Reklamen tar steget in i vardagen

februari 23rd, 2017 by Karin

Den är överallt just nu. Reklamen som vill in i vardagen. Förmedla den. Bilderna är äkta, nakna, opolerade och vardagliga. IKEA blandar sina möbler med loppisfynd i katalogen och skildrar skillsmässolivet i sin senaste kampanj ”Där livet händer”.
av Åkestam Holst. En annan som gör samma sak är Ikano bank, som jag själv också jobbar med på min byrå och som just lanserade sitt ”Because life happens” framtaget av Åkestamägda Round and Round. Och idag när jag skrollade igenom mitt instagramflöde dök Apotek Kronans nya reklam upp, ”Ära alla sidor” med en kille som sitter och gråter förtvivlat i en bil, gjord av Perfect Fools. Att visa hur ens produkt eller tjänst är en del av vardagen är ett vanligt grepp. Att göra det avskalat och äkta är en trend som pågår nu. Och idag blev jag tagen av Kronans reklam och tänkte ja, precis så är det ju. Livet. Det är förbannat tungt ibland. Och hård. Det sliter gör ont och går isär och byggs upp igen. En gång av alla gånger det hänt fick jag höra av Lina att jag är som en babushkadocka som faller isär och ställer mig upp igen. För att det är ju så det måste vara. Vi måste själva plocka ihop våra delar och sätta tillbaka på sin plats. Och har vi tur så har varje gång vi gått i sönder lärt oss något nytt. Vi har nya sår. Men också nya erfarenheter. Det enda vi vet är att det kommer hända igen. Livet är inte en rak och lättsam väg utan stenar och bråten att ramla över. Att det är så för någon är för otroligt att tänka. Snarare är det så att någon har det mycket värre än jag. Så många gånger jag suttit och storgråtit i en bil. Haft panik. Slutat andas, slutat äta. Men jag har också varit lycklig. Livet ter sig så.

När jag såg Kronans reklam idag började mina tankar kring varför vardagens reklam är så aktuellt just nu. Som ett brev på posten har en skribent på Resumé tänkt på samma sak idag. 

Alla skäggiga män som jag inte känner

februari 23rd, 2017 by Karin

Jag tror automatiskt att jag känner alla skäggiga män. Upptäckte jag påväg till jobbet på Media Evolution City i Malmö idag. Ett väldigt skäggtätt ställe även om det börjar ansas ut. En rödskäggig mössklädd man kommer gående utanför, naturligtvis med barnvagn, och jag tänker automatiskt att jag måste känna denna person. Vi tittar på varandra. Han ser ut att tänka likadant, trots att jag inte har skägg, men hejet uteblir. Jag inser att jag inte känner alla skäggiga män. Här är till exempel några som jag inte känner.

 

Michelinstjärnorna över Norden 2017

februari 22nd, 2017 by Karin

Nu släpps dom. Stjärnorna. Vet inte varför jag sitter klistrad vid live-teve. Varför detta har blivit ett så stort intresse att det pirrar i magen på samma sätt som när jag tittar på hästhoppning. Inför varje hinder stannar sekunderna upp en liten stund. Så inför varje michelinstjärna. Och jag är så imponerad och glad över min gamla granne Karim Khouani som jag följt och sett hans otroligt hårda arbete för att skapa ett perfekt team och nå stjärnor. Först på Ambience Vindåkra och nu, bara kort efter ett helt nyöppnande på en ny adress i Malmö, fått stjärna för Sture. Imponerande.

Och nu Waaaaaaaaaa. Vollmers får två stjärnor! Heja heja heja Mats.

Men något förvånad över att Daniel Berlin inte fick ytterligare en stjärna…

 

Den tredje brända 

januari 14th, 2017 by Karin

Om man får en brännhet cappuccino. Klagar och berättar att den är bränd. Får en brännhet cappuccino. Då får man bara utgå från att kaffemakaren inte har en aning och kommer inte göra rätt en tredje  gång. Bara att plåga i sig koffeinet. 

