Två saker jag aldrig kommer ihåg

november 29th, 2016 by Karin

Två saker jag alltid tror att jag ska komma ihåg. Men inte kommer ihåg. Och aldrig lär mig att jag inte kommer komma ihåg.

  1. Vad var det i matlådan
    Jag gör en matlåda och fryser in. Har inget tejp eller penna och tänker, ah, jag har så lite mat och gör detta så sällan att jag kommer komma ihåg att det var köttgryta. Resultatet blir att jag har flera oidentifierade matlådor i frysen som jag aldrig kommer äta för att jag inte vet vad det är.
  2. Hur många timmar jobbade jag och med vad
    Vi tidsrappoarterar på jobbet. Vad man gjort varenda timme i veckan. Det är klart jag kommer ihåg detta tänker jag när jag sitter på en lördag och levererar texter eller sitter och tänker på en reklamidé. Jag kommer aldrig ihåg vad jag gjort. Inte ens dagen efter. Det är som att när något är klart är det även bortsuddat ur min hjärna. Vad jobbade jag ens med för varumärken? Och när. Och hur mycket. Får dubbelkolla i det excelldokument som produktionsledningen använder för att planera arbetet. Men det stämmer kanske inte med verkligheten på mitt skrivbord. När hur och hur mycket. Samma visa varje vecka. Varje år.

Tio år senare. 

november 25th, 2016 by Karin


P3 dans vill alltid få mig att vara 28 igen. Svett. Golv. Och allmän oreda.

Ska jag pynta den nu då? 

november 23rd, 2016 by Karin

I veckan ville barnen på förskolan se min tatuering. Fick snällt dra upp klänningen. Buden: gran eller ett troll.

Wünderchefs i Malmö

november 14th, 2016 by Karin

I huset Minc påvägen från centralstationen och ut mot dockan pyr det av innovation och påhittiga appar. Även mat. Nu har Wünderchef smyglanserats och killarna bakom jobbar febrilt. En app där du kan beställa hem hemgjord mat från hemmakockar. Maten cyklas till dig med cykelbud – allt för en hållbar måltid, så länge väder och avstånd tillåter. Så hur går det till. Du laddar ner appen, i den kan du se vilka kockar som finns i ditt område och vad de har på menyn just nu. Sen är det bara att beställa. Jag har fått äran att komma in och få en provplats vilket jag ska utnyttja så snart råvarorna tryter i mitt hem. Kanske på söndag.

 

För mig måste middagen vara intressant för att jag ska köpa den. Det räcker inte med att jag inte orkar laga mat och är hungrig. Flera kockar som nu är aktiva erbjuder rätter som pennepasta med en bolognese eller en sås på till exempel tomater, vitlök och persilja. Eller en vegetariskt burgare eller liknande som, för mig, är på tok för enkelt för att jag ska bli övertygad om att beställa. Framför allt för att det måste vara oerhört gott, vilket det självklart kan vara, om jag ska köpa något som jag skulle kunna laga själv. Köper jag mat vill jag ändå bli lite överraskad. Det ska vara en eldsjäl i köket som gör något jag älskar eller kommer älska och som jag kanske inte orkar göra själv eller gör så ofta. Bulgugi, Palak Paneer, Poke powl. Intressant. Det bästa är väl att det är hemgjort. Och om man lagar mat för andra lagar man förmodligen med kärlek. Det är svårt att få insikt om hygien och råvaror bakom en skärm. Men jag hoppas att det kommer låta så förföriskt lockande när appen släpps ordentligt att det lyckas. Jag tror att några där inne behöver hjälp med att skriva menyer så att det verkligen låter mer lockande än en vanlig släng-ihop-vardags-rätt.

En vanlig dag vid köksbordet

november 14th, 2016 by Karin

– du är en kyckling! (Elias pekar på mig)  

– popopopo (jag härmar kyckling med vingar)

– Inte en höna!

– nähä? Pipipipip

– Inte en mus!

Inte är det lätt att göra rätt inför fen enväldige härskaren… 

Malmös Saluhall salut

november 13th, 2016 by Karin


Ganska mycket bättre och snyggare än den Food coart som tidigare kallades saluhallen och låg på Lilla torg vilket min generation nog fortfarande minns. Vi avslutade veckan med en AW här på Malmstens fisk (som även finns i Lunds saluhall) innan jag sprang till en middag och Lina sprang hem till en nattning. Det gäller att fånga de små tillfällena. Jag hann inte mer än att fånga dessa ostron (som hade behövt en lite bättre omsorg vid öppningen) och mer av saluhallen hann jag inte med, men är verkligen nyfiken på ett lunchbesök. Det var väldigt mycket folk. Jag hoppas det fortsätter locka. 

