behov hos människor som gör att de utser en person, ett offer och väser ur sig all ilska. Gör det till livsmål att släpa människor i snöre bakom bilden kilometer efter kilometer med hårda ord. Att skada. Att såra.

Bloggaren Emily skriver så här i sin blogg i Nya Zeeland, liten närmre epicentrum.

”What would it feel like to have your entire life as a mother erased in an instant? Every kiss goodnight, every lunchbox prepared, every game of peek-a-boo, every blanket tucked in, every cuddle, every hand pressed to a fevered forehead? All gone.

When would all of those horrible, hate-filled voices become your own? As you recover from the most traumatic and terrifying thing you’ve ever been through? As you try to parent through this?

I wouldn’t be able to cope. No way.

And I’ve looked at all of this – this hatred and hysteria – and I’ve felt a deep fear.

If you think you could never be that mum you’re wrong.

”.

Och jag tänker på den stackars pojken. Föremål för en enorm våg av hat. Han dödade gorillan. Inte nog med att han och hans mamma var med om något traumatiskt. Förmodligen dödsskräck. Familjen ska hängas ut, stå till svars och hatas. Gorillan skulle leva. Parkägarna tog ett beslut. Gorillan sköts. Det är lätt att se på filmer i efterhand och analysera huruvida gorillan var vänlig eller hotfull och komma fram till det förstnämnda. Men i stundens allvar, där och då, skulle ett snabbt beslut tas. Att utsätta pojken för livsfara är uteslutet oavsett vems fel det är att han hamnat i situationen alls. Kunde gorillan skjutas med sömnmedel istället, kunde de rädda pojken på annat sätt. Svårt att säga. Det är tragiskt att den folkkära gorillan fick sätta livet till för en dumdristig pojke som tvunget skulle hoppa ner till den enormt stora apan. Men det spelar ju ingen som helst roll när situationen är verklig.

Alla som hänger ut familjen så borde fanken skämmas. Tänk för en sekund om det var du. För jo, det kunde det vara.

Var tog världens empati och förståelse vägen. Vi är mitt uppe i en häxjakt. Den har bara flyttat från byar och bål till internet och kommentarsfält.

Bort med din online video ad. 

juli 7th, 2016 by Karin

Okej alla svenska tidningar. Ni kan stänga av era störiga online video ads nu. Här får ni senaste rapporten: 
”Online video ads are ineffective: 81% of people surveyed mute video ads, 62% are annoyed by pre-roll ads, and 92% have considered using ad-blocking software”.
Om den senaste trendrapporten om internet enbart utfördes på nattande mammor (och pappor) skulle resultatet bli illröda ilskna siffror. Vem har inte läst nyheterna i sängen i ett mörkt rum och plötsligt går en video ad igång med högt ljud. Febrilt letar man efter bort-knappen för att till slut i panik ta volymknappen. Vaknade barnet? Phu. Hatar verkligen online video ads förmåga att tränga sig på helt utan inbjudan. Som att sova med Ove i Solsidan. 

Föräldralivets piece Of cake 

juli 6th, 2016 by Karin

De kvällar sonen somnar innan 20.30 är somett helt nytt liv. Har ätit kex med ost, gjort armhävningar, jobbat, kollat matprogram, provat nya kläder. Är det så här är ju föräldralivet piece of cake! T ä n k att det finns de som har barn som somnar 19. Ni måste ha ju ha det JÄTTEBRA. Som ett livslångt föräldrarspa. 
Detta sker ungefär aldrig för mig. I gengäld har jag en himla rolig unge. 

Tips på frågor till killar på Bråvikafestivalen

juli 1st, 2016 by Karin

Eftersom TV4 tyckte att det bara var tjejer som skulle intervjuas om våldet på Bråvika kommer här lite tips på frågor till killarna på festivalen, som jag gärna skulle vilja ha svar på.

Hur gör du för att undvika att antasta någon på festivalen?

Var tycker du att gränsen går för att antasta någon?

Finns det tillfällen då nej inte är ett nej?

Har du koll på hur mycket du dricker?

Vad tyckte dina föräldrar om att du skulle hit?

Vad gör du om du ser en kompis som våldför sig på en tjej?

Har dina föräldrar pratat med dig om ditt beteende på festivalen?

Vad tycker du om det manliga våldet på festivalen?

Är du rädd?

Känner du någon som har tafsat på eller våldtagit en tjej?

Vad kan du göra för att skapa trygghet på festivalen?

Fyll gärna på listan….

 

TV4 glömmer killarna på Bråvallafestivalen…

juli 1st, 2016 by Karin

Igår såg jag ett inslag på TV4 Nyheterna från Bråvallafestivalen. Det handlade om krafttag mot övergrepp och tafsande på festivalen, efter förra årets skandaler. Polisen var intervjuad. Och flera tjejer blev intervjuade. Inte en enda kille. Det förbryllade mig. Tjejerna sa att det gällde att inte bli för full, att hålla koll och att ”bara man håller killarna på avstånd ska det inte vara några problem”. Det fanns även ett tält dit man kunde gå och prata.

Jag ville skrika som i en chipsreklam. VAR ÄR KILLARNA?

För det är väl dom det handlar om eller?

Nej just det.

Med detta inslag gjorde TV4 precis som samhället i övrigt. Lägger ansvaret på tjejerna och belyser inte grundproblematiken. Den som verkligen skulle tas tag i. Precis som tjejen i rättegången blir tillfrågad kring alkoholvanor och klädval får här tjejen frågor om hur hon tänker kring sin vistelse på festivalen (bör hon ens vara där och vad tycker hennes föräldrar?). Inte en enda fråga till killarna. Vad tänker killar på Bråvallafestivalen kring detta? Är de rädda? Hur gör de för att inte dricka för mycket? Hur reagerar de om de ser en kompis tafsa på en tjej? Vad har de för syn på sexuellt våld? DET skulle jag vilja se.

Det blev så tydligt i TV4 nyhetssänding. Att det är ett systemfel. Som vi alla har växt upp i och bär med oss. Som gör att en sådan här nyhetssändning ens går igenom.