Och mitt skamtips

januari 12th, 2017 by Karin

Man MÅSTE titta på Skam med lurar. Det duger inte att bara kolla på dator. Eller på TV om man inte har ett bra ljudsystem. För musiken är ju för fanken 60 % av hela upplevelsen. Så bra musiksatt serie har jag aldrig sett. Vill kvida av musikglädje varje gång.

Mitt bästa kärlekstips

januari 12th, 2017 by Karin

 

Att titta på Skam. Jag är kär hela tiden när jag tittar på den. Jag sitter inuti Isak och får äntligen känna mig kär igen. Blir man ens kär längre. Vad vet jag. Väntar på att det ska knacka på. Fast det är kanske inte så det går till. Jag kanske måste bli 17 igen. Då var jag kär varje vecka. I någon ny. Enligt min dagbok. Det går över huvud taget inte att hänga med och man fattar ingenting. Och då har jag ändå levt med tjejen som skrev boken.

Måste vi bli som män för att bli som män?

januari 12th, 2017 by Karin

 

Om vi var lite mer som män. Tänker vi. Vi borde vara lite mer som dom. Ta platsen. Äga den. Sätta oss bekvämt i styrelserummet. Men ska verkligen vi kvinnor bli mer som män. Borde det inte istället vara så att män bör acceptera kvinnors ledarstil och sätt att vara. Att kvinnan och hennes egenskaper är lika trovärdiga och värda när man gör den där anställningen och tillsätter den där styrelsen. Hennes annorlunda sätt att vara. Ska hon ändra sig för att ta platsen. Agera som det som räknas som enmablig egenskap. Eller är det inte en manlig egenskap utan en sådan hos en ledare? Frågan är öppen.
På ett plan tycker jag ändå att vi borde titta mer på våra man spreading kollegor. Vi borde anställa våra kvinnliga vänner i större utsträckning. Vi borde hålla om ryggen, bana, vägen och ständigt ge plats åt våra kvinnliga vänner. För i ärlighetens namn är det en av anledningarna till att män kan sprida hela sin härlighet över land och rike. De ger plats åt och hjälper varandra. Funderar inte så mycket på om det är rätt eller fel, om relationerna eller om mannen inte ska klara uppgiften. Klart han gör. Det är ju Henke. Vi spelade ihop. Och brukar åka till fjällen. Inte så mycket knussel.
Det andra är att sluta be om lov. Jag har upptäck att en stor skillnad på mig och män i min närhet är att jag ber om saker. Jag ber om tid, ber om beslut. ”Kan jag”. Mannen informerar vad han ska göra och det borde vi kvinnor också vara bra på annars äger mannen vår tid. Varför ska jag fråga en man om han kan ta barnet så jag kan ta tvättstugan för att få svaret, nej jag ska ut och skotta snö. Varför äger han tiden och du behöver be om lov.
I övrigt borde vi inte bli mer som män. Det skulle leda till fler krig och slagsmål och andra hemskheter som männen är fullkomligt överrepresenterade i. Så nej. Det vore inte bra för någon värld. Istället borde männen se lite mer på hur kvinnor talar, interagerar och är och korsa benen i TV-soffan.

Spara

Spara

När luften är slem 

januari 12th, 2017 by Karin

Jag har inget mer att säga idag. Så känner jag inför imorgon. Orkar inte slösa några ord. Orkar inte prata om det. Orkar inte försöka lösa saker som inte vill bli lösta. Orkar inte låta energin spillas åt ingenting, åt en tävling, en Illvilja, en ingenting. Åt en dag som kommer vara borta i morgon. Åt dagar månader år som kommer vara borta. Men nu är luften tjock av slem. Och jag orkar inte prata när luften är tjock. Jag har försökt men det spelar inte roll om mina ord är bomull skickade med en yvig söt kattunge om de landar som en ilsken väsande svan. Jag måste vänta. På tiden. Även om jag lärt mig att den inte förändrar något om den inte vill förändras. Bara då. Men jag tror ändå på tiden. Måste. För jag tror inte på att något vill förändras. Eller vara vänligt. Så jag räknar timmar. De går alltid framåt. Det är bra. Framåt är bra. Och jag står upp. Jag står upp. Även när luften är slem. 