Väckt av glasflaskor 

november 13th, 2016 by Karin

Har fått en ny granne som har den goda vanan att slänga flaskor kl 22.30, 24.00 eller som igår även 04.00 precis utanför mitt sovrumsfönster. Tre gånger på en kväll. Eller rättar sagt natt. Underbart. Klirr klirr klirr klirr klirr. Really? Sluta! Kan även vara samma granne som rökte in hela trappen i majja i helgen. Det luktade så mycket att jag var rädd att huset skulle börja brinna av ångorna eller att jag och Elias skulle somna in i substans som pyrde in genom väggen. Fantastiskt med nya grannar. Jag kanske ska hälsa hen välkommen med en kaka. Fylld med laxerongsmedel.

För övrigt. Vem bygger en återvinningsstation med behållaren för glasinsamlingen längst in mot huset, ca 0,5 meter från närmsta fönster? Någon har inte tänkt. 

Matnatten i Malmö

oktober 28th, 2016 by Karin

Grattis till er som haffat din biljett för det är helt slutsålt. Kul. Och ikväll drar den igång. Matnatten. Med en knapp och ett klippkort kan du bege dig runt till stadens restauranger och få ett smakprov på varje ställe. Du väljer en av fem matrundor och varje runda har tio malmökrogar på listan. Ett sätt att ta sig runt och prova olika godsaker i natten. Vädret är perfekt för cykeln. Glöm inte reflexer säger mamma Karin.

Fick du inte tag på en biljett till matnatten denna gång. Ha koll på Malmö älskar mat som gör roliga matevent för oss i fina Skåne.

På toppen av Malmö

oktober 25th, 2016 by Karin

Malmös första riktiga roof top. Alltså utan topp. Utan tak. Okej, det finns även en inomhusdel. Med fantastisk utsikt och fina cocktails. Vi invigde Grilljanne i helgen (vad är detta för namn? Ska det uttalas svenskt, eller som jag vill, med fransk accent?). Och kissade med utsikt över ett fantastisk Malmö som blir mer och mer storstad för varje åt. Heja New York feelingen ikväll. Du höll i tills jag vaknade 06.30.

Och så åt vi på nya Cirkus på Norra Skolgatan i hotell Moores hus. Anders Vendel bjussar här på en väldigt rolig och blandad meny som hoppar vilt mellan länder och smaker. Roligt med en ny vendelsatsning i en svår lokal på Möllan. Hitta nu hit för ett nummer eller två. Min

Spara

Vina med Lina

oktober 21st, 2016 by Karin

img_5722

img_5729

 

Tog en finlunch på Savoy. Affärslunchernas affärslunch. Här finns absolut inga alternativ i den lägre lunchprisklassen utan här får man punga upp uppåt trehundralappen för en kött-med-bea-lunch. Och lite grönt. Och vin. Men när man inte träffat en god vän på länge. När kvällarna upptas av barnhäng. Eller av jobb. Eller av att ta tillbaka sömn. Då får man lyxa på lunchen då och då. Det enda konstiga i sammanhanget är vattenglasen. Hur kan man ha så fina fantastiska vinglas som känns som luft i handen och servera vatten i gamla tjockkantade nattklubbsglas. Det ligger i detaljerna. Ämnena för dagen, reklam, reklambyrå, reklambyråläge, företag, män, barn, jämställdhet, oro, otrohet, ensamhet och föräldraskap.

Och där trivs han som bäst. På täppan.

oktober 21st, 2016 by Karin

Åh, så fint när män proklamerar sin feministiska ståndpunkt med att de har tjejkompisar. Att de inte klarar av män i grupp. Att de umgås jättemycket med yngre kvinnor. Eller för den delen anställer många unga kvinnor. Klappar sig på axeln. Fast på positioner där de inte har makt, förstås. Och så börjar man tänka. Men varför. Är det verkligen en bild av jämställdhet. Eller är det precis tvärtom. Ett tecken på att du vill leva ut ditt ohotade patriarkat och umgås i sammanhang där du innehar en ohotad position som den bättre vetande, kunniga mannen som man lyssnar på. Och inte umgås i situationer där den positionen hotas av andra män eller för den delen kvinnor. En plats där man inte riskerar att kritiseras och där ens ord alltid kommer vara viktigast på grund av att en är man. Idol. Sanningsbäraren. Som orerar om orättvisor och kvinnors lika rätt. Inför beundrande ögon. För du vet, att det måste ju komma från en man för att det ska vara sant.

Japp. Idag är jag en sådan fredag. En sån där jobbig tjej. Tänker fira den med att ta vinlunch med min företagsamma vän.

Eller är de bara kompisar. Jämställda liksom. Mmm.

Förstå sig själv 

oktober 18th, 2016 by Karin

”Barnen måste förstå sina egna känslor innan de kan förstå någon annans”.     

