Boom Saiko öppnar Saiko Express

juni 9th, 2016 by Karin

Fatta att Pontus Johansson (vänster)!har vunnit helt sjuka tävlingar i sushi. 2014 vann han VM som hölls i London. 2013 kom han tvåa efter en japan.

”Det känns ju bra att det var en japan som vann. Det är ju ändå deras grej”.

Fatta sen att hans sushirestaurang ligger i vår stad. I Malmö. Jubel tack. Den som säger att det inte finns bra sushi i Malmö vet inte.  Pontus har inte bara vunnit de kreativa grenar som är lätt(are) för västerländska kockar att vinna. Han har även vunnit klassisk gren som går ut på hantverket, det vill säga hur man filear och utför sushin precist.

Nu öppnar hantverksgeniet ett till sushiställe. Faktiskt där jag åt hans sushi själv för första gången. I Slottsstaden planerar han och Jonas, tidigare Trappaner, att öppna Saiko Express.

”Det ska vara busenkelt men gott, hälsosamt och bra. Väldigt väldigt enkelt. Klassisk japansk sushi. Det kommer vara kreativt i smakerna men utseendemässigt kommer det se enkelt ut. Man kan kanske köpa en box med liten sashimi, kanske en dagens soppa. Kanske en dumplingssoppa en dag. Men billigt, bra och snabbt som tusan ska det gå. Det kommer bli mycket vegetarisk sushi och kanske sashimi vid sidan, så att man kan plocka och välja. Hälsosam vegsushi.

Det dröjer nog någon månad. Men nu när jag skriver detta måste Pontus fullfölja det förstås. Och är det något han verkar bra på så är det att om han ger sig fanken på något. Då går det. Det är hela hans livsfilosofi. Att hans vilja tar han dit han vill. Och well, den har tagit honom ganska långt.

Första gången jag träffade Pontus var faktiskt när jag koreograferade en modevisning på Sommarklubben som det då hette. Han var den vilde modellen som aldrig var på plats när vi skulle repa. Andra gången fick jag prova hans sushi som skulle tävla i VM i London. Han stod i ett sushikök i Malmö och provade olika vinägersorter. Hans sushi må vara en kreativ mix mellan det varma köket och det klassiska sushiköket, men hans noggrannhet går inte att ta miste på. Bara det hur mycket tid han lägger på att hitta det bästa riset. Han berättar att det förändras efter säsong, kyla och värme och att han hela tiden måste ändra sort. Många känner inte till hans gedigna kunskap. Att lyssna på honom är som att dras med i en galen karusell. Inspirerande och kunnig.

More Bistro stänger och flyttar till Lund

juni 7th, 2016 by Karin

Ooooch vad som händer med More Bistro vet jag inte, men Daniel Lindgren, tidigare köksmästare på Atmosfär under många år, stänger, tar sina kockfingrar och lägger beslag på Bantorget 9 i Lund istället. En annan stad en annan möjlighet. Restaurangen stänger och en annan återuppstår. Lund kan behöva lite kockkärlek och jag hoppas att Daniel sprider lite malmölove till studentstaden.

Hej Shoreditch

maj 31st, 2016 by Karin

Jag åkte till London. Fast det är inte riktigt sant. Jag åkte till Shoreditch. Under vår helg i staden med röda bussar lämnade vi inte denna stadsdel alls. Min kära bästa vän som numer bor långt upp i landet och jag möttes på en tunnelbanestation. Vilken genial idé. Att ses för en helg någon helt annanstans. Och då i hennes gamla studenthoods. Åt bäst på Lyles, Dishroom och Clove Club. Riktigt bra. Speciellt en märklig mandeldessert har satt sig i mitt matminne. Och en buljong på anka i vinglas. Vi gick på Samuel Jackssons välgörenhetsgala med massa artister, svor över äckligt kaffe (den godaste drack jag i en pop up i en tunnelbana) och bodde superbt på Hoxton. Och jag åkte till fel flygplats när jag skulle hem och fick ta taxi från Heathrow till Luton. Hej bakistrött. Den taxiresan kostade mer än flyget tor. Ett superbt avslut. Som att beställa extra belugakaviar 25 gånger. Fast inte äta den utan liksom slänga den ut över en hundrastplats.

Dessertrevolution på Amiralsgatan!

maj 26th, 2016 by Karin

dessertrevolution-joel

rapssorbet

 

Snart står den klar. Dessertrestaurangen. Pralinhimlen. Efterättsskolan. Joel Lindqvist, även känd som Salt & Bryggas tidigare köksmästare, författare till boken Dessertrevolution men kanske mest känd som vinnare i Dessertmästarna på TV öppnar en studio på Amiralsgatan för alla dessertälskare. Eller för alla som tidigare inte tyckte om desserter. För Joels är helt annorlunda än det mesta. Vilket Malmöiten visade inte minst i Dessertmästarna där han visade något ingen tidigare sett.

Joel försöker göra friska desserter och har många andra trick att skapa sötma än just socker. Hans desserter är ofta gröna, friska och fräscha och hela skogen kan landa i en sorbet om han får bestämma. Minst sagt Malmös mest spännande ställe för alla som tycker att det är dags att det händer något i Sveriges dessertinsomnia.

Jag gick in om och hälsade på Joel i byggdammet på Amiralsgatan. Mest för att jag hade sorbetpanik och var bara tvungen att ha Joels dessertbok på momangen. Den går att köpa på Hamrelius bokhandel förresten. Om du vill ha den signerad föreslår jag att du väntar tills du kan träffa Joel i egen hög person.

Bilderna kommer ur Joels bok

Ny Champagne smakar PR-illa i munnen

maj 26th, 2016 by Karin

 

champagne-truck-veuve-clicqout-700x467

 

Först blir jag strålande glad. Äntligen en värdig lyxig food truck. Inte en taco så långt ögat kan nå. Bara ljuva stickande bubblor som får tillträde att fräta på min tunga för evigt. Champagne truck!

Sedan läste jag vad den skulle heta.

Skinny Truck.

Champagne utan socker.

Och jag blir så förbannad. Jag vet inte om en svensk PR-byrå ligger bakom för det känns väldigt osvenskt, osmakligt och utan den fingertoppskänsla för vilka debatter som råder, som man bör ha om man jobbar med marknadsföring och kommunikation.

Och så skriver jag ett upprört inlägg. Tills någon förstår att det rör sig om två olika champagner som Elle skrivit om. Gula änkan kommer i truck. Inte Skinny Champagne. Som ändock är ett varumärke. Så. Mina åsikter om det namnet består. Tack och lov var det dock inte en och samma PR-kampanj. 
Jag låter resten av mitt inlägg står kvar angående namnet: 

Efter all debatt om size-0, viktnedgångarna på catwalks som till och med fått en del länder att lagstifta kring BMI bland modeller och det farliga modet.