Nyttja rut-avdraget när mobilen åker i golvet

januari 12th, 2017 by Karin

Jag hade inte en aning om detta. Är helt förbryllad. Om ditt glas på din iPhone har gått sönder kommer alltså ett företag hem till dig och byter glaset hemma hos dig på plats. Och det blir BILLIGARE än om du går till en butik eller verkstad för att det görs med rut-avdrag då det är hem tjänst hemma. Det är nästan så att jag skulle slå sönder mobilen bara för att prova denna tjänst. Men walla. Likt kock-TV är det hela förberett och jag har så klart redan en söndrig mobil. Inte bara en, utan två. På en helg tappade jag två mobiler med resultatet sprucken skärm. Och då kan jag bara beställa nytt glas med home delivery härifrån. 

Det är inte männen ni ska skydda. Det är barnen.

januari 10th, 2017 by Karin

Om man misstänker brott mot barn är man skyldig att anmäla. Har jag lärt mig. Vid minsta lilla misstanke. Anmäl. Gör en orosanmälan. Nu trasslas ett helt nystan av barnpornografibrott upp. Ett nystan som rullar ut från Norge över Sverige och avslöjar män från höga positioner, till förskollärare till pappor, chefer och vänner. Och jag läser i en kommentar från Svenska dagbladet med anledning av att de inte tänker anmäla någon intervjuperson, ”vi namnger inte dessa personer när det handlar om ett brott de inte är dömda för. Det skulle också skada dem för all framtid”.

Nu handlar detta om män som laddat ner barnporr. Brottet har redan begåtts. Det är ingen man som behöver skyddas för sina egna handlingar. Det är barnen som behöver skyddas. Och barnen skyddas inte genom att hålla äckliga män runt axlarna. Ständigt detta pamprande. Vuxna män som vet precis vad de håller på med och får ta ansvar för sina handlingar.

När slutade samhället vara på barnens sida. Var samhället någonsin på barnens sida? Barnens bästa är ett uttryck som går som en röd linje genom alla lagtexter men det fallerar. Och det fallerar även när det kommer till grova brott. När barn skickas mot sin vilja att bo med en våldsam pappa, eller när mannens bästa och skydd går före skyddandet av barnen, då är något allvarligt fel. Och när en tidning gör ett stort jobb med att göra ett stort avslöjande uttrycker sig så här kan jag bara annat än att häpna. Det är en sak att skydda källor, det är en helt annan sak att lämna över uppgifter om misstänka pedofiler till polisen.

Som tyvärr inte tycks göra mycket åt saken.

En som ställt frågan till Svenska dagbladet är en som förra året kom ut och berättade om hur hon själv utsatts som barn är Elaine Eksvärd.

 

Från en spridd artikel

januari 10th, 2017 by Karin

”Malmöbashing har blivit till något av invandringskritikernas favorithobby, ivrigt påhejade av en hyenaliknande socialporrsmobb av de som tillerkänner sig ytterkantsläran liberalkonservatism och den mer folkhemsnostalgiska socialkonservativa gruppen”.

Jag har försökt läsa den här meningen väldigt många gånger.

Spoon up Spoonery

januari 9th, 2017 by Karin


Kungen av grytor öppnade upp som det charmigaste snyggaste hål i väggen i Slottsstsden. Alla var där. För den kraftiga chilin med färsk koriander. Vilken grej. Ett ställe med grytor gjorda av bra kockar. Sedan öppnade de ett till Spoonery och ett till. Konceptet var klockrent och tilltalande. Fler försökte sig på liknande men har inte nått samma stringens som Spoonery. Tack och bock.

För ungefär ett år sedan köpte jag den sämsta Pho, vietnamesisk nudelsoppa, som jag någonsin ätit – både i Sverige och Vietnam. Nej jag åt inte den, jag slängde den faktiskt. Den var oätbar och den var från Spoonery. Jag var helt paff. Den var så dålig att det var chockerande att den kom härifrån. Vad hade hänt? Jag provade några andra rätter bara för att konstatera att höjden var borta. Spoonery var nu endast ett ställe med grytor. Inte makalöst goda grytor. Ett ställe för snabb kvällsmat och lunch i kvarteret. Inte ett ställe att ta sig till av habegär. Kanske de inte lyckats rekrytera rätt kock att ta över stafettpinnen, kanske någon slutat bry sig när köket flyttade från det lilla till det stora beredningsköket i Limhamn. Jag vet inte.