Jag läser i protokollet jag fått från förskolan och deras prioriterade mål för året. Det ska grunda sig i FNs barnkonvention. Och jag tänker. Vilken viktig mening. För vuxna. Och så viktigt det är att reflektera och förstå för att kunna förstå andra. Det som kallas empati. Alla borde egentligen gå någon form av terapi för att lära dig förstå sina egna känslor. För många kan inte, har tappat bort det bland livets sår eller har man aldrig lärt sig. Den som inte vill utveckla sig själv eller tycker att man har kvar att lära. Kan en vara ödmjuk. Kan en tänka på andra än sig själv. Kan en förstå andra. Om en inte förstår sig själv. Eller tycker sig behövs göra så. 

Hamburgare och Cocktails

oktober 17th, 2016 by Karin

Hörde jag rätt. Öppnar det en Cocktailbar och hamburgerbar i självaste Slottsstaden. Det är Riannas som slår igen och ger plats åt detta. Tidigare låg här en tapasbar som kändes mer genuin än vad den smakade. Och nu alltså detta. Om det är en duo med koll på läget kan det bli bra. Det kan också bli katastrofalt spriteblask med fula glas och för mycket soda. Samt burgare med köbebröd. Nu håller vi alla våra slottistummar hörrni.

Min första bok med Sveriges första kvinnliga Michelinkock

oktober 17th, 2016 by Karin

 

Ja! Nu är det ute. Jag skriver en bok. Inte vilken som helst. Jag skriver en bok om Malmös matliv tillsammans med Sveriges första Michelinkock Titti Qvarnström, och den kommer ut på Norstedts förlag i  april. Malmö Cooking! Läs mer här

Redan för flera år sedan kontaktade Titti mig tillsammans med fotografen Christoffer Lomfors och undrade om jag ville skriva en bok. Jag och Titti kände inte varandra. Faktum är att vår historia med en dispyt mellan en krogkritiker (läs jag) och en restaurang (läs Bloom) gjorde att vi på olika håll sagt ”hon hatar nog mig”. Det kommer inte gå. Men det gick. Inte då, för då nappade ingen. Men sedan nappade inte mindre än en förläggare som i år utsågs till världens bästa kokboksförläggare. Lite galet.

Nu har jag jobbat i månader med detta. Träffat massor med människor och pratat mat. Läst recept. Kollat hur de speciella matbilderna tar form.

Detta blir spännande.

 

Hej! Nytt jobb. Ny dag. 

oktober 17th, 2016 by Karin

Tjoho kanske det ska stå i bubblan. För nu börjar jag jobba som kreatör på Sitrus. Efter fyra år med eget AB och otaliga samarbeten och otaliga kunde senare kändes det helt rätt. Jag längtade tillbaka till att jobba på en och samma reklambyrå. Och Sitrus som bara är ett år gammal går igenom en stor förvandling där jag får vara en del. Vilket är roligt och spännande. Efter att bara ha jobbat på mindre lokala byråer om än roliga och bra sådana är det helt nytt att jobba på en byrå med 160 anställda. I Malmö är vi små men ovanligt nog jobbar många på kontoren över gränserna och ingår i team i både Stockholm, Göteborg och Norrköping. Ja kanske även Helsinki. Kan ändå säga tryck in fliken och öppna på finska. Nu hoppas jag på detta. Hej då bokföring. Hej kollegor.

110 000 tecken och ett liv

oktober 16th, 2016 by Karin

Hade deadline idag kl 15.00 på 110 000 tecken . Hade även min tvååring själv hela dagen. Moaaaaahahahahahaahah. Men det är bara att göra’t. Jag har inte direkt något val. Det som inte dödar härdar och så vidare. Jag har hittills i mitt liv som förälder klarat så himla himla mycket själv och stått på kanten till vansinne och vägg flera gånger där något mirakulöst nog alltid kommit och plockat upp mig och ställt mig på rätt sida om kanten. Jag är van. Van vid att känna att du måste fixa det. Måste. Jag har inte ett val. Och det går inte direkt att bli bekväm. Men hade någon ringt mig och frågat hur det var hade jag nog börjat gråta av stressen. På lekplatsen idag ville jag skrika rakt ut. Men byggde ett sandslott. Och ett till. Just nu känner jag mig som en islandshäst. En sådan där häst som bara går och går och går oavsett hinder, med huvudet böjt nedåt och som liksom bara tar allt. Det är bara att görat. Bara att gå. Snart kan du höja huvudet och vara nöjd. När barnet satt i mitt knä idag och blåste såpbubblor samtidigt som jag läste texter tänkte  jag på alla hjältar till mammor där ute. Alla islandshästar. Som bara gört.

På insidan av företaget

september 27th, 2016 by Karin

När man jobbar med reklam kommer man in på insidan av så många företag. Många olika företag. Man lär sig om produkter, om organisationer och ofta blir jag väldigt imponerad av vad företag faktiskt gör för sin omgivning. Det är nog också därför jag har utvecklat svår allergi mot människor som automatiskt ser företagare, VD:s, entreprenörer, privata aktörer som giriga kapitialister som lever lyxliv på andras bekostnad. Visst möter jag företag som startats i rent vinstintresse men jag träffar desto fler företag som startats ur ett engagemang för en sak. Ur ett intresse. Av eldsjälar som velat något.