Skinny Champagne

Så totalt riktat till kvinnor. Så totalt dumt att göra ett statement för smalhet. Och inte bara smalhet. Ordet skinny förknippas idag totalt med för smal, ett undernäringsmode.

Det kan fungera i andra sammanhang. HM:s jeans som refererar till hur jeansen sitter. Mycket tight. Men dryck och mat…. nej.

Vad som kunde varit en härlig festlig svalkande kul PR-grej som även gör gott för själen landar nu bara fel och sätter varumärketpå en mycket dålig plats i mitt medvetandet. 

Men det kanske funkar utmärkt. Det gör det säkert. Den smälter in som silikonläppar på Koi både på Lilla torg och i Västra hamnen en stekhet sommardag när 24-seven-folket visar upp årets kroppsarbete. Och det är synd. Att det fungerar, och fortsätter sprida dynga om hur den kvinnliga kroppen bör se ut.

Minska sockerhalten är väl i grunden en bra tanke. Men förpackat så här. Nä, då fortsätter jag dricka champagne med socker.

Smyggodis en måndag

maj 24th, 2016 by Karin

Igår gick jag och min strax tvååring till affären. För första gången på säkert ett halvår blev jag godissugen. Nej, för att vara exakt, plockgodissugen. Denna avgrund i förfall som jag ser dessa lådor som. En vägg av färgämnen, E-ämnen och socker. Allt skit i ett liksom. GUD vad jag blev sugen. Jag hade sagt att vi bara skulle cykla och handla mjölk, men jag hejdade mig vid godiset. En måndag. Men mitt barn som inte får veta vad godis är så länge det är möjligt.

Men han vet vad spade är. Och han vet vad gräva är. Och på ICA är spadarna dessutom i olika färger. Och i barnhöjd. Allt för att vara så inbjudande som möjligt. Vad ni inte vet är att min son, som ännu inte vet vad plockgodis är, men vet att gult tillhör gult och blått tillhör blått, brukar – ordentligt gudabarn som han är – plocka upp allt godis han ser på golvet och lägga tillbaka i rätt låda. En trött mor orkar inte förklara. Han är ju DUKTIG tycker han.

I alla fall. Jag försöker komma på ett pedagotiskt sätt att kunna plocka rätt sorts godis med ett barn. Det gick sådär. Han förstod snabbt vad som var vårt mission och tog, bokstavligen, spadvis med godis och hällde ner i min påse. MEN, fortfarande intet ont anande om vad färgämnen, smakämnen och kemikalier kickar igång för lyckorus i kroppen.

Vi satte oss på cykeln och cyklade hem. Som den smarta mor jag är stoppade jag handen i påsen som låg i cykelkorgen redan på vägen med barnet bakom ryggen – intet ont vetande. Ser jag inte pojken ser han inte mig, resonerade jag likt just en tvååring som leker kurragömma och sätter händerna framför ögonen och tror att ingen ser honom.

Mamma jag också godis.

Hörde jag bakom ryggen.

Vad i hela världen. 1. Hur vet han vad godis är? VEM har lärt dig det. VAR har du ätit det. (kände mig direkt som en tonårsmor). 2. Vad fanken gör jag nu.

På något vis lyckades jag istället få barnet att tänka på korv. Senare när vi satt i soffan fick barnet fruktgodis (briljant ord) och påsen med plockgodis satte jag på armlängst avstånd och åt av när barnet var förtrollad av tv:n (tack tv:n). Och som en giv från ovan förklarade min son ”mammas godis och Elias godis” sedan ville han se mitt godis, lukta på det och – mata mig med mitt godis. Inte ett försök till att byta ut sin frukt. Var sak i sin mun.

Min nöjdhet.

Malmös franska Michelinkrog öppnar på Sture

maj 24th, 2016 by Karin

ambience2ambience

(bild från Ambience Vindåkra och Jeff Richt)

 

Jag bodde förut i ett vitkalkat hus, med vackra tjocka väggar, blommande knallrosa träd och fransmän som gapade i trädgården. Det där sistnämnda gav mig en extra fin känsla när jag strosade runt i trädgården. De franska bråken (eller var det bara vanliga samtal som för en svensk låter dramatiskt) på andra sidan staketet blandades romantiskt ut med ljudet från motorvägen. Den franska restaurangen gav helt enkelt livet på landet en ny dimension.

Jag bodde alltså granne med en Michelinrestaurang. När jag äntligen efter 9 månader fött kilade vi in för ett glas hos grannen. Kunde ju gå hem. När min son döptes hade vi vår dopceremoni där. Med ost att dö för och gåslever på mackorna. En bra granne helt enkelt.

Så flyttade jag till stan. Och nu. Nu flyttar fransmannen efter. Ambience Vindåkra stannar kvar på landet med sin stjärna, men Karim startar en cityversion av sitt franska kök med samma personal och samma matfilosofi.

Just det här med samma personal. Det jobbar en äldre fransman, sommelier, på Ambience som heter Marc och som är ljuvlig. Sympati personifierad. Honom ska ni dricka vin med! När de flyttar in i Stures gamla lokaler.

 

Ni vet var ni läste det först.

 

 

 

 

Farväl Sture. Länge leve dig.

maj 23rd, 2016 by Karin

Om du, liksom jag, tycker om maten på Sture och älskar att det finns möjlighet att äta en suverän kålpudding eller gedigen Biff Lindström. Då bör du gå dit och äta genast. Snart är det ett minne blott. Ersatt med, förvisso, en av stadens bästa krogar och fransktalande kypare. Men ändå. Ack Sture. Ack herr Vendel. Trots att jag inte varit där på länge sörjer jag.

Nu började det vattnas i min gom. Måste. Ha. Riktig. Kålpudding. Vendels kålpudding.

Min farfar hette förresten Sture. Han sitter nog där  uppe i himlen och äter kokekorv och röker nu.

Mina gröna fingrar

maj 21st, 2016 by Karin


Jag hade så mysigt igår att jag varken förevigade den långtidsbakade rotsellerin med hasselnötter eller den otroligt långa pastan från Puglia dränkt i det som jag ändå tror är världens godaste tomatsås. Ja, så är det nog. Tog chansen att laga en herrans massa rätter för att jag fyller år och med tanke på hur mycket korv och makaroner det blir nu för tiden så lade jag timmar (och dagar) på denna enda kväll och gottade ner mig i bakade morötter med chili och ingefära. Zucchini citron parmesan och kapris. Ärtor mynta och feta. Och så en syrensorbet med syrener som jag pallat på Ribban. Trots min fruktansvärt bra preppning tog allt så lång tid som det ska så att vännerna samlas i hög i köket och hinner dricks många glas mer än värdinnan. Nu har jag firat 37.