Men jag gick hit igen. Och den franska fisksoppan var i alla fall god. Fina nätta örtiga smaker. De små tråkiga räkorna hade gärna fått avstå dagens simkurs i min soppa men fisken och grönsakerna smälte bra ihop. Kanske kanske Spoonery kan ta några steg tillbaka till sin tidigare ohotade position för allt serverat i skål. Med kärlek och hjärta för maten så vågar jag bli stamkund igen. Men kom igen!

Korka upp på Bouchon

januari 9th, 2017 by Karin

 

 

 

Instagram ledde egentligen vägen till den här lilla restaurangen. När foodie efter foodie börjar blogga bilder på mustiga franska rätter från avkroken, gömd på en en liten gata, vet man att det är något speciellt som händer just här. Det är inte stort, men välkänt redan från början då de öpppnade. Anledningen är engagemang och intresse. Ett genuint intresse i att laga himla god mat. Att servera gott vin. Och ge gästerna en god upplevelse. Bouchon är en fransk klassisk lantlig restaurang som passar just den här årstiden extra bra enligt mig. Mörkt och mustigt, köttigt och rökigt. Så gå hit nu. Makaronipudding med tryffel, fin bläckfisk med chorizo, kalvhjärna, kött med bea och en ljuvlig pistageglass. Ja, mycket lantligt och en del speciellt på menyn men alltid något för den som inte vågar sig på inälvsfranskan. Allt så hjärtligt vällagat från scratch. Och eftersom Bouchon betyder kork är det bara att läsa vinlistan och lita på att du får bra i glaset. Det enda som inte passar årstiden är att det är kyligt, så på med en extra tröja. Men restaurangen prickar in flera parametrar för en trevlig kvarterskrog, kanske framför allt för att det känns som man kryper in in något privat. Även om mitt sällskap, Tina, hälsade på alla vid alla bord så att kockarna började skratta för att det såg ut som att det kom in en kändis. Det kanske man även kan kalla henne. Jag hälsade på en person. En matskribent Och sedan tjattrade vi tills alla andra hade gått hem och min torrknastrande Crémant fick mig att fortsätta till en cocktailbar tills de också avslutade musiken för kvällen.

Så följ Bouchon på instagram och låt det vattnas i munnen. När du känner att det är ohållbart går du genast dit och omsluts i den mjuka bekväma sammetsfåtölj som serveras på den här lilla krogen.

Pillertrilla pmslilla

januari 6th, 2017 by Karin


Jag önskar det fanns Marge mot pms. En depression per månad är inte okej. Och om det var illa förut är tydligen barnafödande värsta pmsinjektionen i kroppen och spårar helt ut. Tre dagars sömnlöshet och sju dagars mörker. De tabletter som finns på marknaden har jag provat och blivit helt koko av. Min dåvarande tittade på mig lätt skrämd över min jehovassaliga min och sa ”älskling du är ju hög”. Ja som ett hus. Och fick biverkningar som var ungefär lika illa som pms-depressionen. Har kvinnor alltid haft det så här? Vad skulle Marge göra? 

Ät grymt god mat för en god sak

januari 4th, 2017 by Karin

 

Förra året åkte jag till Italien, inte en gång men två gånger. Den första gången åkte jag med kocken Titti Qvarnström, en italiensk matskribent och en eventmakare inom matscenen i Malmö och Skåne. Vi åt. Och åt. Och en dag kom vi till den lilla byn Locorotondo dit den italienska matskribenten tog oss till en liten liten restaurang vid namn La Taverna del Duca. Här är en gömd pärla, välkänd för italienaren. Kocken Antonella Scatigna lagar på dagens råvaror, comfy, hemtrevligt och magnifikt. Jag fick äta åsna och grönsaker som jag förundrades över. Och här, bland tallrikar och grytor och råvaror jag aldrig någonsin sett förut hände något som jag var så glad att över att vara med om. Hur mat och möten kan spela all roll. När vi ätit och dragits med i den familjära gästvänligheten Antonella visade berättade matskribenten att en av de runt vårt bord var en Michelinkock från Sverige. Inte bara det, Titti var så tagen av maten att hon på stående fot bjöd in Antonella till att laga mat på hennes restaurang i Sverige. De tårarna som sprutade där. Alltså det var så fint. Och det var inte bara ord. För nu i januari sker det.