Idag är socialt ansvar något som genomsyrar många företag. Framför allt stora. Det kan vara allt från att uttalat arbeta med mångfald och ge arbetsmöjlighet till utsatta till att ta ett ansvar för produktionsledet. Vilka material man använder, var man har sina fabriker och hur arbetsförhållandena är. Socialt ansvar är en välkommen trend som jag hoppas snarare är en förflyttning än något övergående. Just nu jobbar jag med ett bostadsbolag som inte bara bygger utan som gör saker som jag inte hade en aning om. Som startat sociala projekt där de sätter ungdomar i arbete, och hjälper dom till fast jobb (vad gör arbetsförmedlingen liksom?), skapar fritidsgårdar och andra insatser som förändrar i områdena där de bygger. Jag tycker det är fantastiskt. De hade inte behövt göra det. De hade kunnat bygga och lämna. Men de tar ett större ansvar. När jag intervjuar en fotbollskille i en av dessa områden där ungdomskriminaliteten är hög och många har det tufft lyfter han till och med fram en person från kontoret på bostadsföretaget som en hjälte. En hjälte som kommer och hänger med ungdomarna, delar ut fotbollsbiljetter och som bryr sig.

Stora företag är viktiga. De har resurser. Och när de används så här blir jag helt varm.

Gång på gång slås jag över de fina saker som många företag gör för andra. Vad det kan betyda. Och hur många entreprenörer som drivs av att skapa förändring. En förbättring.

Jag gillar att komma in på insidan av företag. Speciellt när det ser ut så här.

Feber jag? 

september 23rd, 2016 by Karin

Har inte haft feber på år, om jag minns rätt. Är därmed i chock och efter 40 grader sprids värmen av två alvedon likt berusande varmt vin i kroppen. Tacksam för läkemedel. Känner mig frisk. Fast jag vet att dom luras. 
När det gäller barn tänker jag att febern är viktig. Det betyder att kroppen jobbar. Feber är ett symptom på det, inte i sig en sjukdom. Över 40 eller om de har mycket jobbigt då är de dags. Knottrorna på kroppen som bildas av stigande feber lägger sig och en paus sprider sig. Tack. 

Månatligt svart hål

september 16th, 2016 by Karin

Ändå är det sommarsol i september. 

Vad är det som händer med hjärnan när den intar pms-mode? Ett mörkt täcke läggs över ansiktet och allt går långsamt. Det hjälper inte att tänka att jahapp nu var det dags igen. Trots att man borde vara förberedd då det sker varje månad i allt för många år. Hjärnan mår som den gör ändå. En förändrad kemisk sammansättning i kroppen drar ner en i ett svart hål där livet inte längre syns från den ljusa sidan. På samma sätt som den deprimerade. Svårt att värja sig emot. Vänner pratar om hur mannen framför dom förändras till en främling och hur de googlar skillsmässa en gång i månaden. En annan har förbjudit sig själv att ta avgörande beslut den återkommande veckan. Jag sitter i bilen apatisk och kommer inte ut ur bilen dessa dagar och lämningen på försklolan känns som en kniv i magen av orimlig saknad. Pms är faktist överväldigande säger min kollega. Tre äldre barn gammal och mången period bakom sig. ”Den skojar man inte bort” säger hon. Ändå är det, som med så många kvinnliga tillstånd, något som man i stort sett ska acceptera. Någon större hjälp för de med svårar kemisk obalans är svårt att få. Ändå är det något återkommande hos så många kvinnor i så många år varje månad att någon form av ekonomi borde finnas i att forska på just detta i större utsträckning. Allt är som en stor lång suck som förlöses den dagen mensen har den äran att komma. Eller möjligen någon dag senare. Och så vandrar man uppåt igen på toppen och är lagom glad och nöjd och känner att livet nog ändå blir bra ändå tills nästa period kommer och man trycks nedåt igen. Det är då en väldig bergochdalbana tills man fyller runt 50 och sedan ska det bli spännande att se vad klimakteriet har att erbjuda. Jag önskar ingen kvinna det här. Möjligen alla män. I alla fall några gånger så att de kanske kan förstå att det inte är lite nedstämdhet att rycka upp sig ifrån utan ett tillstånd omöjligt att värja sig från. Fast  å andra sidan så går det kanske inte att få förståelse. Det är lika förvånande varje gång den perioden dyker upp.

Uppdatering: passande nog skriver Sydsvenskan också om det här idag. 

She’s a lady

september 15th, 2016 by Karin

HM har väl inte någon anmärkningsvärd historia av att välja modeller som gör att kampanjer hyllas ur ett feministiskt  perspektiv. Det har varit allt för brunbrända modeller så att världen rasade över risken av att skapa ett mode med onaturligt och ohälsosamt solbrända kroppar. Det har varit yppiga modeller. Och nu är trenden vanliga människor. Och HM hyllar den självständiga kvinnan.

