Roligaste pizzabeställningen jag gjort

augusti 23rd, 2016 by Karin
Roligt med en pizzabagare som bestämmer när man får hämta pizzan. Kan bli lunch, kan bli eftermiddag. Inte en aning. Så spännande! Lite som att få ett turnummer. Bagaren bestämmer också vad som är på. Inte ett tjaffs får man bestämma alltså när Sandra Mastio med man levererar pizzor från trädgården. Jag älskar det. Pirr pirr.
Jag tog sista chansen innan hösten tar över när Sandra och Stefano kör sin pop-up-pizza från vedugnen Bruno i sin trädgård. I samma veva som jag fick veta beställde jag på vinst och förlust. Sandras pizzadeg tar fyra dagar att göra så här får man vara ute i minst fyra dagar innan. Ingen ”15 minuter” här inte. Och innan jag visste ordet av så var alla pizzor slutsålda. Men jag har fått min biljett. Hoppas bara jag har möjlighet att hämta den. Annars får det bli taxi ut till Hyllie. Pizzatime!

Kinesisk vinbar öppnar i Malmö!

augusti 22nd, 2016 by Karin

kinlong2

 

Oh yes sir. Chien-Chung Wang på restaurang Kin Long, som är Malmös enda kinesiska krog som har ambitionen om att laga genuin kinesisk mat, har just fått nycklarna till lokalen sidan om. Här ska det blir fler sittplatser, karaoke i källaren och plats för barn med spring i benen. Och så en vinbar med smårätter! Jag längtar. Tänk att få ta ett glas gott rött till ett bar bra dumplings. För det är fanken inte lätt att få tag på bra dumplings.

Chien är bra på att matcha det kinesiska köket med bra viner. Medan en sedvanlig kinakrog serverar smaklös mat som passar bäst med en bakfyllecocacola är det roligt att gå till Kin Long. Både för att äta och att dricka.

Kin Long lagar snällt och bättre kinamat än på andra kinesiska krogar i staden. Till exempel gör Chien en sås till sin trekoppskyckling på fyra olika sorters vinäger som ger ett sådant djup coh sug så jag blir smått yr. Man får alltid ett varmt välkomnande och det är inte konstigt att det är en familjefavorit och ett ställe dit stammisar går om och om igen. Foodies vill gärna se mer edge, och Chien själv har all potential att skapa mer extroverta kinesiska rätter i sitt kök. Hemma lagar han mat han ännu inte vågar servera på krogen. Men om man vill driva en hållbar restaurang i Malmö kan man inte bara servera extrema rätter. Inte än.

Vi hade ett långt samtal om inälvor och kinesisk matkultur häromdagen. Jag fick smaka en helt sjuk soja som inte går att få tag på i Sverige. Tjock som kåda. Foodies tar ibland chansen att ringa i förväg för att kanske boka en åtråvärd Abalone som inte finns på menyn. Det går. Och det var precis så Kin Long kom att bli den krog den är idag. Allt fler ville äta den ”riktiga kinamaten”. Den som inte stod på menyn. Nu finns den på menyn. Och då vill många ha den riktiga kinamat som inte står på menyn just nu.

Så om tillräckligt många besöker vinbaren och ber om grisfötter är jag säker på att Chien snart trollar fram det på menyn. Eftersom det är en av hans favoriträtter.

Det är krig.

augusti 19th, 2016 by Karin

omrad

 

Barn är i krig. Europa sviker med hårdare regler när det borde ge en hjälpande hand. Att ge en bild av kriget via ansikten är bra. Genom att möta människor skapas förståelse och medkänsla. Om man vill. Alla flyktingkritiska borde sitta ner och prata öga mot öga med någon som flytt kriget. För det är inte siffror. Bakom varje siffra finns en person med ett öde.

Jag är övertygad om det var du som var tvungen att fly hade du önskat att någon förstod din desperation och hjälpte dig. Inte att du var en siffra som stoppades på grund av att du var en siffra som ingen har råd med. Eller en siffra för mycket. Eller en siffra som gör dig för gammal för att få omvårdnad och kärlek.

Den här siffran är 5. Fem år gammal. Han heter Omran. Han har ett hjärta som slår, som känner. Ögon som ser. Som gråter. Fötter som kan springa i lek. Eller undan bomber. Det finns fler. De är alla svårräknade. Men alla är precis som du och jag. Fast de får, år 2016, genomleva en fruktansvärd vardag utan trygghet.

Jag vet många som kämpar och hjälper till på den här sidan gränsen. Svenskar som har barn boende hos sig och hjälper dom att kämpa för att få stanna, som hjälper dom till skolan. Jag vet de som åkt ner och hjälpt människor på flykt. Och om man inte kan göra något kan man i alla fall skänka pengar till hjälporganisationer. Det gör jag, även om jag egentligen inte har råd, för att inte ha råd låter som ett skämt i jämföelse. Det hanslar om att avstå några glas vin i månaden. Man kan också vara med och skapa opinion och försöka påverka. Det gör jag också. Med mitt skrivande känner jag att det kan jag göra. Sprida ord. Tyvärr verkar ingen bli omvänd.