 

Igår låg lugnet över festivalen. Inget hade ännu hänt. Polisen delade ut armband med polisens nummer på. Tjejer intervjuades om hur de skulle skydda sig mot killarna. Killarna slapp medverka om hur de skulle undvika att begå brott.

 

Jag satt förvånad och tittade på inslaget och tänkte sedan inte mer på det.

 

Ett dygn senare. Tjej våldtagen i publiken till en konsert på Bråvalla.

 

 

 

Solde fyller ett år till varje år

juni 29th, 2016 by Karin

 

Och då bjuds det in vänner familj och vänners barn på kalas med burgare clowner och alltid faktiskt sol på rosteriet. Tack Jonas, Johan och Dan. I år bajsade inte en kompis barn på marken men det var kul ändå.

Spara

Spara

Min dag på stan

juni 29th, 2016 by Karin

Jag hämtade min son på förskolan och sa att vi skulle ta vagnen och gå på stan. Han blev mycket förväntansfull. Jag fick sedan hela tiden förklara att vi var på stan. Gick in i en skobutik ”Neeeej på stan”, gick in i en annan butik ”Nej på staaan”. Jag vet inte riktigt vad hans förväntan av stan var.  Fyrverkerier och hopptält kanske. Men min förväntan av viss shopping, cappucinodrickande och ljuvligt strosande stämde i alla fall inte överens med en tvåårings. Att det aldrig blir som man tänkt sig. Det har man lärt sig. Och att det inte är något att hänga upp sig på, utan bara gilla läget och ta det som det kommer. Det som kom blev glass.

Och vid glassbeställningen bestämde sig mitt barn att briljera. Just fyllda två och han beställde glass själv på Lejonet och Björnen-cafét vid Noir. Han satt på disken och var mycket tydlig. Vanilj. ”Den vita!” I bägare. Han fick bägaren i handen och stövlade parat ut själv, satte glassen på ett bord och kravlade upp i en soffa på uteserveringen. Medan jag betalade. ”Hur gammal är hon” frågade expediten. Han är två. ”Det är ju helt otroligt” fortsatte han. Inte för att han fick veta att det vara en kille i de turkosa byxorna med glitter utan scenen som just utspelat sig och en pratande miniatyr. Jag var lite i chock själv över självständigheten som varade i ungefär tio minuter den kvällen. Sedan fann jag mig i den vanliga rollen som slav åt konungen själv som ska bäras precis överallt.

Vi gick till Zara för att denna moder tänkte minsann snygga till sig lite. Det fick jag inte. Däremot fick jag åka rulltrappa upp och ner med hissen. Rulltrappa upp och ner med hissen. Gav upp. Och gick och åt pizza på Bastard. Där parerade jag ett halvt glas rött samtidigt som jag matade ett barn som tittade på Masha the bear på mobilen istället för att kasta sten på hej vilt, vilket också var ett hett alternativ.

Vår ”rofyllda” stund på stan avslutades med att Elias rev av ett dansnummer på Lilla Torg utanför en hel uteservering som satt bänkade inför denna skönhetsdans till strålande gatumusikermusik. Det hela avslutades då barnet druttade ner i marken och började gråta, och en man springer fram för att hjälpa honom, för att hans mor stod upptagen med att filma det hela med mobilen. Fantastisk förälder känner man sig som då. På första parkett.

För att toppa utflykten gick vi och handlade mjölk. Men kom ut med filmjölk. Enkelt att byta tänker ni då kanske. Men inte med en tvååring som bestämt sig för att hans skulle hålla filmjölken. Först finner man sig i en omöjlig medlingsposition dubbelvikt över vagnen, sedan försöker man på en misslyckad lur-manövrer för att till slut slita paketen ur händerna och snabbt omplacera ett nytt paket. Det vrålet inne på Mästerlivs…. Sedan upprepades ungefär exakt samma procedur när vi skulle in i bilen och han vägrade inse att han inte kunde hålla i mjölkpaketet samtidigt som han klättrade in. Det. Går. Inte. Ingen acceptans.

Sedan lekte vi ”värma muffins, blåsa på muffins, äta muffins” ungefär 20 gånger innan vi tog blöjfight, tandborstfight, jaga-barn-med-pyamas-fight för att avsluta med en fight om att inte leka med taxibilen i sängen när vi skulle sova.

Med inspiration av svd ”min helg”.

Spara

Spara

Tar du med egen sprit på krogen?

juni 29th, 2016 by Karin

En kväll för någon vecka sedan satt jag på Bastard i Malmö. Uteserveringen hade just öppnat, vedugnen var igång, naturvinerna flödade, gästerna skrattade. Och på bordet bredvid vårt satt ett gäng fullt vuxna gäster och samtalade. Då upptäckte jag att de drog upp en petflaska med sprit ur väskan och juice och blandade sina egna groggar. Jag stirrade förmodligen som om jag sett en utomjording. För de fnissade lite och kommenterade sitt tilltag. Jag fick inte ut något annat än att jag var chockad. Gör människor så här? Okej om man är 17, har falskleggat sig in på en klubb, och stänger in sig fnissade med tjejerna på toaletten för all busighet. Det som provocerar mig mest är respektlösheten mot dom som har startat en restaurang och ger oss en plats som är helt unik. Där det gör allt för att få oss att ha en trevlig kväll. De lever på det vi köper. Anledningen att en restaurang kan finnas är att vi köper. Det är ganska hårt slitsamt jobb bakom en krog. Vi pratar inget 8-5 jobb med en fet lön. Vi pratar dygnet-runt-jobb, ofta med en knapp lön eftersom många krögare väljer att istället investera pengarna som kommer in tillbaka till sina gäster. Att uppta ett bord på en restaurang och dricka sin egen sprit…. Jag vet inte. Bör jag ha mer förståelse för att alla inte har råd att köpa ett glas naturvin för 120 kr. Eller en drink för mer. Att de ändå vill ta del av den atmosfär som bjuds på innergården en sommarkväll. Möjligt. Men i detta fall är jag tveksam till om sällskapets anledning var på nåder. Vad säger du. Har du gjort detta någon gång i vuxen ålder?