And she is mine

Ett kök som tappat sin trädgårdsmat

september 15th, 2016 by Karin

img_5015

 

Vad har hänt med Slottsträdgårdens café? Är frågan jag ställer mig när jag läser menyn. Detta ställe insprängt i den prunkande helt fantastiskt anlagda trädgården i parken, men små grusgångar, låga boxbomhäckar som skapar rum mellan trädgården och Tareq Taylors kök. Jag måste uppriktigt nog säga att det märks att Tareq har flyttat sin själ till en annan plats. Det var alltid kul att komma hit, rätterna var uppfinningsrika, fulla av blad och blomster och om dagen inte föll i smaken fanns det varje dag en krämig risotto smaksatt till glädje. Nu, tre hamburgare, 90 80 eller 150 gram. Och tre sallader, välj mellan kyckling, fisk eller räkor. Eeeh va? Salladen  med betor är helt okej. Den asiatiska salladen med nudlar säger mitt sällskap smakar ingenting.  Jag sneglar mot en vegetarisk burgare som är vackert staplad på höjden men hit kommer jag inte gå igen för maten, vilket jag gjorde förut. Det är en himla tur att omgivningen är bestående i år så att gästerna kommer ändå. För tråkigare meny har jag inte skådat sedan stället bedrevs i föreningsregi.

 

img_5016

Dryck på fallfrukt som omhändertagits är en fin detalj i kyldisken. Mustig och len äppeljuice.

Spara

Lär dig förstå och se människan i kriget

september 14th, 2016 by Karin

Igår satt jag hos en man. I hans vardagsrum. Han och hans familj öppnade sin dörr med ett leende. Bjöd på sina kakor, bad alla barnen att hälsa fint, och så pratade vi ihop. Om livet. Om mat. Om död. Han har levt i tio år i krig. Saker jag bara läst om i romaner har han levt med som högst verklighet. När man läser i tidningen om krig levereras fakta, tragiska bilder, människor kallas saker som migranter istället för sina namn. Situationer beskrivs som svåra med oftast i så korta ordalag att det är svårt att faktiskt förstå. Det går förstås inte att förstå. Men om man läser en roman om kriget slukas man in i berättelsen och kastas in i bombräder och flykt och rädsla med hela medvetandet att man själv är med. Att man känner deras rädsla, deras sorg och man får medlidande för karaktärerna och gråter när de ser sin pappas huvud skjutas av eller mamman som håller delarna av sitt nyfödda barn som just börjat säga sina första ord, dammigt, blodigt och skriker ut sin förtvivlad till en tyst himmel som aldrig ger några svar. Och kanske då. Med en roman i famnen i soffan kan man förstå lite av det som är högst verkligt just nu. Jag läser En gul sol som utspelar sig i inbördeskriget i Nigeria. Nästa dag läser jag om människor i kriget i Syrien. Och igår sitter jag och lyssnar på en man som levde i krigets Beirut med sin familj. Tre historier av samma sort där kriget förenar berättelserna. Yossef berättar en helt otrolig historia för mig om då han fann ett barn sekunderna efter att en bomb landat. Hans mammas armar var borta, den andra kvinnan död, barnet, bara ett år gammalt, hade en arm av, ansiktet såg man inte av allt kött som var borta och han var full av öppna frakturer. Han tog honom sprang. Samtidigt som de var beskjutna. Skrek att han var barn. I ett hav av skott där han var måltavla – bara för att han tillhörde en folkgrupp. En historia som inte är unik.

Samtidigt bygger Europa murar. Bokstavligen byggs just nu en mur för att hindra flyktingar att ta sig hit. Jag förstår inte. Ska vi inte hjälpa flyktingar? Är inte det hela grejen med att fly – att rädda sitt liv. Från bomber. Ska inte världen vara där och säga oj, herregud har du klarat dig hela vägen hit. Här har du en filt, mat, vatten och en plats att sova på. Nej, vi bygger en mur. Vi stänger dörrar. Tyranner härjar och Europa sträcker inte ut en hand. Det är oförlåtligt.

När Youssef kom hit möttes han, hans fru och tre små barn som han mot alla odds lyckats fly och klarade sig hela vägenav tre poliser. Han var jätterädd. Vad skulle hända. Vet ni. De hjälpte honom. De bar hans barn och tog hand om dem. 
Det är en tuff tuff sak att fly. Dels ska du klara dig ur landet utan att dödas. Sen farlig flyktväg. Vi VET att människor dör, inte bara v krigets bomber, utan av vägen. Det är också tufft att lämna familjemedlemmar kvar. Liv. Kanske ett liv du byggt i generationer. 

Youseff hus har bombats till botten två gånger. Människor vill inte resa från sina länder bara för att. De hoppas hela tiden på fred. Youssef byggde upp sitt hus igen första gången. Hoppades på fred. När han flydde lämnade han ett liv. De som flyr lämnar ett liv ett land som de önskar var i fred. Det är inte för att profitera, det är för att det är ohållbart att stanna.