 

Varje år håller Antonella en charity dinner i Italien. Pengarna hon samlar in har hon använt för att bygga upp en skola och varje år åker hon ner och arbetar med detta i Kongo. Nu gör hon samma sak i Malmö.

 

MIDDAG FÖR KONGO MED TITTI & ANTONELLA

Den 17 januari har man äran att äta en middag av Sveriges första kvinnliga michelinkock och Antonella Scatigna på Bloom in the Park. De insamlade pengarna går till barnen i Kongo.

Vill du vara med om en härlig matupplevelse och äta gott för en god sak – anmäl dig här! 

 

Grand final i Årets kock!

januari 4th, 2017 by Karin

 

En skåning har tagit sig till finalen i årets kock. Martin Hansen från Grand Hotel i Lund. Hejahejaskåne. Finalen hålls i Malmö i februari.

Det är januari. Låt oss tänka på Syren

januari 4th, 2017 by Karin

 

 

En dag i sommar. Hittade jag här. Det blev saft. Och sorbet. Till mina vänner som pratar om den än.

 

Mer musik i musklerna

december 24th, 2016 by Karin

Lyssnar mig lycklig på musik. Varje gång jag har lite extra tid för mig själv vill jag uppdatera hela min spellista, gå och köpa en vinylspelare och nya högtalare, och göra en ny dansklass och tänker att jag som alltid levt med musik som danslärare och musiker runtomkring mig i form av dj:s, sångare, och jag själv har helt för lite tid för musik i mitt liv. Så nu är jag fylld av beats igen, med ett stort leende på läpparna och gör moves för mig själv i köket och tänker att om Elias bara vore lite större skulle vi göra vår egen Carpool kareoke. Om bara tiden räcker så kanske kanske jag kan börja undervisa klasser igen, för så fort jag hör musik utmynnar de till steg i huvudet och det finns inget som kickar igång edorfiner som en bra beat och att låta den röras sig ut i fötterna.

 

Belle tidig kväll på Belle

december 24th, 2016 by Karin

30998222424_636de5b111_o

31465920200_4a5f367aa0_o

 

Det glädjer mig att Belle visar sig från sin bästa sida på flera år. Med sitt cocktailfokus och en nätt fin meny har de blivit stringenta under nya namnet Belle. Bara Belle. Och det visade sig vara extra belle extra tidigt på restaurangen. En lugn dagen före dopparedagen rådde, musiken var låg och stämningen var fridfull. Långt från det stökiga smutsiga röj jag förknippar Belle med och som vi igår konstaterade gör att vi också ibland undviker stället. Röj känns inte alltid rätt. Och igår tedde sig Belle så vackert som namnet viskar om. Igår uppmärksammade jag tystnaden hos personalen, ljudet av hur bartendern Linus Elveroth lät cocktailen vandra som ett vattenfall i luften med shakern, den dragspelsfromade baren, jag uppmärksammade de glänsande kakelplattorna och det varma ljuset. Inga människor stod i vägen. Allt var mycket mysigare än innan 23.

 

Det blir definitivt fler tidiga stunder på restaurangen. Om danssuget sätter in vet man att man blir räddad av de obetalda djs som ändå älskar att vara i det här sammanhanget för att vända skivor och gör det bara för att ha kul. Och då blir det kul. När de ätit upp sitt gage börjar festen.

 

En julig cocktail med lingon och cava fungerade utmärkt till en något för fast burratta med tomat och en äppelsyrlig svampbuljong med bakad söt rotselleri. Kvällen till ära serverade en kvinna oss och vi konstaterade att det ingav stället pondus att ha en äldre servitris vid borden och inte bara tatuerade groomade män, som förstås också är trevligt, men det är något extra i Sverige med äldre personal. Aldrig svåra, bara självklart och kunnigt. Det visade sig vara bartenderns mamma. Gulligt. Och det var också gulligt att det satt äldre damer vid borden som delade julklappar och delade en flaska vin. Belle är verkligen.