En fantastiskt matfestival NU i helgen

maj 20th, 2016 by Karin

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 12.26.59

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 12.26.42

 

Jag är lite allergisk mot den där matfestivalen som dyker upp i Malmö då och då och går under namnet internationell. Jag tycker den saknar själ och kvalitet. Så festivaler som verkligen hyllar matkultur älskar jag något extra. Som samlar riktiga verkliga brinnande själar inom gastronomin. Som Skanör och Falsterbos matmarknad och så den som går i helgen i Brösarp på Österlen. Skånes Matfestival! Den samlar producenter, food trucks och kockar som verkligen kan laga mat, Kända skånska själar av alla sorter och mängder av föreläsningar, work shops och middagar man kan delta i. Det bästa – men ändå folkligt. Jag tror det är en härlig utflykt med mycket att smaka på.

Kolla in programmet HÄR

En sur arg tomatsås

maj 19th, 2016 by Karin

 
Det bästa mitt ex har gett mig är nog denna sås. Okej, det näst bästa utöver mitt barn. Jag fullkomligt älskar denna ljuvliga sås som bara är en tomatsås till pasta och inget annat, men som har ett sådant djup av smaker. Och innehåller ett trettiotal vitlöksklyftor. Igår spenderade jag fem timmar åt denna sås. Kokte buljongen som sig bör i timmar. Kokte vitlök i olja som sig bör i timmar. Och när jag väl doppar toppen av teskeden så smakar det surt som katten. Eller surt sa katten. Det låg en fet avsaknad av kärlek i denna sås må jag säga. Vilket jag försökte bringa liv i med att strö både socker och salt i såren. Det hjälpte inte. Den kanske till och med blev ännu argare. Så idag gör jag en nystart. Jag tar mig tid och koker ny buljong. Jag värmer upp tomaten och låter buljongen smeka den på nytt med förhoppning om att den ska bli snäll och behaga.

Jävligt grym marmeladkokerska.

maj 17th, 2016 by Karin


Idag har jag träffat Helle för ett jobb. Pratat miljö, marmelad och ja en del om ligg. Och så om att skapa ett varumärke och en story som säljer. För det betyder fanimig mer än produkten i sig.

Helle, designer och tillskärare i Malmö med märket Robert & Blad gör marmelad av det som blir över i stadens trädgårdar. Hon ratar brunmossiga ekoetiketter och menar att ett varumärke ska ha en story. Som i modebranschen där det var längesedan ekotrenden innebar potatissäcksmode. Därför svär den jävla marmeladfrabiken som en borstbindare och loggan är allt annat än vänlig. Eko är fan coolt.

”Det konstiga är att även om vi är upplysta kring miljöproblemen så fortsätter vi i fel riktning. TV-reparatörer finns inte ens idag. Det ordet existerar inte. Köttkonsumtionen ökar och vi fortsätter köpa kläder. Människan är inte mogen. Vi är som 14-åringar på syra. Vi vill åka rutschkana, snabba bilar och dricka champagne”.

Hoppas för Helles skull att Malmöborna kokar lite egen marmelad i år. För Helle har helt för lätt för att ta på sig alla trädgårdas ansvar. Och hennes kök är ändå rätt litet.

Jämställdhet med utrymme för glitter och rosa tack

maj 12th, 2016 by Karin

 

maxida2

”När min dotter sätter på sig sin Stormtrooper-dräkt, topp till tå-warrior och med en mask över ansiktet, så är hon en ”cool tjej”. Hon får status, jag får status, och jag blir en lite coolare morsa som har uppfostrat mitt barn rätt”. Maxida Märak / Politism

 

Har tänkt på precis detta de många gånger då åttaåringen i huset sade saker som att hon plötsligt inte gillar rosa utan blått. Och ska inte rida mer, ska spela fotboll. Jag tror inte många killar kommer hem och säger tvärtom. ”Rosa är min favoritfärg. Killar får faktiskt också ha rosa”

Jag tycker det är lika sorgset när det är flickor som ska bli coola som pojkar på skolgården och kvinnor som ska uppträda manligt för att accepteras på arbetsplatsen.

Så länge det är så här är manligt normen. Det vi traditionellt tänkt är manliga egenskaper.

Min jämställdhet är när män och kvinnor accepteras för de de är. Inte när det måste bli som män för att uppnå lika bemötande eller värde. Så vad är det vi gör när flickorna ska vara coola men pojkarna ska förbli som de är.

 

Jag hatar ordet pojkflicka. Det sägs med en klang som att det vore något bättre, något tufft och självsäkert. Men hur skevt är det inte om vi fostrar våra barn att få vara som de vill, samtidigt som vi prackar på våra unga att ju mer lik en ”pojke” man är, desto mer skinn på näsan har man? /Maxida Märak

Mansplainingbänken

maj 12th, 2016 by Karin

Mansplaining är något som beskrivs som män som förklarar för kvinnor hur det ligger till. På ett störande icke respektfullt sätt. Där de på ett så självklart vis pratar som att deras ord väger tyngre. OMed all den pondus en man kan uppgringa med sin uppenbarelse när han ska berätta att ”så här är det va”.

 

Gester som kan ingå:

– Bredda utrymmet mellan knäna och visa makt med skrevet. Nu ska jag i sällskap av min snopp berätta hur det ligger till.

– Höja rösten en oktav. Om vi andra har en samtalsnivå så kommer här mannen och pratar bara lite lite högre. Nu ska jag och min pondusstämma för att berätta hur det ligger till.

– Luta sig tillbaka i stolen, sätta en hand i sidan och vifta lite med en penna. Nu ska jag och hela min fantastiska person berätta hur det ligger till

 

Den mest fascinerande av alla mansplainingvarianter är den när mannen säger det kvinnan just sagt. Han liksom bara tar argumenten som den mest självklara sak i världen utan att skämmas. Skulle aldrig hända tvärtom. Man bara VA? Än mer fascinerande är när hela rummet går på den.

Men mansplaining skulle jag säga inte är något som enbart gäller ”man förklarar för kvinna”. Det kan inträffa att en hel grupp män mansplainar varandra. Och då mina vänner har vi underhållning på hög nivå. Åh vad jag älskar kommunikation och att vara åskådare kring hur den fungerar.

Igår utanför Kronprinsen, detta fantastiska köpcentum, satt tre gubbar med armarna bakom nacken och berättade för varandra hur det låg till. Denna konversation innehöll ingen form av lyssnande eller egen reflektion eller öppenhet för andraa åsikter eller att omvärdera sin ståndpunkt. Det gick bara ut på att höras mest och berätta ”jag vet bäst”. Ämnet: Skolans lunchkuponger. Mmmm vad härligt det var att lyssna.