Många tonårspojkar flyr. Det är för att de är starka, unga pigga och har störst chans att både klara sig och få uppehållstillstånd. Hur kan det vara så svårt för människor att förstå – att det är SYND om pojkarna som kommer hit. De är helt ensamma. Flytt från sina familjer och har fått ett enormt stort ansvar. Alldeles för tidigt i sitt liv. De ska klara saker våra tonåringar aldrig någonsin behöver bemöta. Och ni kallar dom profitörer, dumma, hatar dom. Jag tror att de allra helst vill gråta och få en kram. Vi har strypt möjligheten för dem att få hit sin familj. Grusat fler chanser att överleva. Jag tycker inte om Europas egoistiska ansikte. Europa, läs en roman.

Lunch på Daniel Berlin

september 9th, 2016 by Karin

 

 

Jag tog med mig mina tjejer till Daniel Berlin. En krog som ligger mig varm om hjärtat. Första gången kommer jag aldrig glömma. Hur jag satt i trädgården och de kom ut med fat av nyplockade färska  grödor från trädgården. Morötter, vinbär… Allt att plocka och äta rått, rakt upp och ned till ett glas champagne. Det var drypande sol. Grusgången krasade under fötterna. Det är en återkommande känsla när jag tänker på Daniel Berlins krog. Gruset under fötterna. Ljudet. Men också hans mamma och pappa i restaurangen, så fina. Rotsellerin som bakades länge och skars upp i matsalen. Svampbuljongen hur är den möjlig.  Blomkålen som serverades i oändliga texturer fullkomligt briljant, fågelbenet som en påminnelse om att respektera det levande det vi tar av. Vinerna. Ingenstans har min vinupplevelse varit så verklig som här. Jag, som inte kan vin så värst kan i alla fall veta när jag tas med på en ny resa och imponeras av hur de de kan servera ett sött vin och få det att kännas som en helt naturlig hållplats mitt i resan. Magiskt. Ja, jag har varit här flera gånger. Jag trodde jag hade en årlig tradition tills jag blev gravid och fick barn men den kanske är återupptagen nu. Jag älskar att prova nya ställen men Daniel Berlin känns nytt och intressant varje år och jag vill vara med på hans färd. Så hellre dit igen än till något nytt, om jag måste välja. Och Ja, jag har ett extra klappande hjärta av att se någon från Landskrona lyckas. Den staden behöver det. Människorna behöver det. Känna att de kan, att de har möjligheter och jag tror att det är därför som Daniel också är så engagerad i staden. Har startat en restaurang där som han coachar och deltar på event.

Wow vi har haft fester och klappat och hafts så himla annorlunda upplevelser på Daniel Berlin också. Haft vinprovningar och rullat ut. Denna gång tog jag juicepaketet. Härligt det med även om jag grämde mig när några speciella sorter kom in,som jag smuttade på förstås. Men jag rekommenderar verkligen lunch på krogar som serverar avsmakningsmeny. Det är något härligt lättsamt med just lunch. Krogar som Noma, Daniel Berlin eller andra Michelinkrogar har ofta det alternativet. I år var det mindre av många versioner av samma råvara. Som en tallrik rödbetor i olika versioner,och fler anrättningar av olika råvaror, texturer, smaker och färger som tillsammans skapar en enhet. För att återge allt borde jag spela invåra röster i realtid. Kvar är minnet av en lever på fågel, tuppskinnet, spröda råa kantareller, mjukt mjukt ägg…  Ja och så den där starten med rom för att inte säga hur en smaken av skånsk äggakaka serveras i en tugga. Vad som också utmärker Daniel Berlin i år är ljudsättningen. Vi kommer in, smått stirriga av förseningar och livsöden men när vi sätter oss ner i vår privata matsal lägger alla märke till lugnet som befinner sig, hur vi sjunker ner i en långsam behaglig rytm skapad av spamusik. Som delfiner som knuffar en i land och för en redo att andas på nytt.

Spara

Irish Coffee eftermiddag

september 9th, 2016 by Karin

 

Klockan var tre och jag tog en avstickare från kontoret för att fika med en vän (läs svära under en timme över diverse saker i våra liv). Vi konstaterade att vi alltid träffas på Moccasin när det är något viktigt. Här har många sorger och glädjeord pyst ut. Här berättade jag tydligen för henne att jag var gravid. Och här ordnade jag så hon fick träffa alla hennes vänner när hon fyllde trettio. En viktig plats för viktiga ord helt enkelt. Och som jag annars nästan aldrig besöker. Inte för att det är något fel på stället. Tvärtom är det både mysigt, de utvecklas hela tiden i sitt kök, nu odlar de själva på Stadsbruk och vinbaren är ett trevligt Davidhallsinslag.

Men. De har ingen cappuccino.