Spara

Min näsa för The black Ox

december 11th, 2016 by Karin

Jag vet det redan innan jag tittat på menyn. Redan innan jag gått dit. Jag har förfinat hårstråna i min näsa för att ge utslag och förstå när något är bra och när det inte kommer vara bra. Den kan ha fel. Framför allt blir håren desillusionerade om de utsätts för andra kulturer och traditioner. Men i i takt med resandet ger de tillfredsställande resultat även där. Som om en gata är att lita på eller inte, om hålet i väggen är ett bra hål och som om menyn avslöjar en kärlek för mat eller inte.

 

I Malmö ger mina näshår utslag då de utsätts för hård konceptualisering, flådighet samt namn med kött i. The Black Ox. Det är naturligtvis inte tillförlitligt med tanke på The fat duck. Men en nyöppnad restaurang i nyöppnade Studio, som inte en enda foodie har gått i god för, men som älskas av alla som älskar lyx; då reser sig mina näshår likt rygghåren på en katt. Och sedan har vi priserna. Det är ett plågeri att beställa mat man på förhand vet inte kommer motsvara prisbilden – för att någon hängt upp guldtyg i skira färger och kristallkronor. Jag tröstar mig med en mycket bra cocktail enligt min negroniälskande smak, Oaked Boulevardier och inser i samma sekund som en stressigt förvirrad servitör tilltalar oss att det här kommer inte ge mina näshår fel.

 

Okej, nu kollar vi på lokalen istället, för det är ändå behållningen utöver en eminent drink. Det är härligt med sammetslampor guld och cocktails. Det behövs en era efter köttscheman och vitkaklade väggar. Smek mig gärna med lite guldporr för jag håller på att torka ut av alla spartanska ställen och likriktad inredning. Det är bara synd när en flådig inredning försöker överskönja en kasst kök. Kan det få hänga ihop någon gång i vår stad?

 

Här var det kött med pommes och rödvinssås. Nej, förresten, pommesen måste du köpa därtill. Till köttet och rödvinssåsen alltså. Grönsaker måste du också köpa till. Om min rätt ska bli komplett får jag nog punga upp  emot 400 kronor och då hjälper det inte att de lagt en skiva anklever på toppen – för den är mer likt en tjock sladdrig fettskiva och får inta skamvrån direkt. Men jag tror att folk älskar detta. Folk som ansar näsan för noga.

 

Köttet är mört. Men där kan vi sätta punkt för den rätten. Det 63 gradiga ägget i min förrätt är inte 63 grader, och på det hälls en soppa med samma konsistens som vatten och som enkom smakar vinäger. Så mycket att det måste ha föregåtts av ett misstag. Kanske kocken ramlade med vinägerflaskan i handen och klunkade ner oceaner av syrlig vätska ner i spenatsoppan och sa skepp ohoj, eller har en praktikant misstagit en spann för en matsked. Inte vet jag. Men något har hänt. För det kan inte vara meningen att käkarna ska krampa när man äter spenatsoppa.

 

Här kan man tycka att om maten är ointressant så kanske servicen kan väga upp, men den väger snarare ner. En stressad kypare som tar emot oss säger tjugo minuter efter vårt bokade bord 21. 20 att han ”inte har hunnit så långt än”. Det är då tomt på de flesta bord i lokalen. Väl på våra platser tar det en evighet innan någon kommer till vårt bord. Medan maten tar ungefär fem minuter att tillaga? När vi spisat upp är vi helt bortglömda. Här vill minsann ingen sälja varken dessert eller cocktails till ett annat ganska törstigt sällskap. Vi får till och med gå och hämta vår servitris till slut som inte ler och ber om ursäkt, utan mest är besvärad av sina gäster.