Kockar talar de vackraste språk

juni 28th, 2016 by Karin

Träffar aldrig någon som pratar så vackert om sitt jobb som kockar. Människor som jobbar med mat. Mat är romantik. Känslor. Minnen. Kockar är skapare. Känsliga. Konstnärer. Jag älskar att lyssna på deras värme och kärlek till vad de jobbar med. Till råvarorna de använder. Hur de beskriver tankarna bakom vad deras händer skapar. En kock kan berätta en historia genom maten. Sin historia. Och den älskar jag att lyssna på. För det finns något helt fantastiskt att vilja ge upplevelser åt andra. Att få andra att må bra. Att sprida sin historia. Sin glädje. Sin vördnad för det levande och för smaker och vår omvärld. Vad de skapar är konst för mig. Färger, smaker, texturer. Och historier. När de blir engagerade och får prata om sitt. Sin egen mat. Då blir allt vackert. 

Jag hör inte någon prata så målande om andra jobb. Så innerligt. Det är något väldigt mjukt med att skapa mat. Du skapar det. Sedan är det borta. I några tuggor. Och kanske ger de tuggorna dig minnen för livet b

Förälskade mig och sen…

juni 28th, 2016 by Karin

För någon månad sedan skrev jag en tweet att jag gått och förälskat mig, i en kvinna. Hade inte en aning om vem hon var då. Bara att hon berörde mig med sin karaktär och att hon var skitsnygg i sin mössa. Cool. Trevlig. Jag ville lära känna henne mer. Nu sitter jag här och ser ett avsnitt av Chefs Table,
helt tillägnat henne. Så, nu vet jag att hon inte bara var en kvinna jag pratade med på en fest. Utan USAs första kvinna att få två stjärnor i guide Michelin. Galet. Magiskt. GRÄT nu.
Kanske kärlekssorg. Gråter i och för sig till alla avsnitt av Chefs Table. Jag råkar väl vara lätt berörd av människor som rör vid mat som att det är konst. 
Jag är fortfarande förälskad. Men nu i en kändiskock långt bort och förvandlad till ett väsen. Och inte bara en grym tjej som jag träffade på en resa till ett matforum. 
Föremålet för min förälskelse håller jag hemligt. Jag kanske fortfarande har en chans. 

Boom Saiko öppnar Saiko Express

juni 9th, 2016 by Karin

Fatta att Pontus Johansson (vänster)!har vunnit helt sjuka tävlingar i sushi. 2014 vann han VM som hölls i London. 2013 kom han tvåa efter en japan.

”Det känns ju bra att det var en japan som vann. Det är ju ändå deras grej”.

Fatta sen att hans sushirestaurang ligger i vår stad. I Malmö. Jubel tack. Den som säger att det inte finns bra sushi i Malmö vet inte.  Pontus har inte bara vunnit de kreativa grenar som är lätt(are) för västerländska kockar att vinna. Han har även vunnit klassisk gren som går ut på hantverket, det vill säga hur man filear och utför sushin precist.

Nu öppnar hantverksgeniet ett till sushiställe. Faktiskt där jag åt hans sushi själv för första gången. I Slottsstaden planerar han och Jonas, tidigare Trappaner, att öppna Saiko Express.

”Det ska vara busenkelt men gott, hälsosamt och bra. Väldigt väldigt enkelt. Klassisk japansk sushi. Det kommer vara kreativt i smakerna men utseendemässigt kommer det se enkelt ut. Man kan kanske köpa en box med liten sashimi, kanske en dagens soppa. Kanske en dumplingssoppa en dag. Men billigt, bra och snabbt som tusan ska det gå. Det kommer bli mycket vegetarisk sushi och kanske sashimi vid sidan, så att man kan plocka och välja. Hälsosam vegsushi.

Det dröjer nog någon månad. Men nu när jag skriver detta måste Pontus fullfölja det förstås. Och är det något han verkar bra på så är det att om han ger sig fanken på något. Då går det. Det är hela hans livsfilosofi. Att hans vilja tar han dit han vill. Och well, den har tagit honom ganska långt.

Första gången jag träffade Pontus var faktiskt när jag koreograferade en modevisning på Sommarklubben som det då hette. Han var den vilde modellen som aldrig var på plats när vi skulle repa. Andra gången fick jag prova hans sushi som skulle tävla i VM i London. Han stod i ett sushikök i Malmö och provade olika vinägersorter. Hans sushi må vara en kreativ mix mellan det varma köket och det klassiska sushiköket, men hans noggrannhet går inte att ta miste på. Bara det hur mycket tid han lägger på att hitta det bästa riset. Han berättar att det förändras efter säsong, kyla och värme och att han hela tiden måste ändra sort. Många känner inte till hans gedigna kunskap. Att lyssna på honom är som att dras med i en galen karusell. Inspirerande och kunnig.

More Bistro stänger och flyttar till Lund

juni 7th, 2016 by Karin

Ooooch vad som händer med More Bistro vet jag inte, men Daniel Lindgren, tidigare köksmästare på Atmosfär under många år, stänger, tar sina kockfingrar och lägger beslag på Bantorget 9 i Lund istället. En annan stad en annan möjlighet. Restaurangen stänger och en annan återuppstår. Lund kan behöva lite kockkärlek och jag hoppas att Daniel sprider lite malmölove till studentstaden.

Hej Shoreditch

maj 31st, 2016 by Karin

Jag åkte till London. Fast det är inte riktigt sant. Jag åkte till Shoreditch. Under vår helg i staden med röda bussar lämnade vi inte denna stadsdel alls. Min kära bästa vän som numer bor långt upp i landet och jag möttes på en tunnelbanestation. Vilken genial idé. Att ses för en helg någon helt annanstans. Och då i hennes gamla studenthoods. Åt bäst på Lyles, Dishroom och Clove Club. Riktigt bra. Speciellt en märklig mandeldessert har satt sig i mitt matminne. Och en buljong på anka i vinglas. Vi gick på Samuel Jackssons välgörenhetsgala med massa artister, svor över äckligt kaffe (den godaste drack jag i en pop up i en tunnelbana) och bodde superbt på Hoxton. Och jag åkte till fel flygplats när jag skulle hem och fick ta taxi från Heathrow till Luton. Hej bakistrött. Den taxiresan kostade mer än flyget tor. Ett superbt avslut. Som att beställa extra belugakaviar 25 gånger. Fast inte äta den utan liksom slänga den ut över en hundrastplats.