De hade bara snutkaffe vilket jag inte alls kunde tänka mig efter en hel dag med huvudet i termosen. Jag och Eva som äger Moccasin kom glädjande nog fram till att det som ligger närmast till hands är en Irish Coffee. Detta rekommenderar jag alla. Speciellt klockan tre en fredag.

Glädjen över livet är åter tillbaka.

Spara

Spara

Spara

Banar väg för Bantorget 9 

september 9th, 2016 by Karin

 

Fick äran att besöka Bantorget 9 i Lund med ny köksmästare, Daniel Lindström, som tidigare var på Atmosfär i många år. Ett mysigt liter gatuhus precis vid tågstationen ligger restaurangen men en sådan där ljuvligt pittoresk innergård och charmig värme. De serverar en femrättersmeny meny och kommer försöka jobba allt mer med vinkombinationer. Våra rätter var mustiga och smaksinne, kreativa och köttiga. Efter en superb råbiff kom kalvbräss och därefter gris från Ollinge. Trippel i tungt för min smak men bar för sig fint. Mina Italienska vänner mmmmade åt kalvbrössen och undrade vad det var medan svenskarna tyckte biten var något stor. Jag fick förklara havtorn och andra svenskfina råvaror som jag inte ens tänker på kan vara exotiskt för en italiensk matskribent. Och när Flavia skulle beskriva hur två smaker fungerade ihop sa hon som en italienare bör ”they don’t fuck together”. Och någonstans efter ett antal glas vin bestämde gänget på Bantorget att vi skulle ha en surströmmingskväll. Hemma hos mig! Det vårvintern jag som bestämde det men min dörr står alltid öppen för den som bringar vin så varför inte. Jag tror att Daniel och hans gäng får en fin plats att utvecklasitt kök på i Lund. Upp och ut ur källaren på Moore bistro och ut i den gemytliga friheten med kreativa trevliga menyer. Lund behöver er.

Spara

Spara

Spara

Leta i det grå

september 7th, 2016 by Karin

Det är lätt att peka ut en händelse som anledning till hur man mår. När det kan vara en kombination av saker. Är jag nere brukar jag fundera över hur olika delar i mitt nuläge ser ut och vad som spökar i mina gråa tankar. Det är sällan en sak. Det är ofta flera. Eller är det ibland något helt annat än det jag tror att det är. Om jag pekar ut en sak som anledningen till mitt dåliga humör, eller för den delen glädje, kan det visa sig ha varit fel slutsats. Om det jag tror är anledningen och mitt sinne är kvar och jag fortfarande inte är tillfredsställd är det ju något annat. Jag börjar fundera över vad jag gör för jobb just nu. Det brukar påverka mig mycket. Är det inspirerande och roligt, kreativt och känner jag mig viktig. Eller är det en tråkig presentation som får mig att fundera på mitt yrkesval. Ska jag ha pms. Sa en kollega något vid kaffemaskinen som jag funderar över. Råkade jag se någon ur mitt förflutna på stan. Är det kanske något ur det förflutna som bubblar upp och väcker känslor till liv som jag nu projicerar på någon eller något annat. Jag tror att det är bra att analysera sin tillvaro och inte lägga alla ägg i samma korg. Då är det lätt att tro att om jag förändrar detta så förändras allt. Och har tillvaron funnits länge är det sällan något i vår omgivning som behöver förändras utan vi själva. Risken är att man hela tiden jagar det som får en att må på ett visst sätt när man egentligen borde jaga inåt. Titta på sig själv, lära känna sig själv och förändra inombords. Där ligger oftast vägen till den glädje man söker i sitt grå. Väldigt lite har med andra och vad andra gör att göra.

Roligaste pizzabeställningen jag gjort

augusti 23rd, 2016 by Karin
Roligt med en pizzabagare som bestämmer när man får hämta pizzan. Kan bli lunch, kan bli eftermiddag. Inte en aning. Så spännande! Lite som att få ett turnummer. Bagaren bestämmer också vad som är på. Inte ett tjaffs får man bestämma alltså när Sandra Mastio med man levererar pizzor från trädgården. Jag älskar det. Pirr pirr.
Jag tog sista chansen innan hösten tar över när Sandra och Stefano kör sin pop-up-pizza från vedugnen Bruno i sin trädgård. I samma veva som jag fick veta beställde jag på vinst och förlust. Sandras pizzadeg tar fyra dagar att göra så här får man vara ute i minst fyra dagar innan. Ingen ”15 minuter” här inte. Och innan jag visste ordet av så var alla pizzor slutsålda. Men jag har fått min biljett. Hoppas bara jag har möjlighet att hämta den. Annars får det bli taxi ut till Hyllie. Pizzatime!

Kinesisk vinbar öppnar i Malmö!

augusti 22nd, 2016 by Karin

kinlong2

 

Oh yes sir. Chien-Chung Wang på restaurang Kin Long, som är Malmös enda kinesiska krog som har ambitionen om att laga genuin kinesisk mat, har just fått nycklarna till lokalen sidan om. Här ska det blir fler sittplatser, karaoke i källaren och plats för barn med spring i benen. Och så en vinbar med smårätter! Jag längtar. Tänk att få ta ett glas gott rött till ett bar bra dumplings. För det är fanken inte lätt att få tag på bra dumplings.