Så ska inte män får uttrycka sin åsikt undrar någon. Jo absolut. Kvinnor med. Det är snarare hur den uttrycks och om det finns en struktur i sättet detta sker, vilket det uppenbarligen gör.

Lamotte har de åsikter han tjänar på?

maj 11th, 2016 by Karin

Och där skrev Lamotte på twitter att han naturligtvis tar betalt för sina FB-videos annars skulle han inte göra dom. Och det är ju det där sista ”annars skulle jag inte göra dom” som liksom drar ner hela äktheten i det som skulle kunna vara äkta. Hade han fått betalt för något han ändå skulle göra, hade driv för och engagerade sig i hade det faktiskt varit en annan sak. Så vem är företaget bakom Lamottes videos? Den som står bakom åsikterna och vinner på dem. De som använder en talesperson för att påverka sin omgivning. Kanske helt enkelt GP för att sprida populäritet för skribenten bara. Men det skulle ju också kunna vara någon helt annan… Det här är det nya medielandskapet. Dagstidningar oroade sig tidigare för annonser som såg ut för mycket som redaktionellt material, men då finns ju alltid brasklappen ”hela denna sida är en annons” någonstans. Eller oroar de sig för att deras journalister blir för påverkade av de PR-meddelande som kommer eller att om det serveras gratis kaffe på pressfrukosten så är de köpta. Lägg pengar i en kopp då för böveln. Nej, här har ni dagens stora massa. Bloggar som inte skriver alls vad de själva tycker utan det de får sponsring för, videoklipp som egentligen är betalda och så vidare. I dagens icke-granskar-samhälle så är också lyssnaren otroligt lättköpt. Reklamköparen går rakt förbi de stora pressetiska tidningarna och lyckas ändå i det okontrollerade mediebruset. Lobbying vänner lobbying.

Lobbyism folket, lobbyism.

maj 10th, 2016 by Karin

Läser om vaccinet mot svininfluensa som alla hysteriskt gick och tog och som sedan visade sig ha förödande konsekvenser för en del. Det är något i detta jag inte förstår. Masspsykosen. Att så blint tro på det som sägs utan att reflektera. Jag ska inte säga att jag inte skulle gå på ett sådant råd, men jag vet i alla fall att den gång blev jag istället skeptisk och lät bli. Ifrågasättande. Och ibland undrar jag över okunskapen kring industrin fungerar.

Alla läkemedel, livsmedel med mera som produceras har ett företag bakom med ett intresse. Om plötsligt en hel läkarkår går på en linje kan det vara så att detta är rätt linje, det finns kunskap och vetanskap. Det kan också vara andra faktorer som spelar in. En trend, en sanning, en situation kan vara resultatet av lobbyism och reklam. Alltså företag som påverkar personer att handla i viss riktning. För det finns pengar att tjäna. Förstås.

När det gäller läkemedelsbranschen och närliggande har jag jobbat mycket med kommunikation för dessa. Och vet att eftersom man inte får göra reklam till allmänheten gör man det mot de som kan påverka allmänheten. Politiker, läkare, barnvårdare etc blir ständigt bearbetade av företag och organisationer. Dessa personer är inte på något vis immuna mot reklam och information, för påtryckningar och mode. De är människor precis som du och jag och inte rationella i sina val även om de tror det. Det tror vi alla om reklam.

Jag tycker att läkemedelsföretag behöver nå ut med sin information. För att ens få behandling idag eller få hjälp i en situation är du helt i händerna på vården (eller en googling) för att få veta vilken hjälp du kan få. Men man kanske ändå ska ha med sig ett kritiskt tänkande och fundera en smula över varför. Varför händer detta just nu. Vem vad och vilka intressen ligger bakom.

För att ta upp ett annat exempel än vaccin, ersättning till bebisar istället för bröstmjölk. Tveklöst en fantastisk produkt när den behövs. Men hälften av Sveriges barn ammas inte just nu. Det skulle vara intressant att veta varför. Jag har svårt att tro att 50 % av Sveriges mammor har fel på mjölkproduktionen och inte kan amma. En vän födde för några veckor sedan och fick frågan direkt på BB ”Har du tänkt amma eller ge ersättning” vilket fick henne att reagera en aning. Och om man tror att det inte är företag som ligger bakom och har ett intresse och bearbetat dagens mödravård så är man naiv. Återigen. Ställ frågan varför. Varför just nu. Varför så många. Jo, det är många som vinner på att göra flaskmatning till en trend liksom någon vinner på att göra ett vaccin till något man tror är oumbärligt, och när vården, redan innan mamma och barn ens försökt amma, får frågan om de ska ha industritillverkad barnmat istället, kan man vara ganska säker på att industrin lyckats. Och när människor köar för ett vaccin de inte vet vad det är då ligger nog en del skrämsellobbyism bakom.

Uppvärmning för nästa jobb

maj 10th, 2016 by Karin

Jag håller på att skriva en bok. Egentligen borde jag skriva på den just nu. Men nu bloggar jag istället. Bloggen har alltid varit som någon slags uppvärmning. Det får igång fingrarna över tangenterna, flödet, språket, hjärnan. Kanske är det så att även en skribent behöver en uppvärmning. Förut bloggade jag mycket om reklam. Kom till byrån, läste bloggar om reklam för att vara uppdaterad, skrev eller skrek mina åsikter i ämnet. Sedan redo för dagen. Men nu ska jag skriva bok. 160 sidor. Och det har jag aldrig gjort förut. Förutom en pocketbok för Visit Skåne. Så detta blir kul. Och tufft. Det har jag fattat. Mycket tufft. En tuff deadline. Redaktören har redan fått gå ut med mig på gårdsplanen för att förse mig med syre. Och så varvar jag det med mina reklamuppdrag förstås. Idag har jag varit Bamse till exempel. I skrivform. Bara en sådan sak gör det roligt att jobba med reklam. Det kan vara precis vad som helst. Blunda. tänk bamseintrot och kör. Så tänker jag när jag sätter igång. Youtubar mig in i mood.

Detta var min uppvärmning. Hej d.

Den dagen skruvades alla organ ett varv

maj 10th, 2016 by Karin

Du vet när man är så där vansinnigt kär. Så kär att varje stund utan den personen är plågsam. Andningen blir tung, kvävande och liksom fastnar i halsen. Det gör ont att bara andas. Varje sekund upptar personen ens medvetande. I allt man gör. Man går och tränar och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Det kan göra lika ont när det är lyckligt som när det är olyckligt. Ont av viljan av att vara nära men inte kunna just då. Ont av rädslan att allt ska tas ifrån en. Ont bara för att den personen finns i ens liv och det är så mycket kärlek att det känns omöjligt.