Dessertrevolution på Amiralsgatan!

maj 26th, 2016 by Karin

dessertrevolution-joel

rapssorbet

 

Snart står den klar. Dessertrestaurangen. Pralinhimlen. Efterättsskolan. Joel Lindqvist, även känd som Salt & Bryggas tidigare köksmästare, författare till boken Dessertrevolution men kanske mest känd som vinnare i Dessertmästarna på TV öppnar en studio på Amiralsgatan för alla dessertälskare. Eller för alla som tidigare inte tyckte om desserter. För Joels är helt annorlunda än det mesta. Vilket Malmöiten visade inte minst i Dessertmästarna där han visade något ingen tidigare sett.

Joel försöker göra friska desserter och har många andra trick att skapa sötma än just socker. Hans desserter är ofta gröna, friska och fräscha och hela skogen kan landa i en sorbet om han får bestämma. Minst sagt Malmös mest spännande ställe för alla som tycker att det är dags att det händer något i Sveriges dessertinsomnia.

Jag gick in om och hälsade på Joel i byggdammet på Amiralsgatan. Mest för att jag hade sorbetpanik och var bara tvungen att ha Joels dessertbok på momangen. Den går att köpa på Hamrelius bokhandel förresten. Om du vill ha den signerad föreslår jag att du väntar tills du kan träffa Joel i egen hög person.

Bilderna kommer ur Joels bok

Ny Champagne smakar PR-illa i munnen

maj 26th, 2016 by Karin

 

champagne-truck-veuve-clicqout-700x467

 

Först blir jag strålande glad. Äntligen en värdig lyxig food truck. Inte en taco så långt ögat kan nå. Bara ljuva stickande bubblor som får tillträde att fräta på min tunga för evigt. Champagne truck!

Sedan läste jag vad den skulle heta.

Skinny Truck.

Champagne utan socker.

Och jag blir så förbannad. Jag vet inte om en svensk PR-byrå ligger bakom för det känns väldigt osvenskt, osmakligt och utan den fingertoppskänsla för vilka debatter som råder, som man bör ha om man jobbar med marknadsföring och kommunikation.

Och så skriver jag ett upprört inlägg. Tills någon förstår att det rör sig om två olika champagner som Elle skrivit om. Gula änkan kommer i truck. Inte Skinny Champagne. Som ändock är ett varumärke. Så. Mina åsikter om det namnet består. Tack och lov var det dock inte en och samma PR-kampanj. 
Jag låter resten av mitt inlägg står kvar angående namnet: 

Efter all debatt om size-0, viktnedgångarna på catwalks som till och med fått en del länder att lagstifta kring BMI bland modeller och det farliga modet.

Skinny Champagne

Så totalt riktat till kvinnor. Så totalt dumt att göra ett statement för smalhet. Och inte bara smalhet. Ordet skinny förknippas idag totalt med för smal, ett undernäringsmode.

Det kan fungera i andra sammanhang. HM:s jeans som refererar till hur jeansen sitter. Mycket tight. Men dryck och mat…. nej.

Vad som kunde varit en härlig festlig svalkande kul PR-grej som även gör gott för själen landar nu bara fel och sätter varumärketpå en mycket dålig plats i mitt medvetandet. 

Men det kanske funkar utmärkt. Det gör det säkert. Den smälter in som silikonläppar på Koi både på Lilla torg och i Västra hamnen en stekhet sommardag när 24-seven-folket visar upp årets kroppsarbete. Och det är synd. Att det fungerar, och fortsätter sprida dynga om hur den kvinnliga kroppen bör se ut.

Minska sockerhalten är väl i grunden en bra tanke. Men förpackat så här. Nä, då fortsätter jag dricka champagne med socker.

Smyggodis en måndag

maj 24th, 2016 by Karin

Igår gick jag och min strax tvååring till affären. För första gången på säkert ett halvår blev jag godissugen. Nej, för att vara exakt, plockgodissugen. Denna avgrund i förfall som jag ser dessa lådor som. En vägg av färgämnen, E-ämnen och socker. Allt skit i ett liksom. GUD vad jag blev sugen. Jag hade sagt att vi bara skulle cykla och handla mjölk, men jag hejdade mig vid godiset. En måndag. Men mitt barn som inte får veta vad godis är så länge det är möjligt.

Men han vet vad spade är. Och han vet vad gräva är. Och på ICA är spadarna dessutom i olika färger. Och i barnhöjd. Allt för att vara så inbjudande som möjligt. Vad ni inte vet är att min son, som ännu inte vet vad plockgodis är, men vet att gult tillhör gult och blått tillhör blått, brukar – ordentligt gudabarn som han är – plocka upp allt godis han ser på golvet och lägga tillbaka i rätt låda. En trött mor orkar inte förklara. Han är ju DUKTIG tycker han.

I alla fall. Jag försöker komma på ett pedagotiskt sätt att kunna plocka rätt sorts godis med ett barn. Det gick sådär. Han förstod snabbt vad som var vårt mission och tog, bokstavligen, spadvis med godis och hällde ner i min påse. MEN, fortfarande intet ont anande om vad färgämnen, smakämnen och kemikalier kickar igång för lyckorus i kroppen.

Vi satte oss på cykeln och cyklade hem. Som den smarta mor jag är stoppade jag handen i påsen som låg i cykelkorgen redan på vägen med barnet bakom ryggen – intet ont vetande. Ser jag inte pojken ser han inte mig, resonerade jag likt just en tvååring som leker kurragömma och sätter händerna framför ögonen och tror att ingen ser honom.