 

Det var en himla tur att cocktailen var bra och att mina tjejer var bäst och pratiga, och mina näshår dom har minsann fortfarande rätt radar. Jag rekommenderar barhäng här. Tomt i plånboken kan man få på många fler härligare sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Titti kommenterar Nobelmiddagen

december 10th, 2016 by Karin

titti

 

robert-o-blad

 

Ringde till Titti Qvarnström häromdagen som hade fullt upp som vanligt. Först skulle hon prata i radio om vår kommande bok tillika hennes kokbok, Malmö Cooking,  i som kommer ut i april 2017, och sedan skulle hon till Blå hallen, som expertkommentator för SVT på Nobeldagen och Nobelmiddagen. Vilken stjärna vi har här i södern. Dessutom är hon en mycket generös stjärna. Är väldigt imponerad av hur jordnära den här kocken är i all sin glans och i en värld där testosteronet spruta och matchokulturen som serveras på tallrikarna. Och hur hon bjuder in och ger till alla runtomkring, konkurrenter samt människor runt om, av kunskap och plats, vilket inte är vanligt för någon som är på väg i karriären. Där armbågar kan vara vassa och man kissar in sitt revir. Men att ge och vara generös ger förmodligen tillbaka om och om igen. Här är hon i alla fall. I rutan. Skål.

Och den fina topp som Titti har på sig är skapad av Helle Robertson på Robert & Blad, som faktiskt också är med i vår bok. Och pratar om något helt annat än kläder. Skål till Skåne.

Spara

Spara

Två saker jag aldrig kommer ihåg

november 29th, 2016 by Karin

Två saker jag alltid tror att jag ska komma ihåg. Men inte kommer ihåg. Och aldrig lär mig att jag inte kommer komma ihåg.

  1. Vad var det i matlådan
    Jag gör en matlåda och fryser in. Har inget tejp eller penna och tänker, ah, jag har så lite mat och gör detta så sällan att jag kommer komma ihåg att det var köttgryta. Resultatet blir att jag har flera oidentifierade matlådor i frysen som jag aldrig kommer äta för att jag inte vet vad det är.
  2. Hur många timmar jobbade jag och med vad
    Vi tidsrappoarterar på jobbet. Vad man gjort varenda timme i veckan. Det är klart jag kommer ihåg detta tänker jag när jag sitter på en lördag och levererar texter eller sitter och tänker på en reklamidé. Jag kommer aldrig ihåg vad jag gjort. Inte ens dagen efter. Det är som att när något är klart är det även bortsuddat ur min hjärna. Vad jobbade jag ens med för varumärken? Och när. Och hur mycket. Får dubbelkolla i det excelldokument som produktionsledningen använder för att planera arbetet. Men det stämmer kanske inte med verkligheten på mitt skrivbord. När hur och hur mycket. Samma visa varje vecka. Varje år.

Tio år senare. 

november 25th, 2016 by Karin


P3 dans vill alltid få mig att vara 28 igen. Svett. Golv. Och allmän oreda.

Ska jag pynta den nu då? 

november 23rd, 2016 by Karin

I veckan ville barnen på förskolan se min tatuering. Fick snällt dra upp klänningen. Buden: gran eller ett troll.

Wünderchefs i Malmö

november 14th, 2016 by Karin

I huset Minc påvägen från centralstationen och ut mot dockan pyr det av innovation och påhittiga appar. Även mat. Nu har Wünderchef smyglanserats och killarna bakom jobbar febrilt. En app där du kan beställa hem hemgjord mat från hemmakockar. Maten cyklas till dig med cykelbud – allt för en hållbar måltid, så länge väder och avstånd tillåter. Så hur går det till. Du laddar ner appen, i den kan du se vilka kockar som finns i ditt område och vad de har på menyn just nu. Sen är det bara att beställa. Jag har fått äran att komma in och få en provplats vilket jag ska utnyttja så snart råvarorna tryter i mitt hem. Kanske på söndag.