Och så det onda om man måste skiljas åt fast känslorna inte lämnat kroppen.

Så känns det att ha barn. Men inte alltid vara nära. Det känns så fel. Så fel. Så fel. Som ett stort hål, en dragkedja som inte går att knäppa, ett magsår som svider, en tom tallrik. Tomhet. En sådan enorm tomhet och meningslöshet. Skulle någon säga det till mig innan jag fick barn skulle jag säga ”ta tillvara på tillfället”. Jag skulle bli irriterad om någon påstod att hon plötsligt kände meningslöshet om hon inte fick vara nära. Att allt känns meninglöst. Som en enda lång väntan. Men det är precis så det känns. Man går och tränar för att göra precis just det, ”ta vara på tillfället” och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Den tiden som inte är självvalt.

En enormt slitsam separation att genomgå hela tiden. Seperationsångest. Om och om igen. Och då kan jag inte ens föreställa mig den slitsamhet som det måste innebära för en liten.

Kärlek alltså. Den känns. Och kärleken till ett barn är något som etsar sig fast så djupt. Som att dagen man föder skruvas alla inre organ om och dess placering förändras för evigt – för att ge plats åt detta nya. Som gör det svårt och tungt att andas.

Sandåldern

maj 10th, 2016 by Karin

Varje ålder har verkligen sin grej. Jag pratar barn. Inte min ålder. Den har också sin grej, som apelsinhud men vishet. Men dessa små skutt i åldrarna hänger jag inte alltid med i vilket får mig att känna mig som en amatör ibland. Som när jag nyss köpte ett helt nytt kitt med skalkläder för jag trodde att barn levde i det för evigt tills de flyttade hemifrån, så kommer solen och plötsligt går alla barn på förskolan i bara byxor och tröja. Tittar på byxorna i lådorna. Ljuvt fina mjuka tyger i ljusa färger. Eh, åt skogen med det. Just nu är min son praktiskt taget en grävmaskin i sandlådan där han efter ett tag lyckats kamouflera sig i sanden. Han ser faktiskt inte klok ut. Men han har ju roligt. Ny shoppinglista – slitstarka jeans som är sköna och som barnet får leka i. Sneglade på de finfina t-shirts på Zaras hemsida. Bort med svart, det håller i 1 minut, bort med vitt, det håller inte heller. Kanske ska åka till något militärcenter och köpa på mig en outfit till barnet så han smälter in. Eller bara vistas i sterila miljöer, som köpcentrum. Jag hänger i alla fall inte med. Man tror man har allt så plötsligt. HERREGUD barnet behöver solhattar. HERREGUD barnet behöver sandaler. Man är hela tiden ett litet steg efter.

Det var en gång en reklamskola

april 19th, 2016 by Karin

Idag är reklambranschen ganska enkelspårig. Vi vet vilka reklamskolor som gäller och vi vet vilka byråer som är bra att ha på CV:t, eller vilka kunder det är bra att ha jobbat med. Frågan på en anställningsintervju, eller för den delen när byrån ska presentera sig på kundmöte, kommer alltid. Vilka byråer har du jobbat på? Vilka kunder har du jobbat med? Säger du IKEA antecknas det nöjt. Säger du [insert vilket okänt litet företag som helst] får du inte många poäng. Även om det är vad du har presterat och kreerat som borde spela roll. Och därmed vad du skulle kunna prestera om du kom i rätt sammanhang. Men det är klart, det är enklare och mer säkert om du har en stämpel på ett papper som intygar din kompetens. Fast att det faktiskt inte måste göra det. Rätt skola är inte en självklarhet för att du är grym. Lika så kan du vara grym utan att ha gått en specifik, eller ens någon över huvud taget, reklamskola. Faktiskt.

 

Idag publicerades en intervju med en kreatör i branschmediet Resumé som säger att hon vägrar ställa upp på att man måste ha gått Berghs för att få reklamjobb. Hon har själv gått Berghs, jag med. Så det är kanske lätt att säga. Speciellt är det lätt att säga till den som har möjlighet. Under många många år har Berghs kostat ganska mycket pengar att gå. Vilket utesluter rätt många människor. Därmed blir också reklambranschen homogen på många plan. Som artikeln nämner kan man idag få CSN för att bekosta utbildningen vilket i alla fall möjliggör ett större mångfald på utbildningen och i förlängningen i reklambranschen. Förhoppningsvis. Det kan bara vara utvecklande.

 

 Hur vill du göra avtryck i reklambranschen?
– Jag har ett drömscenario om vart branschen ska vara. Det handlar om mer mångfald och att eliminera stereotyp reklam. Det går framåt, men borde gå snabbare. /Evelina Rönnung

 

Eftersom den välkända reklamskolan ligger i Stockholm kläcks det årligen nya reklamägg där, både från skolan och i tävlingar. En stad med utbildning inom ett område hyser även framgångar inom detta. Så om den skånska reklambranschen ska blomstra behöver vi till exempel bli mer öppensinnade i vårt sätt att se på kreativitet och reklam och öppna upp för människors möjlighet att vara grymma utan att ha just Berghs på CV:t eller att ha jobbat sig runt på namnkunniga Stockholmsbyråer ett tag innan man flyttar hem. Om man inte helt enkelt stannar kvar – vilket är en anledning till att det finns fler reklambyråer i Stockholm. Det finns fler reklamfolk där. En annan tradition, som startar i skolorna. Reklambyåer kunde öppna upp för lärlingsplatser eller våga satsa på människor som har potential – bara de får möjlighet och omges med andra duktiga människor. Vilket är i särklass den viktigaste detaljen för att lyckas. Att vara ensam duktig kreatör på en byrå där resten somnat skapar ingen framgång, bara frustration. Att vara ensam halvbra kreatör bland många duktiga kan i alla fall göra dig bättre. Eller så finns det utrymme och öppenhet för olika sorters kreatörer. Wow bara en sådan sak. Inte bara för den som går att checka av.

 

 

I den bästa av världar fanns fler skolor inom reklam än Berghs. På fler platser i landet. Dels skulle förmodligen vårt sätt att skapa reklam utvecklas och dels skulle regionen främjas om det fanns utbildning på plats, till exempel här i Malmö, eller andra drabbade delar av Sverige som saknar välkända reklamskolor. Det vill säga alla utom Stockholm. Det skulle göra att fler duktiga människor stannade kvar i staden de pluggade på. Reklambyråerna skulle bli fler. Igen. Och kunderna kunde vända sig till en byrå här istället för i huvudstaden. För en blomstrande kommunikationsbransch, som jag tror att alla vi som jobbar här vill se, så tror jag att utbildning är en viktig del. Så, ska man hoppas att Berghs vill öppna en filial i Malmö (som har funnit) eller ska vi våga hoppas på en framtid med flera bra reklamskolor än en, fler bra kreatörer och fler bra byråer. Samt en framtid där med större mångfald och utrymme för våghalsade satsningar.