Mamma jag också godis.

Hörde jag bakom ryggen.

Vad i hela världen. 1. Hur vet han vad godis är? VEM har lärt dig det. VAR har du ätit det. (kände mig direkt som en tonårsmor). 2. Vad fanken gör jag nu.

På något vis lyckades jag istället få barnet att tänka på korv. Senare när vi satt i soffan fick barnet fruktgodis (briljant ord) och påsen med plockgodis satte jag på armlängst avstånd och åt av när barnet var förtrollad av tv:n (tack tv:n). Och som en giv från ovan förklarade min son ”mammas godis och Elias godis” sedan ville han se mitt godis, lukta på det och – mata mig med mitt godis. Inte ett försök till att byta ut sin frukt. Var sak i sin mun.

Min nöjdhet.

Malmös franska Michelinkrog öppnar på Sture

maj 24th, 2016 by Karin

ambience2ambience

(bild från Ambience Vindåkra och Jeff Richt)

 

Jag bodde förut i ett vitkalkat hus, med vackra tjocka väggar, blommande knallrosa träd och fransmän som gapade i trädgården. Det där sistnämnda gav mig en extra fin känsla när jag strosade runt i trädgården. De franska bråken (eller var det bara vanliga samtal som för en svensk låter dramatiskt) på andra sidan staketet blandades romantiskt ut med ljudet från motorvägen. Den franska restaurangen gav helt enkelt livet på landet en ny dimension.

Jag bodde alltså granne med en Michelinrestaurang. När jag äntligen efter 9 månader fött kilade vi in för ett glas hos grannen. Kunde ju gå hem. När min son döptes hade vi vår dopceremoni där. Med ost att dö för och gåslever på mackorna. En bra granne helt enkelt.

Så flyttade jag till stan. Och nu. Nu flyttar fransmannen efter. Ambience Vindåkra stannar kvar på landet med sin stjärna, men Karim startar en cityversion av sitt franska kök med samma personal och samma matfilosofi.

Just det här med samma personal. Det jobbar en äldre fransman, sommelier, på Ambience som heter Marc och som är ljuvlig. Sympati personifierad. Honom ska ni dricka vin med! När de flyttar in i Stures gamla lokaler.

 

Ni vet var ni läste det först.

 

 

 

 

Farväl Sture. Länge leve dig.

maj 23rd, 2016 by Karin

Om du, liksom jag, tycker om maten på Sture och älskar att det finns möjlighet att äta en suverän kålpudding eller gedigen Biff Lindström. Då bör du gå dit och äta genast. Snart är det ett minne blott. Ersatt med, förvisso, en av stadens bästa krogar och fransktalande kypare. Men ändå. Ack Sture. Ack herr Vendel. Trots att jag inte varit där på länge sörjer jag.

Nu började det vattnas i min gom. Måste. Ha. Riktig. Kålpudding. Vendels kålpudding.

Min farfar hette förresten Sture. Han sitter nog där  uppe i himlen och äter kokekorv och röker nu.

Mina gröna fingrar

maj 21st, 2016 by Karin


Jag hade så mysigt igår att jag varken förevigade den långtidsbakade rotsellerin med hasselnötter eller den otroligt långa pastan från Puglia dränkt i det som jag ändå tror är världens godaste tomatsås. Ja, så är det nog. Tog chansen att laga en herrans massa rätter för att jag fyller år och med tanke på hur mycket korv och makaroner det blir nu för tiden så lade jag timmar (och dagar) på denna enda kväll och gottade ner mig i bakade morötter med chili och ingefära. Zucchini citron parmesan och kapris. Ärtor mynta och feta. Och så en syrensorbet med syrener som jag pallat på Ribban. Trots min fruktansvärt bra preppning tog allt så lång tid som det ska så att vännerna samlas i hög i köket och hinner dricks många glas mer än värdinnan. Nu har jag firat 37.

En fantastiskt matfestival NU i helgen

maj 20th, 2016 by Karin

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 12.26.59

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 12.26.42

 

Jag är lite allergisk mot den där matfestivalen som dyker upp i Malmö då och då och går under namnet internationell. Jag tycker den saknar själ och kvalitet. Så festivaler som verkligen hyllar matkultur älskar jag något extra. Som samlar riktiga verkliga brinnande själar inom gastronomin. Som Skanör och Falsterbos matmarknad och så den som går i helgen i Brösarp på Österlen. Skånes Matfestival! Den samlar producenter, food trucks och kockar som verkligen kan laga mat, Kända skånska själar av alla sorter och mängder av föreläsningar, work shops och middagar man kan delta i. Det bästa – men ändå folkligt. Jag tror det är en härlig utflykt med mycket att smaka på.

Kolla in programmet HÄR

En sur arg tomatsås

maj 19th, 2016 by Karin

 
Det bästa mitt ex har gett mig är nog denna sås. Okej, det näst bästa utöver mitt barn. Jag fullkomligt älskar denna ljuvliga sås som bara är en tomatsås till pasta och inget annat, men som har ett sådant djup av smaker. Och innehåller ett trettiotal vitlöksklyftor. Igår spenderade jag fem timmar åt denna sås. Kokte buljongen som sig bör i timmar. Kokte vitlök i olja som sig bör i timmar. Och när jag väl doppar toppen av teskeden så smakar det surt som katten. Eller surt sa katten. Det låg en fet avsaknad av kärlek i denna sås må jag säga. Vilket jag försökte bringa liv i med att strö både socker och salt i såren. Det hjälpte inte. Den kanske till och med blev ännu argare. Så idag gör jag en nystart. Jag tar mig tid och koker ny buljong. Jag värmer upp tomaten och låter buljongen smeka den på nytt med förhoppning om att den ska bli snäll och behaga.

Jävligt grym marmeladkokerska.

maj 17th, 2016 by Karin


Idag har jag träffat Helle för ett jobb. Pratat miljö, marmelad och ja en del om ligg. Och så om att skapa ett varumärke och en story som säljer. För det betyder fanimig mer än produkten i sig.