Förrän de möter människan bakom siffran. Då tror jag saker kan hända. Även för en riktigt idiot.

Aleppo3

Räknar ner minuterna till han kommer

augusti 13th, 2016 by Karin

Räknar alltid ner minuterna till mitt barn ska komma. Med pirr i magen och längtan som på julafton. Det är hur töntigt och fint som helst att få känna samma känsla som vuxen. Som när man är kär. Även om jag har sopor som borde tas ut, disk som bör diskas innan han kommer och så vidare för när han är här blir tiden annorlunda och hushållssysslor eller ens två minuter för sig själv bli svårt. Ändå sitter jag bara på en stol i köket. Njuter en kaffe i total tystnad vilket jag även kan längta efter ibland. Men aldrig så mycket som jag längtar efter att ta den koppen kaffe samtidigt som jag har min pojke i knäet, slängandes ägg på golvet och inte ha hunnit duscha. Hur jobbigt det än är att vara själv med barn slår kärleken till en annan människa allt. Och den kärleken är något oupplevda till den inträffar. Något som är svårt att förstå. Aldrig trodde jag att det skulle kännas så här. Så knäppt galet stort och häftigt. Att den lilla personen är en del av mig.

Kaffeilskan

augusti 12th, 2016 by Karin

Det är helt vedervärdigt att gå och köpa en kaffe för att direkt inse att den är skit. 37 kronor dåligt humör serverat i en kopp med ett mönster.

 

Fel nummer 1 brukar vara fel temperatur. Bajsnödigt må tyckas men nej, det är helt avgörande för upplevelsen av en cappuccino. Bränner du dig på läpparna när du dricker är den inte okej. Den ska vara ljummen.

Fel nummer två, för mycket mjölk. Nej jag bad inte om en latte jag bad om en cappuccino. Just nu (därav denna irritation) sitter jag med en nygjord dyr cafécappuccino som jag tagit med mig så jag kan inte gå och klaga och få en ny med uppenbart bara en shot espresso i till en för stor mängd mjölk. Samma café brukar alltid som standard ha i 2 shots så jag känner mig lurad. Kaffet smakar 0. Noll noll  noll.

Fel nummer tre, för stor kopp. Vem i hela friden vill dricka cappuccino i tekopp. Sitta där och mysa med den med stickad soffa i en fåtölj som om det vore en bris av örter. Det ska fanken riva och koppen ska vara en klassisk cappucinnokopp inget annat. Allt fler serverar i tjocka klumpiga muggar med handtag. Det var väl Espressohouse (screw you) som började. Nu har till och med gamla Melvins, numer St Jacobs stenungsbageri, börjat hälla sin cappuccino (förvisso med två shots) i dessa hippiemuggar. Fy fanken. Skärp er.

Eftersom Gateau är ett kvarterscafé för mig brukar jag gå dit. De prickar rätt ofta men har även några som jobbar som inte riktigt insett allvaret med kaffe. Som idag.

Dåligt kaffe gör mig inte bara så otroligt irriterad. Det gör mig ledsen. För mat fyller ändå en funktion. Även om den inte är god blir du mätt. Kaffe som inte smakar gott fyller ingen funktion alls. Suget ligger kvar som ett täcke över tungan och lämnar en fullkomligt otillfredsställd. ´

Malmö Cooking serverar smakbonansa

augusti 12th, 2016 by Karin

malmocooking

 

Kolla in Malmö Cooking på Malmö festivalen. De finns på Gustav Adolfs torg och dukar upp en lång rad festivalmat som lär sopa mattan med langos, pås-ost-tacos och allt annat. Varje dag är en ny krog på plats och serverar smakprov från sitt läckra kök. Vad sägs om Wade Brown från Pink head project som ger oss en asiatisk smakbomb, Raw food house serverar en helt rå Pad Thai vilken jag kan intyga är en helt galet god rätt och de gästande kockarna serverar framför allt en rad olika varianter på Malmös nationalrätt Falafeln och korv. Det vattnas i munnen när jag läser veckans meny här.

Det ständiga dåliga samvetet över detta….

augusti 11th, 2016 by Karin

Saker jag inte gillar att göra

Avboka grejer. Jag är så lojal att det värker under revbenen när jag gör avbokningar. Jag är lojal mot alla. Alla som jag inte känner. Bokar en restaurang och måste be om ursäkt för att jag avbokar. Bokar in en catering och ber om ursäkt för att jag avbokar. Vad grundar detta sig i? Att inte vilja göra andra sura. Att vilja bli omtyckt? Terapi för detta tack.