Chien är bra på att matcha det kinesiska köket med bra viner. Medan en sedvanlig kinakrog serverar smaklös mat som passar bäst med en bakfyllecocacola är det roligt att gå till Kin Long. Både för att äta och att dricka.

Kin Long lagar snällt och bättre kinamat än på andra kinesiska krogar i staden. Till exempel gör Chien en sås till sin trekoppskyckling på fyra olika sorters vinäger som ger ett sådant djup coh sug så jag blir smått yr. Man får alltid ett varmt välkomnande och det är inte konstigt att det är en familjefavorit och ett ställe dit stammisar går om och om igen. Foodies vill gärna se mer edge, och Chien själv har all potential att skapa mer extroverta kinesiska rätter i sitt kök. Hemma lagar han mat han ännu inte vågar servera på krogen. Men om man vill driva en hållbar restaurang i Malmö kan man inte bara servera extrema rätter. Inte än.

Vi hade ett långt samtal om inälvor och kinesisk matkultur häromdagen. Jag fick smaka en helt sjuk soja som inte går att få tag på i Sverige. Tjock som kåda. Foodies tar ibland chansen att ringa i förväg för att kanske boka en åtråvärd Abalone som inte finns på menyn. Det går. Och det var precis så Kin Long kom att bli den krog den är idag. Allt fler ville äta den ”riktiga kinamaten”. Den som inte stod på menyn. Nu finns den på menyn. Och då vill många ha den riktiga kinamat som inte står på menyn just nu.

Så om tillräckligt många besöker vinbaren och ber om grisfötter är jag säker på att Chien snart trollar fram det på menyn. Eftersom det är en av hans favoriträtter.

Det är krig.

augusti 19th, 2016 by Karin

omrad

 

Barn är i krig. Europa sviker med hårdare regler när det borde ge en hjälpande hand. Att ge en bild av kriget via ansikten är bra. Genom att möta människor skapas förståelse och medkänsla. Om man vill. Alla flyktingkritiska borde sitta ner och prata öga mot öga med någon som flytt kriget. För det är inte siffror. Bakom varje siffra finns en person med ett öde.

Jag är övertygad om det var du som var tvungen att fly hade du önskat att någon förstod din desperation och hjälpte dig. Inte att du var en siffra som stoppades på grund av att du var en siffra som ingen har råd med. Eller en siffra för mycket. Eller en siffra som gör dig för gammal för att få omvårdnad och kärlek.

Den här siffran är 5. Fem år gammal. Han heter Omran. Han har ett hjärta som slår, som känner. Ögon som ser. Som gråter. Fötter som kan springa i lek. Eller undan bomber. Det finns fler. De är alla svårräknade. Men alla är precis som du och jag. Fast de får, år 2016, genomleva en fruktansvärd vardag utan trygghet.

Jag vet många som kämpar och hjälper till på den här sidan gränsen. Svenskar som har barn boende hos sig och hjälper dom att kämpa för att få stanna, som hjälper dom till skolan. Jag vet de som åkt ner och hjälpt människor på flykt. Och om man inte kan göra något kan man i alla fall skänka pengar till hjälporganisationer. Det gör jag, även om jag egentligen inte har råd, för att inte ha råd låter som ett skämt i jämföelse. Det hanslar om att avstå några glas vin i månaden. Man kan också vara med och skapa opinion och försöka påverka. Det gör jag också. Med mitt skrivande känner jag att det kan jag göra. Sprida ord. Tyvärr verkar ingen bli omvänd.

Förrän de möter människan bakom siffran. Då tror jag saker kan hända. Även för en riktigt idiot.

Aleppo3

Räknar ner minuterna till han kommer

augusti 13th, 2016 by Karin

Räknar alltid ner minuterna till mitt barn ska komma. Med pirr i magen och längtan som på julafton. Det är hur töntigt och fint som helst att få känna samma känsla som vuxen. Som när man är kär. Även om jag har sopor som borde tas ut, disk som bör diskas innan han kommer och så vidare för när han är här blir tiden annorlunda och hushållssysslor eller ens två minuter för sig själv bli svårt. Ändå sitter jag bara på en stol i köket. Njuter en kaffe i total tystnad vilket jag även kan längta efter ibland. Men aldrig så mycket som jag längtar efter att ta den koppen kaffe samtidigt som jag har min pojke i knäet, slängandes ägg på golvet och inte ha hunnit duscha. Hur jobbigt det än är att vara själv med barn slår kärleken till en annan människa allt. Och den kärleken är något oupplevda till den inträffar. Något som är svårt att förstå. Aldrig trodde jag att det skulle kännas så här. Så knäppt galet stort och häftigt. Att den lilla personen är en del av mig.