Helle, designer och tillskärare i Malmö med märket Robert & Blad gör marmelad av det som blir över i stadens trädgårdar. Hon ratar brunmossiga ekoetiketter och menar att ett varumärke ska ha en story. Som i modebranschen där det var längesedan ekotrenden innebar potatissäcksmode. Därför svär den jävla marmeladfrabiken som en borstbindare och loggan är allt annat än vänlig. Eko är fan coolt.

”Det konstiga är att även om vi är upplysta kring miljöproblemen så fortsätter vi i fel riktning. TV-reparatörer finns inte ens idag. Det ordet existerar inte. Köttkonsumtionen ökar och vi fortsätter köpa kläder. Människan är inte mogen. Vi är som 14-åringar på syra. Vi vill åka rutschkana, snabba bilar och dricka champagne”.

Hoppas för Helles skull att Malmöborna kokar lite egen marmelad i år. För Helle har helt för lätt för att ta på sig alla trädgårdas ansvar. Och hennes kök är ändå rätt litet.

Jämställdhet med utrymme för glitter och rosa tack

maj 12th, 2016 by Karin

 

maxida2

”När min dotter sätter på sig sin Stormtrooper-dräkt, topp till tå-warrior och med en mask över ansiktet, så är hon en ”cool tjej”. Hon får status, jag får status, och jag blir en lite coolare morsa som har uppfostrat mitt barn rätt”. Maxida Märak / Politism

 

Har tänkt på precis detta de många gånger då åttaåringen i huset sade saker som att hon plötsligt inte gillar rosa utan blått. Och ska inte rida mer, ska spela fotboll. Jag tror inte många killar kommer hem och säger tvärtom. ”Rosa är min favoritfärg. Killar får faktiskt också ha rosa”

Jag tycker det är lika sorgset när det är flickor som ska bli coola som pojkar på skolgården och kvinnor som ska uppträda manligt för att accepteras på arbetsplatsen.

Så länge det är så här är manligt normen. Det vi traditionellt tänkt är manliga egenskaper.

Min jämställdhet är när män och kvinnor accepteras för de de är. Inte när det måste bli som män för att uppnå lika bemötande eller värde. Så vad är det vi gör när flickorna ska vara coola men pojkarna ska förbli som de är.

 

Jag hatar ordet pojkflicka. Det sägs med en klang som att det vore något bättre, något tufft och självsäkert. Men hur skevt är det inte om vi fostrar våra barn att få vara som de vill, samtidigt som vi prackar på våra unga att ju mer lik en ”pojke” man är, desto mer skinn på näsan har man? /Maxida Märak

Mansplainingbänken

maj 12th, 2016 by Karin

Mansplaining är något som beskrivs som män som förklarar för kvinnor hur det ligger till. På ett störande icke respektfullt sätt. Där de på ett så självklart vis pratar som att deras ord väger tyngre. OMed all den pondus en man kan uppgringa med sin uppenbarelse när han ska berätta att ”så här är det va”.

 

Gester som kan ingå:

– Bredda utrymmet mellan knäna och visa makt med skrevet. Nu ska jag i sällskap av min snopp berätta hur det ligger till.

– Höja rösten en oktav. Om vi andra har en samtalsnivå så kommer här mannen och pratar bara lite lite högre. Nu ska jag och min pondusstämma för att berätta hur det ligger till.

– Luta sig tillbaka i stolen, sätta en hand i sidan och vifta lite med en penna. Nu ska jag och hela min fantastiska person berätta hur det ligger till

 

Den mest fascinerande av alla mansplainingvarianter är den när mannen säger det kvinnan just sagt. Han liksom bara tar argumenten som den mest självklara sak i världen utan att skämmas. Skulle aldrig hända tvärtom. Man bara VA? Än mer fascinerande är när hela rummet går på den.

Men mansplaining skulle jag säga inte är något som enbart gäller ”man förklarar för kvinna”. Det kan inträffa att en hel grupp män mansplainar varandra. Och då mina vänner har vi underhållning på hög nivå. Åh vad jag älskar kommunikation och att vara åskådare kring hur den fungerar.

Igår utanför Kronprinsen, detta fantastiska köpcentum, satt tre gubbar med armarna bakom nacken och berättade för varandra hur det låg till. Denna konversation innehöll ingen form av lyssnande eller egen reflektion eller öppenhet för andraa åsikter eller att omvärdera sin ståndpunkt. Det gick bara ut på att höras mest och berätta ”jag vet bäst”. Ämnet: Skolans lunchkuponger. Mmmm vad härligt det var att lyssna.

Så ska inte män får uttrycka sin åsikt undrar någon. Jo absolut. Kvinnor med. Det är snarare hur den uttrycks och om det finns en struktur i sättet detta sker, vilket det uppenbarligen gör.

Lamotte har de åsikter han tjänar på?

maj 11th, 2016 by Karin

Och där skrev Lamotte på twitter att han naturligtvis tar betalt för sina FB-videos annars skulle han inte göra dom. Och det är ju det där sista ”annars skulle jag inte göra dom” som liksom drar ner hela äktheten i det som skulle kunna vara äkta. Hade han fått betalt för något han ändå skulle göra, hade driv för och engagerade sig i hade det faktiskt varit en annan sak. Så vem är företaget bakom Lamottes videos? Den som står bakom åsikterna och vinner på dem. De som använder en talesperson för att påverka sin omgivning. Kanske helt enkelt GP för att sprida populäritet för skribenten bara. Men det skulle ju också kunna vara någon helt annan… Det här är det nya medielandskapet. Dagstidningar oroade sig tidigare för annonser som såg ut för mycket som redaktionellt material, men då finns ju alltid brasklappen ”hela denna sida är en annons” någonstans. Eller oroar de sig för att deras journalister blir för påverkade av de PR-meddelande som kommer eller att om det serveras gratis kaffe på pressfrukosten så är de köpta. Lägg pengar i en kopp då för böveln. Nej, här har ni dagens stora massa. Bloggar som inte skriver alls vad de själva tycker utan det de får sponsring för, videoklipp som egentligen är betalda och så vidare. I dagens icke-granskar-samhälle så är också lyssnaren otroligt lättköpt. Reklamköparen går rakt förbi de stora pressetiska tidningarna och lyckas ändå i det okontrollerade mediebruset. Lobbying vänner lobbying.