 

Margarin, smör och nej.

mars 15th, 2016 by Karin

Lätta. Min dagmamma hade lätta hemma och jag tyckte det var så gott. Salt och, inte som smör. Självklart, eftersom det inte är smör utan mer en kemisk smörliknande substans. Jag tjatade hemma om att detta var vad som skulle bres på min macka och kylskåpet utökades till både Bregott och Lätta. Varför sade ingen till mig som det var. Varför förklarade ingen. Jag tror faktiskt inte att någon gjorde det. Möjligen kom argument som ”vi kan inte ha två smör”. ”Det är inte gott” och så vidare. Och det är möjligt att kunskapen om innehållet i det vi kallar margarin inte skulle bitit på en åttaåring. Men jag tror ändå att kunskap är nyckeln till förståelse. Och något som smyger sig in allt mer i den moderna pedagogiken. På ledarskapsutbildningar och träningsutbildningar (då jag jobbat i många år som träningsledare) matas man ständigt om vikten att förklara varför man gör något och inte bara att något ska göras. Kunskapen skapar förståelse. Handlingen skapar mening. Och inte förrän då kan vi ta till oss på riktigt. Det tar jag med mig. Jag försöker förklara vad och varför i allt. Ett nej och en korrigering är helt meningslös om man inte förstår varför. För att jag kan slå mig. För att margarin är dåligt för kroppen. För att tallriken kan gå sönder. Det är ju hundragånger jobbigare än att säga ”du får inte” men ger förmodligen ett mer långvarigt resultat. Samt en individ som tänker. Likaså varför väljer man att inte ge barnen godis när de är jättesmå. Tänderna ska ju bytas ut ändå. För att där lägger man grunden, och det är även forskat på, att kunskap och värderingar börjar redan där. För att vuxna i framtiden ska ta hand om sig själva och leva hälsosamt behöver de en hälsosam start. Och det startar varken med socker eller margarin.

Det var dagens smöriga reflektion. Nu tillbaka till mitt jobb.

Världens bästa amning

mars 11th, 2016 by Karin

vietnamfeet  Vietnamesisk kvinna ammar sitt barnbarn. Foto Melissa Jean

 

I Sverige har vi en idé om att amma. I Vietnam en annan. I Frankrike en tredje. På Nya Zeeland en fjärde. Ändå är många definitiva i sin åsikt. Som om det fanns ett rätt och ett fel. Inte att det finns en mångfald av kulturer och sociala förhållanden som formar hur ammandet ser ut i just det landet i världen. I Sverige har vi fått dille på att vid sex månader då är det klart.  Sjukvårdens arbete med att få så många kvinnor som möjlig att i alla fall amma till barnet är 6 månader, på grund av dess viktiga funktioner för barnet, har av många misstolkats som att det är så länge man ska amma. Fast att rekommendationen är att delamma minst ett år gärna upp till två vid sidan av vanlig mat.

 

breastfeedFoto Melissa Jean

 

Amning är mycket mer än mat. I många kulturer är detta något man lever efter och därför ammas barnen mycket längre. Jag såg en film om amning i olika kulturer som bland annat visade hur det används som tröst och lugnande snarare än föda. Logiskt. Medan man i andra länder räknar ut hur mycket och hur ofta barnet behöver mat och lägger upp någon form av matningschema kring detta och utgår från att bröstet enkom är för mättnad. I länder där det inte finns en social trygghet i form av föräldraförsäkring som gör att mamman kan stanna hemma för att till exempel kunna ge barnet mat vid behov det första året är amningsantalet lägre, i en del fall skamfullt. I Frankrike ser du sällan någon som ammar offentligt. Inte heller i Danmark, där det inte skulle bli lika mycket rabalder om en krog bad en kvinna gå in och amma på toaletten, medan detta skapat mycket kritik i Sverige. Vi är olika. Kulturer, behov, verklighet formar hur vi lever. Och hur vi ammar.

 

melissapicbirthFoto Melissa Jean

 

Någonstans på vägen bestämde jag mig att jag skulle försöka fortsätta delamma om min son ville i två år. Om jag orkade. Han är nu ett år och åtta månader. Jag hobbyammar. Det går utmärkt att fortsätta att amma även fast man jobbar. Jag och barnets pappa är separerade och han bor inte hos mig alltid. Det går fortfarande att fortsätta amma. Jag mjölkar inte ur någonting utan det som finns det finns. Och det finns.

Framför allt finns det trygghet för honom. Alla barn är inte så. Jag var själv ett barn som fick nog vid ett års ålder. Men för Elias märker jag hur viktigt det är. Man känner sitt barn djupt. Och man känner sig själv, vad man själv orkar och inte orkar.

 

 

familyfeedFoto Melissa Jean

 

Men oj vad jag fått kritik. Redan när min son var ett år fick jag höra ”DU MÅSTE JU SLUTA” av närstående. Varför då? För vems skull då? För inte är det för Elias skull för han fortsätter gärna. Och inte är det för min skull för jag orkar just nu. Så är det för andras skull. Andras föreställningar om hur det ska vara? Vari ligger hotet med en mamma som ammar sitt barn? Väcker det skuld hos andra eller väcker det anstöt? Jag har också fått höra att jag ammar för min egen skull, inte mitt barns. Men nä. När jag  SLUTAR amma är det för min egen skull. äBehov av frihet, behov av sömn, behov av att vara bortrest, behov av att få tillbaka sin kropp. Behov av distans. Och det är helt okej argument för att sluta. Men att påstå att en kvinna som fortsätter amma gör det för sin egen skull när barnet sliter och drar i tröjan och gråter så tårarna rinner för att få den där stunden av trygghet, närhet och värme. Nej definitivt inte. Vill barnet fortsätta är det vårt behov av att sluta som gör att vi tar  fighten. Jag gjorde det med nattamningen. Det ångrar jag inte en sekund. Några nätters fight sedan sömn hela natten lång. Då var han ett och ett halvt och jag kunde förklara att det var natt och vi skulle sova istället. Det kändes bra.