 

För mig måste middagen vara intressant för att jag ska köpa den. Det räcker inte med att jag inte orkar laga mat och är hungrig. Flera kockar som nu är aktiva erbjuder rätter som pennepasta med en bolognese eller en sås på till exempel tomater, vitlök och persilja. Eller en vegetariskt burgare eller liknande som, för mig, är på tok för enkelt för att jag ska bli övertygad om att beställa. Framför allt för att det måste vara oerhört gott, vilket det självklart kan vara, om jag ska köpa något som jag skulle kunna laga själv. Köper jag mat vill jag ändå bli lite överraskad. Det ska vara en eldsjäl i köket som gör något jag älskar eller kommer älska och som jag kanske inte orkar göra själv eller gör så ofta. Bulgugi, Palak Paneer, Poke powl. Intressant. Det bästa är väl att det är hemgjort. Och om man lagar mat för andra lagar man förmodligen med kärlek. Det är svårt att få insikt om hygien och råvaror bakom en skärm. Men jag hoppas att det kommer låta så förföriskt lockande när appen släpps ordentligt att det lyckas. Jag tror att några där inne behöver hjälp med att skriva menyer så att det verkligen låter mer lockande än en vanlig släng-ihop-vardags-rätt.

En vanlig dag vid köksbordet

november 14th, 2016 by Karin

– du är en kyckling! (Elias pekar på mig)  

– popopopo (jag härmar kyckling med vingar)

– Inte en höna!

– nähä? Pipipipip

– Inte en mus!

Inte är det lätt att göra rätt inför fen enväldige härskaren… 

Malmös Saluhall salut

november 13th, 2016 by Karin


Ganska mycket bättre och snyggare än den Food coart som tidigare kallades saluhallen och låg på Lilla torg vilket min generation nog fortfarande minns. Vi avslutade veckan med en AW här på Malmstens fisk (som även finns i Lunds saluhall) innan jag sprang till en middag och Lina sprang hem till en nattning. Det gäller att fånga de små tillfällena. Jag hann inte mer än att fånga dessa ostron (som hade behövt en lite bättre omsorg vid öppningen) och mer av saluhallen hann jag inte med, men är verkligen nyfiken på ett lunchbesök. Det var väldigt mycket folk. Jag hoppas det fortsätter locka.

Väckt av glasflaskor 

november 13th, 2016 by Karin

Har fått en ny granne som har den goda vanan att slänga flaskor kl 22.30, 24.00 eller som igår även 04.00 precis utanför mitt sovrumsfönster. Tre gånger på en kväll. Eller rättar sagt natt. Underbart. Klirr klirr klirr klirr klirr. Really? Sluta! Kan även vara samma granne som rökte in hela trappen i majja i helgen. Det luktade så mycket att jag var rädd att huset skulle börja brinna av ångorna eller att jag och Elias skulle somna in i substans som pyrde in genom väggen. Fantastiskt med nya grannar. Jag kanske ska hälsa hen välkommen med en kaka. Fylld med laxerongsmedel.

För övrigt. Vem bygger en återvinningsstation med behållaren för glasinsamlingen längst in mot huset, ca 0,5 meter från närmsta fönster? Någon har inte tänkt. 

Matnatten i Malmö

oktober 28th, 2016 by Karin

Grattis till er som haffat din biljett för det är helt slutsålt. Kul. Och ikväll drar den igång. Matnatten. Med en knapp och ett klippkort kan du bege dig runt till stadens restauranger och få ett smakprov på varje ställe. Du väljer en av fem matrundor och varje runda har tio malmökrogar på listan. Ett sätt att ta sig runt och prova olika godsaker i natten. Vädret är perfekt för cykeln. Glöm inte reflexer säger mamma Karin.

Fick du inte tag på en biljett till matnatten denna gång. Ha koll på Malmö älskar mat som gör roliga matevent för oss i fina Skåne.

På toppen av Malmö

oktober 25th, 2016 by Karin

Malmös första riktiga roof top. Alltså utan topp. Utan tak. Okej, det finns även en inomhusdel. Med fantastisk utsikt och fina cocktails. Vi invigde Grilljanne i helgen (vad är detta för namn? Ska det uttalas svenskt, eller som jag vill, med fransk accent?). Och kissade med utsikt över ett fantastisk Malmö som blir mer och mer storstad för varje åt. Heja New York feelingen ikväll. Du höll i tills jag vaknade 06.30.

Och så åt vi på nya Cirkus på Norra Skolgatan i hotell Moores hus. Anders Vendel bjussar här på en väldigt rolig och blandad meny som hoppar vilt mellan länder och smaker. Roligt med en ny vendelsatsning i en svår lokal på Möllan. Hitta nu hit för ett nummer eller två. Min

Spara