Lobbyism folket, lobbyism.

maj 10th, 2016 by Karin

Läser om vaccinet mot svininfluensa som alla hysteriskt gick och tog och som sedan visade sig ha förödande konsekvenser för en del. Det är något i detta jag inte förstår. Masspsykosen. Att så blint tro på det som sägs utan att reflektera. Jag ska inte säga att jag inte skulle gå på ett sådant råd, men jag vet i alla fall att den gång blev jag istället skeptisk och lät bli. Ifrågasättande. Och ibland undrar jag över okunskapen kring industrin fungerar.

Alla läkemedel, livsmedel med mera som produceras har ett företag bakom med ett intresse. Om plötsligt en hel läkarkår går på en linje kan det vara så att detta är rätt linje, det finns kunskap och vetanskap. Det kan också vara andra faktorer som spelar in. En trend, en sanning, en situation kan vara resultatet av lobbyism och reklam. Alltså företag som påverkar personer att handla i viss riktning. För det finns pengar att tjäna. Förstås.

När det gäller läkemedelsbranschen och närliggande har jag jobbat mycket med kommunikation för dessa. Och vet att eftersom man inte får göra reklam till allmänheten gör man det mot de som kan påverka allmänheten. Politiker, läkare, barnvårdare etc blir ständigt bearbetade av företag och organisationer. Dessa personer är inte på något vis immuna mot reklam och information, för påtryckningar och mode. De är människor precis som du och jag och inte rationella i sina val även om de tror det. Det tror vi alla om reklam.

Jag tycker att läkemedelsföretag behöver nå ut med sin information. För att ens få behandling idag eller få hjälp i en situation är du helt i händerna på vården (eller en googling) för att få veta vilken hjälp du kan få. Men man kanske ändå ska ha med sig ett kritiskt tänkande och fundera en smula över varför. Varför händer detta just nu. Vem vad och vilka intressen ligger bakom.

För att ta upp ett annat exempel än vaccin, ersättning till bebisar istället för bröstmjölk. Tveklöst en fantastisk produkt när den behövs. Men hälften av Sveriges barn ammas inte just nu. Det skulle vara intressant att veta varför. Jag har svårt att tro att 50 % av Sveriges mammor har fel på mjölkproduktionen och inte kan amma. En vän födde för några veckor sedan och fick frågan direkt på BB ”Har du tänkt amma eller ge ersättning” vilket fick henne att reagera en aning. Och om man tror att det inte är företag som ligger bakom och har ett intresse och bearbetat dagens mödravård så är man naiv. Återigen. Ställ frågan varför. Varför just nu. Varför så många. Jo, det är många som vinner på att göra flaskmatning till en trend liksom någon vinner på att göra ett vaccin till något man tror är oumbärligt, och när vården, redan innan mamma och barn ens försökt amma, får frågan om de ska ha industritillverkad barnmat istället, kan man vara ganska säker på att industrin lyckats. Och när människor köar för ett vaccin de inte vet vad det är då ligger nog en del skrämsellobbyism bakom.

Uppvärmning för nästa jobb

maj 10th, 2016 by Karin

Jag håller på att skriva en bok. Egentligen borde jag skriva på den just nu. Men nu bloggar jag istället. Bloggen har alltid varit som någon slags uppvärmning. Det får igång fingrarna över tangenterna, flödet, språket, hjärnan. Kanske är det så att även en skribent behöver en uppvärmning. Förut bloggade jag mycket om reklam. Kom till byrån, läste bloggar om reklam för att vara uppdaterad, skrev eller skrek mina åsikter i ämnet. Sedan redo för dagen. Men nu ska jag skriva bok. 160 sidor. Och det har jag aldrig gjort förut. Förutom en pocketbok för Visit Skåne. Så detta blir kul. Och tufft. Det har jag fattat. Mycket tufft. En tuff deadline. Redaktören har redan fått gå ut med mig på gårdsplanen för att förse mig med syre. Och så varvar jag det med mina reklamuppdrag förstås. Idag har jag varit Bamse till exempel. I skrivform. Bara en sådan sak gör det roligt att jobba med reklam. Det kan vara precis vad som helst. Blunda. tänk bamseintrot och kör. Så tänker jag när jag sätter igång. Youtubar mig in i mood.

Detta var min uppvärmning. Hej d.

Den dagen skruvades alla organ ett varv

maj 10th, 2016 by Karin

Du vet när man är så där vansinnigt kär. Så kär att varje stund utan den personen är plågsam. Andningen blir tung, kvävande och liksom fastnar i halsen. Det gör ont att bara andas. Varje sekund upptar personen ens medvetande. I allt man gör. Man går och tränar och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Det kan göra lika ont när det är lyckligt som när det är olyckligt. Ont av viljan av att vara nära men inte kunna just då. Ont av rädslan att allt ska tas ifrån en. Ont bara för att den personen finns i ens liv och det är så mycket kärlek att det känns omöjligt.

Och så det onda om man måste skiljas åt fast känslorna inte lämnat kroppen.

Så känns det att ha barn. Men inte alltid vara nära. Det känns så fel. Så fel. Så fel. Som ett stort hål, en dragkedja som inte går att knäppa, ett magsår som svider, en tom tallrik. Tomhet. En sådan enorm tomhet och meningslöshet. Skulle någon säga det till mig innan jag fick barn skulle jag säga ”ta tillvara på tillfället”. Jag skulle bli irriterad om någon påstod att hon plötsligt kände meningslöshet om hon inte fick vara nära. Att allt känns meninglöst. Som en enda lång väntan. Men det är precis så det känns. Man går och tränar för att göra precis just det, ”ta vara på tillfället” och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Den tiden som inte är självvalt.

En enormt slitsam separation att genomgå hela tiden. Seperationsångest. Om och om igen. Och då kan jag inte ens föreställa mig den slitsamhet som det måste innebära för en liten.