Gå ut ur en butik utan att köpa något. Detta ber jag också om ursäkt för. Ibland köper jag något bara för att komma ut. Varför? Tänk om jag inte vill köpa något. Tänk om allt i butiken är kasst. Om jag inte hade vett att stänga munnen hade jag lika gärna kunnat rabbla på om att jag egentligen har råd men inte just nu (för detta måste ju förklaras?) och att jag egentligen vill handla men vet inte vilken färg och det skulle bara rassla ut dåliga ursäkter. Vad grundar detta sig i? Att behaga.

Att gå till en annan frisör än den jag har. Då kan man fråga sig vad som kom först, hönan eller ägget. Det vill säga vilken frisör är det jag varit otrogen mot från början. Vem är ens min frisör? Går jag till en har jag ständigt dåligt samvete för att jag inte går till den andra. Funderar över hur jag ska förklara detta. Som om jag måste förklara för någon kring mina val? Eller att någon annan äger mitt hår än jag. Jag kanske hade lust bara.

Byta förskola. Så även om jag är missnöjd, har anledningar  och underlag för byte på alla håll går jag med en ständigt grubblande tanke. Bör jag ringa och förklara? Stackars dom som inte får har mitt barn hos sig längre, de som tyckte om honom så mycket och gud vad trist deras grupp är och de hade ju gjort så fint och hängt upp hans teckning och startat en loggbok och så vidare. Allt gnager mitt dåliga samvete. Står inte ut med mig själv angående detta.

När andra gjorde kanelsnäckor

augusti 10th, 2016 by Karin

Idag lekte barnen med trolldeg på sin nya förskola.

Min son gjorde en parmesanost.

 

 

Uppdatera ditt kycklinginköp

augusti 10th, 2016 by Karin

Nu är det så här att man inte längre behöver äta små kycklingar som levt så trångt och kort att vingarna vi gnagar på är lika små som en kajas. Skitmat är vad svensk kyckling är. Det går att få så mycket bättre i andra länder. Frodiga härliga kycklingar som levt. Vi talar om svenskt kött och svensk djurhållning men här kan vi verkligen inte skryta. I länder som Marocko kan man få en färsk kyckling som nackas framför dig. Uppfödd på en liten gård. Inte i en fabrik. Köttfabrik. Bastard köper sin kyckling från Frankrike. För att den är bättre. Så det är välkommet att det börjar dyka upp fler alternativ i våra otroligt monopolstarka butiker. Det finns inte mycket till mångfald här inte jämfört med många länder. Kolla in mjölkhyllan i Sverige jämfört med till exempel spanien. Eller smörhyllan. Vi har ungefär tre varumärken att välja på. I andra länder en uppsjö vilket påverkar både pris och mångfald.

I alla fall. Det blir bättre. Det finns  och kommer allt fler alternativ. Konsumenterna blir mer medvetna och kräver mer.

Vi äter massor av kyckling. Kycklingar som aldrig sett solen, lever trångt, äter skitmat. Jag älskar kyckling! Numer köper jag alltid bra kött för att jag vill ha ett bra samvete och bra mat – och för att det går!

Det kostar mer. Men hellre att jag äter bra kyckling mer sällan och har gott samvete än att jag köper billig kyckling ofta.

Samma med ägg. Det är bara att styra handen och ta ett paket från frigående höns UTE än de andra. GÖRDET! Sebastian från nya Reko Kyckling pratar eko med mig på Malmöfestivalen.

 

Nu kommer det ett ickegnäll!

augusti 10th, 2016 by Karin

Folk irriterar sig på folks skryt på FB. Att alla har det så himla bra, och har sprungit så långt (var det förresten inte väldigt längesedan vi såg löparinlägg från run keeper. Trendskifte?) och hur bra det går på jobb och hur framgångsrika barnen är.

Känner tvärtom.

Jag bara gnäller.

På för lite sömn, på vädret, på samhället, på rasister (vilket så klart är befogat men ändå). Så här har ni:

Min son somnade 20.15! Det känns som jag är på spa. Kanske en sådan där Greek experience (vad i hela friden är det för namn?) på Ystad saltsjöbad.Har aldrig varit på det men kan tänka mig att det känns så här varmt, tyst, härligt omslutande och att man bara går med ett fånigt leende på läpparna. Även om man måste diska samtidigt och plocka smulor från kvällens middag.

Tackar förskolan för detta. Mitt barn var idag trött. Även om han påstod motsatsen och nynnade på kudden och vägrade stänga ögonen till han somnade. 30 minuter jämfört med tisdagens 2,5 timme. Det är skillnaden mellan mentalt kababel och irrationellt vrak.

Peace out.