 

tribalbirthFoto: Alegra Ally, dokumentärfotograf för Wildbornproject

 

Amning ligger mig varmt om hjärtat. Jag hoppas att trenden om ökad amning fortsätter för under några år var vi nere på mycket låga siffror. Jag tycker också det är rätt att sjukvården har det som mål och stöttar mammor i amningen, även om de även ska ge stöd åt de som inte kan. Framför allt för att det kan vara en stor besvikelse och tyngd när det inte går som man planerat. Det är mycket hormoner i omlopp och är en väldigt känslig fråga som jag tror är svår att kunna sätta sig in i om man inte varit där själv. Moderskänslor. Helt naturligt. Skuld över att inte vara tillräcklig. Helt naturligt. Liksom amning. Helt naturligt.

Var mamma gör sitt beslut efter sin verklighet och sin kultur och sitt barn.

 

Innan jag fick Elias och förstod på någon föräldrakurs att det inte var självklart att amningen fungerar, vilket jag trodde. Som fölet som ställer sig upp inom några minuter och ammar. Då bestämde jag mig att går det så går det. Går det inte så går det inte. Vi fick förstås problem. Usch vad jobbigt det var. Han blev undernärd, vi fick tillmata hela tiden (fy vad jobbigt med flaskor och uppvärmning och lagom varmt och skedar och kräk mitt natten), vi fick stanna kvar på sjukhuset och vi fick mycket hjälp. Det är jag glad för.  De kallade honom för en Ferdinand. En som ligger och snuttar. Fick daska till honom för att väcka honom till liv för att amma. Men han vill bara ligga där och lukta på….  Hans min av nöjdhet när han får sin favoritstund i soffan efter förskolan är fortfarande obetalbar.

Skrivet med inspiration från instagramkontot Melissajeanbabys. Ett fantastiskt konto av en barn- och förlossningsfotograf som verkligen visar mångfalden av mothering och föräldraskap i den värld vi var och en lever. Hur olika det kan se ut.

Tinderskämt utan intervett

mars 10th, 2016 by Karin

Från billigt kött på Netto till bildligt kött på Twitter. Kan vi prata om detta. Är det ok att ta en skärmdump på en Tinderprofil, raljera över personen och publicera detta på Twitter? Jag tycker det är illa.

 

Här är några anledningar: Stöld. Mobbing. Göra sig rolig på andras bekostnad. Offentlig uthängning. Ska inte en person kunna lägga upp en dejtingprofil utan att riskera att bli uthängd till allmänheten i andra forum. Sunkigt.

 

Ibland skickar tjejkompisar bilder, presentationer och konversationer från dejtingsajter för ett gemensamt skratt. Men de når aldrig längre än så. Att lägga upp urklipp och dölja personen i fråga tycker jag också kan vara ok. Även om man kan prata om hur snyggt det är att ranta om andra människor. Men det jag ser nu tycker jag är något helt annat, läskigt och ansvarslöst. Efter mitt år bortkopplad från twitter blev jag paff. Har aldrig sett det förut.

 

Men nu finns subgrupperingen ”vi som öppet (ja de kanske inte ser det men det ser vi andra) letar knull på twitter och pratar som vi lever i en sex-in-the-city-film och tycker att vi är jätteroliga”. Det är dom ju också så kontona är populära förstås. Att hänga ut Tinderprofiler verkar i alla fall vara ett comon inlägg i kategorin.

 

När tappade vi omdömet? När slutade vi tänkte vi ett steg längre, det vill säga på att det handlar om en person. Hur korkad personen än må vara, hur dum fråga hen än ställt så handlar det om en människa som gjort ett val att lägga ut detta på en plats. En dejtingsida som kräver att du själv har en profil för att kunna se personen. Inte att spridas ut till tusentals andra personer öppet med namn och bild.

 

Jag började undersöka detta lite närmre. Det visar sig att ingen är safe  på Tinder. Det är så common att även Expressen publicerar skärmdumpar av tinderprofiler.

 

Det sämsta är att vid kritik är den mest troliga reaktionen. Kom igen, man måste få ha lite kul. Begåvat.

 

2016 och ingen har lärt sig intervett än.

Jag har Tinder och använder det inte. Nu har jag ännu en anledning till att älska offline.

 

Smaken av billigt kött

mars 10th, 2016 by Karin

Jag lagade en köttfärs igår. Köttet smakade vedervärdigt. Blandfärsen smakade unket griskött. Det smakade stressad, dåligt slaktat gris. Det smakade långa transporter, väntan, trängsel och stressfulla miljöer. Det smakade oetiskt, plågsamt och oförsvarbart. Den kokade länge. Jag jobbade länge. Men har fått slänga det. När min mamma säger ”det smakar som djuret varit stressat” spelar det ingen roll om jag kryddar bort den unkna smaken. Det sitter i hjärtat.

Jag tittade aldrig på priset. Det var inte avgörande för mig. Jag tittade på Svenskt kött märkningen för att, i alla fall, förhoppningsvis köpa kött från bättre och reglerad djurhållning, kortare transporter och bättre lagar vad gäller antibiotika och annan skit man matar djur med för att upprätthålla snabb och billig köttproduktion. Ett annat ord för det är djurplågeri följt av avlivning.

Men jag handlade i en lågprisbutik. Jag säger inte att all mat i en lågprisbutik automatiskt är dålig mat. Men det här var förmodligen billigt dåligt kött.

I helgen på Parabere Forum har jag träffat Britt-Marie Stegs. En kvinna som driver Hälsingestintan / Etiskt kött. En köttproducent som bara använder djur som går ute och lever bra, som inte behandlas, och hon är en uppfinningsrik kvinna. När hon blev motarbetad av de 4 monopolslakterierna i Sverige för hennes krav och idéer skapade hon egna. Hon har ett mobilt lakteri som åker ut till varje utvald bonde och slaktar djuret i hagen. Djuret som betar fritt går in i slakteriet lugnt med sin bonde. Det hela är magstarkt för mig. Trots uppväxt med jakt i familjen med allt vad det innebär har jag hjärta stort nog att det påverkar mig när jag äter. Konstigt vore det annars. Förstår inte folk som hårt går på att kan man äta det ena djuret ska man kunna äta det andra. Varför då? Att man till exmepel ska klara av att äta allt, häst, kanin och så vidare om man äter andra djur. Som inte accepterar känslor som ett argument för att välja bort visst kött. Jag är inte enig i detta.

Vilket föredömme:

 

etisktkott

Stegs

Jag träffade även Susanne Hovmand Simonsen som driver Knuthenlund. Nordens enda biodynamiska jordbruk. Ett jordbruk som inte bara är ekologiskt utan ger tillbaka till jorden genom inplantering av arter för att återskapa. Frigående djur, mejeri (med prisbelönta ostar) och mölla. Djuren transporteras ingenstans. De avlivas i sin hage av veterinär som kommer ut till gården. De går ute i enorma hagar och även grisarna springer fritt över vidderna. De har fått örter inplanterat i gräset som det såg ut förr och Susanne har bara ett helt enastående driv och tänk att driva sin gård. Hon blev förstås också motarbetad och ingen trodde på hennes idé om att göra om jordbruket, efter år av kris på den 300 år gamla gården som hon tog över i familjen. Men det gjorde hon. Hon drog det även längre än så. Hon har många event och man kan åka till gården 1,5 h från Köpanhamn och hälsa på i jordbruket. Köttet finns i en butik i Köpenhamn där det tar slut på studs, många restauranger förstås, även i Sverige, och från webbshopen.