Kärlek alltså. Den känns. Och kärleken till ett barn är något som etsar sig fast så djupt. Som att dagen man föder skruvas alla inre organ om och dess placering förändras för evigt – för att ge plats åt detta nya. Som gör det svårt och tungt att andas.

Sandåldern

maj 10th, 2016 by Karin

Varje ålder har verkligen sin grej. Jag pratar barn. Inte min ålder. Den har också sin grej, som apelsinhud men vishet. Men dessa små skutt i åldrarna hänger jag inte alltid med i vilket får mig att känna mig som en amatör ibland. Som när jag nyss köpte ett helt nytt kitt med skalkläder för jag trodde att barn levde i det för evigt tills de flyttade hemifrån, så kommer solen och plötsligt går alla barn på förskolan i bara byxor och tröja. Tittar på byxorna i lådorna. Ljuvt fina mjuka tyger i ljusa färger. Eh, åt skogen med det. Just nu är min son praktiskt taget en grävmaskin i sandlådan där han efter ett tag lyckats kamouflera sig i sanden. Han ser faktiskt inte klok ut. Men han har ju roligt. Ny shoppinglista – slitstarka jeans som är sköna och som barnet får leka i. Sneglade på de finfina t-shirts på Zaras hemsida. Bort med svart, det håller i 1 minut, bort med vitt, det håller inte heller. Kanske ska åka till något militärcenter och köpa på mig en outfit till barnet så han smälter in. Eller bara vistas i sterila miljöer, som köpcentrum. Jag hänger i alla fall inte med. Man tror man har allt så plötsligt. HERREGUD barnet behöver solhattar. HERREGUD barnet behöver sandaler. Man är hela tiden ett litet steg efter.

Det var en gång en reklamskola

april 19th, 2016 by Karin

Idag är reklambranschen ganska enkelspårig. Vi vet vilka reklamskolor som gäller och vi vet vilka byråer som är bra att ha på CV:t, eller vilka kunder det är bra att ha jobbat med. Frågan på en anställningsintervju, eller för den delen när byrån ska presentera sig på kundmöte, kommer alltid. Vilka byråer har du jobbat på? Vilka kunder har du jobbat med? Säger du IKEA antecknas det nöjt. Säger du [insert vilket okänt litet företag som helst] får du inte många poäng. Även om det är vad du har presterat och kreerat som borde spela roll. Och därmed vad du skulle kunna prestera om du kom i rätt sammanhang. Men det är klart, det är enklare och mer säkert om du har en stämpel på ett papper som intygar din kompetens. Fast att det faktiskt inte måste göra det. Rätt skola är inte en självklarhet för att du är grym. Lika så kan du vara grym utan att ha gått en specifik, eller ens någon över huvud taget, reklamskola. Faktiskt.

 

Idag publicerades en intervju med en kreatör i branschmediet Resumé som säger att hon vägrar ställa upp på att man måste ha gått Berghs för att få reklamjobb. Hon har själv gått Berghs, jag med. Så det är kanske lätt att säga. Speciellt är det lätt att säga till den som har möjlighet. Under många många år har Berghs kostat ganska mycket pengar att gå. Vilket utesluter rätt många människor. Därmed blir också reklambranschen homogen på många plan. Som artikeln nämner kan man idag få CSN för att bekosta utbildningen vilket i alla fall möjliggör ett större mångfald på utbildningen och i förlängningen i reklambranschen. Förhoppningsvis. Det kan bara vara utvecklande.

 

 Hur vill du göra avtryck i reklambranschen?
– Jag har ett drömscenario om vart branschen ska vara. Det handlar om mer mångfald och att eliminera stereotyp reklam. Det går framåt, men borde gå snabbare. /Evelina Rönnung

 

Eftersom den välkända reklamskolan ligger i Stockholm kläcks det årligen nya reklamägg där, både från skolan och i tävlingar. En stad med utbildning inom ett område hyser även framgångar inom detta. Så om den skånska reklambranschen ska blomstra behöver vi till exempel bli mer öppensinnade i vårt sätt att se på kreativitet och reklam och öppna upp för människors möjlighet att vara grymma utan att ha just Berghs på CV:t eller att ha jobbat sig runt på namnkunniga Stockholmsbyråer ett tag innan man flyttar hem. Om man inte helt enkelt stannar kvar – vilket är en anledning till att det finns fler reklambyråer i Stockholm. Det finns fler reklamfolk där. En annan tradition, som startar i skolorna. Reklambyåer kunde öppna upp för lärlingsplatser eller våga satsa på människor som har potential – bara de får möjlighet och omges med andra duktiga människor. Vilket är i särklass den viktigaste detaljen för att lyckas. Att vara ensam duktig kreatör på en byrå där resten somnat skapar ingen framgång, bara frustration. Att vara ensam halvbra kreatör bland många duktiga kan i alla fall göra dig bättre. Eller så finns det utrymme och öppenhet för olika sorters kreatörer. Wow bara en sådan sak. Inte bara för den som går att checka av.

 

 

I den bästa av världar fanns fler skolor inom reklam än Berghs. På fler platser i landet. Dels skulle förmodligen vårt sätt att skapa reklam utvecklas och dels skulle regionen främjas om det fanns utbildning på plats, till exempel här i Malmö, eller andra drabbade delar av Sverige som saknar välkända reklamskolor. Det vill säga alla utom Stockholm. Det skulle göra att fler duktiga människor stannade kvar i staden de pluggade på. Reklambyråerna skulle bli fler. Igen. Och kunderna kunde vända sig till en byrå här istället för i huvudstaden. För en blomstrande kommunikationsbransch, som jag tror att alla vi som jobbar här vill se, så tror jag att utbildning är en viktig del. Så, ska man hoppas att Berghs vill öppna en filial i Malmö (som har funnit) eller ska vi våga hoppas på en framtid med flera bra reklamskolor än en, fler bra kreatörer och fler bra byråer. Samt en framtid där med större mångfald och utrymme för våghalsade satsningar.