 

Vilket ansvar för världen i stort:

 

Parabere Forum Forum Day 1-43

Det bästa vi kan göra för djuren är fortfarande att inte äta kött alls. För oss som vill äta kött finns det val. Om jag tycker det är för dyrt ska jag inte äta kött. Då får jag äta gryn och grönt för att ha råd med bättre kött när jag väl äter det. Jämfört med en genomsnittlig svensk äter jag nog redan lite kött, mer fisk och mycket grönt redan. Men idag finns många bättre alternativ. Titta efter dom.

 

 

Hobbyvetenskapsmännen där ute!

februari 10th, 2016 by Karin

Jag tror jag börjar mitt första inlägg på länge med att förundras över ickeargument. Det sker en debatt kring rökning och någon säger ”jag har rökt hela mitt liv och jag mår bra”. Amen grattis. Eller ”min kompis helammade sitt ena barn och flaskmatade sitt andra och det första är allergiskt men inte det andra”. Ja, men vad bra att du kom med ditt expertutlåtande.  Eller i kommentarerna till en artikel angående uppfostran i en amerikansk tidsskrift ”Jag har fått mig lite slag hela min uppgift. Det blev människa av mig med. Det har jag verkligen inte tagit skada av. Jag har bra betyg osv”. Wow.

I vetenskapens värld eller när det kommer till fakta så kan man inte ta och jämföra två individer och sen tro att resultaten är korrekt, eller ta upp sig själv som ett exempel på att ”det gick ju bra”. Kan det inte finnas något slags filter som snabbt sorterar bort all sådan här idioti från kommentarer och forum. Liksom rasism, påhopp, hot och annan idioti. Så slipper jag sitta och bli svettig och vilja googla fram telfonnummer och ringa upp de här personerna och skrika.

Det borde även finnas en diagnos för människor som avfärdar fakta som åsikt. Som inte alls kan lyssna på fakta, liksom bara hoppar över den och ignorerar att den finns.

 

 

Lundaröran

september 2nd, 2015 by Karin

Det är alltid en sport att köra utan GPS. I Lund tänker jag att om jag kör runt tillräckligt i lilla dtaden kommer jag snart se skylten mot Malmö. Men då ska man gärna ha koll på vad som är E6 och E22 för det står sällan orten på skyltarna. Och det har uppenbarigen inte jag. Så mitt ärende i lund med död mobil blev spännande både innan och efter.

bomber och granater

augusti 11th, 2015 by Karin

Är det krig?

Terrorism?

Nä bara lite tjaffs på någon gata i innerstan vi inte behöver bry oss om?

När jag var liten var handgranater något man läste om i böcker om krig. Hemska, skräckinjagande men långt bort. Nu kastas de runt i min stad. Och jag har en liten son som ska växa upp här. Vad är planen Malmö? 

Mannen som blir så arg när han blir behandlad precis så som han själv behandlar.

augusti 7th, 2015 by Karin

Paolo Roberto tillhör tydligen gruppen ”män som ska kunna skrika och härja helt ohämmat men pardoxalt nog blir orimligt stötta och ”missförstådda” när andra (läs: oftast kvinnor) ironiserar eller kritiserar kring deras utspel”.

Cissi Wallin skriver om Paolo Roberto och intervjun i mama där han skriver om ”sin” förlossning. Jag reagerade också på hans uttalanden och blev ganska provocerad. Typiskt manlig idioti tänkte jag. Sedan fortsätter detta som ett bråk i media varpå Cissi skriver  ett inlägg med bland annat texten ovan. Och varför är det så att män ständigt tycker att de kan bete sig hur som helst, att de har rättigheter, att deras tid är viktig men inte alls kan se sin egen person. Om en kvinna beter sig likadant blir de rasande. Den bristande självinsikten kommer förmodligen från år som det främre könet som aldrig behöver vara självreflekterande. Jag är så trött på dessa personer som kräver jävligt mycket av sin (kvinnliga) omgivning som de inte lever upp till själva. 

Mitt på blanka dagen. Sköt dom. 

juli 18th, 2015 by Karin

Bland människor. 

I bostadskvarter. 

Utanför en nöjespark full av barn. 

Mitt i solsken. 

Så sköts någon. 

Sen en till. 

I ett annat bostadskvarter. 

Två skjutningar i Malmö idag mitt på dagen mitt bland folk – och jag blir inte längre förskräckt. Så som jag blev vid Nesta-mordet. Blir vi avtrubbade av stadsvåldet, naivt trygga, blåögda? Vi vill motbevisa ryktet som crime city och startar kampanjer som ”älska Malmö” men bör vi istället ta det på allvar? Borde vi vara rädda egentligen? Borde vi prata om vad som händer? Just asking. För min son ska alltså växa upp i 040. Och idag tycker inte jag att det känns bra. 

Veckans smuts: Klädmärket som tar ställning mot homosexualitet

juli 14th, 2015 by Karin

NW

Medan ni doppar fötterna i havskallt vatten doppar ett svenskt klädmärke huvudet i klaveret. Nordic Wear har lagt upp en homofobisk ställningstagande bild som skapat blåsväder i den svenska sommaren. Klädmärket (eller det nazistiska företaget?) tar ställning för kärnfamiljen som de vill värja mot homofascism. Vad nu det ordet betyder. Kommentarerna på Facebook har inte låtit vänta på sig och klädmärket försvarar sitt ställningstagande med vanliga begrepp som yttrandefrihet och demokrati. Det ironiska i att åberopa demokrati när man är emot allas rätt till att älska vem man vill.

 

Jag scrollar genom kommentarer och företagets egna inlägg bakåt i tiden för att skapa mig en bild av vad detta är för varumärke. Tanken slår mig att antingen är de fullkomligt korkade och behöver genast hjälp av en PR-byrå, om nu någon PR-byrå är villig att jobba med ett företag med sunkiga värderingar. Eller är det tvärtom en politisk grupp som är så jädrans PRsmarta att de skapat ett klädmärke som täckmantel för den verkliga agendan. Namn på tröjor som 100 % Viking, Pure Blood och Thor Steinar och så vidare rimmar väl med värderingar om man gör fria tolkningar. I sammanhanget är det svårt att låta bli.

Smutsigt.