Dom små tankarna är dom bästa

augusti 8th, 2016 by Karin

Slickepott? Säger min tvååriga son och drar upp en slickepott ur burken med köksredskap medan han tittar ivrigt på min nickning. Sedan tar han upp en stekspade och säger ”långeman?”, vidare en hålslev och säger ”vickevire”.

Älskar barn. Speciellt mitt.

Ses på Malmöfestivalen och pratar mat

augusti 8th, 2016 by Karin

Jag kommer vara med på två events under Malmöfestivalen. Allt om mat. Först håller jag i ett round table om ekologi på måndag på Gustav Adolfs torgs Malmö Cooking-scen. Rolf Axel Nordström, Ängavallen och Sebastian Holm från Reko kyckling är gäster runt bordet och vi diskuterar hur hållbart ekologi är.  Sedan är jag med i en podd som spelas in på tisdag på Centralen och pratar mat med komikern Johan Rünhov. Vad man inte ska äta och när eller tvärtom, hur det är att jobba med att testa andras mat och säkert massa annat också som jag inte har en aning om. Beso beso.

Love.

Sovtid. Nedräkningen har börjat.

augusti 8th, 2016 by Karin

Okej, barnet har somnat för eftermiddagsvilan. Vad ska jag göra med all tid? Kaffe, jobba undan, räkningar, städa efter lunchen, vila, läsa den där boken, leta upp recept och förbereda handlingslista för veckans kommande tre dagar, ringa och fixa den där grejen, boka in en intervju. Oj så mycket härlig tid. 1,5 timme bara till mig själv.

Pang.

Tiden börjar närma sig sitt slut.

När ett barn sover går tiden vansinnigt fort. När man öppnat datorn börjar det närma sig en timme och man vet att det närmar sig uppvak. När som helst kan det hända. Det som kunde vara en lugn stund blir en stress. Besvikelsen över att inte hinna med. Istället för nöjdheten över det som hans med. Tänk om tänk nytt tvärtom.

 

Häxjakten dog aldrig ut

juli 16th, 2016 by Karin

Jag vet inte om du har följt gorillaincidenten. Nyheten har inte fått särskilt stort utrymme i svenska medier, tack och lov. Men desto mer på sociala medier. Som så ofta eskalerar en incident till en häxjakt på internet där människor borde skjutas, våldtas och så vidare. Jag är inte ett dugg förvånad över att vi brände häxor på 1500-talet. Vi är precis lika dana idag. Och det är läskigt.

Jag delar aldrig jakten-på-förbrytaren-inlägg på facebook. Hur hemskt brottet än är så mår jag dåligt av efterföljande kommentarer och vill inte vara del i det bottenlösa utlopp för inre ilska som kommer fram hos människor. Som inte drar sig för att kommentera att människor ska lämlästas. Jag blir ofta både illamående och chockad av vad människor häver ur sig med ursäkten att objektet är ett avskum. Människan måste älska det. Hetsjakten. Nu ska aset inte komma undan. Om personen i videon, bilden eller inlägget som sprids över huvud taget är skyldig bekommer inte denna grupp av hetsjägare. Vad är det man brukar säga – det är jakten som är det roliga.

I en grupp ”Vi som bor i Tygelsjö” som jag är med i utan att bo i Tygelsjö gick bybor loss över en person som smög omkring i parken. Han hade LUVA. Pinsamheten när någon berättade att det var en son som letade efter sin cykel. I gruppen Mini Rodini lemlästas medlemmar verbalt snabbt vid minsta snedsteg och så gorillaincidenten.

En liten pojke ramlar ner i en Gorillainhängning på Zoo under ett obevakat ögonblick från mamman. Enligt människor omkring så sade hon gång på gång att barnet inte fick klättra upp på relingen samtidigt som hon skulle ha koll på ytterligare ett barn. Pang så ramlade han ner. Gorillan drog runt med barnet i vattnet och även om apan verkade skydda minstingen så blev situationen hotfull. Parkägarna tog beslutet att skjuta Gorillan för att få ut pojken. En självklarhet kan tyckas. Men icke. Mamman har fått utstå en internet och medial hatrajd utan dess like. Hon borde skjutas istället. Hon borde bli fråntagen sina barn. Hon. Och tidningar eldar på. Bilder på den stackars (ja det tycker jag) lilla pojken sprid på nätet, bilder på de hemska föräldrarna (enligt drevet), det ska utredas och alla ska få ha sin åsikt om huruvida de borde stå till svars och det är mammans fel att gorillan blev skjuten. Vid en googling är det lätt att se att tidningarnas vinkel över lag är ”stackars gorilla som blivit skjuten, det är en oansvarig mammas fel”. Och djurrättsaktivister är målmedvetna hatare. Den milda vägen är inte en väg när drevet går. Någon ska hatas – och mamman är ett lätt byte.

Första gången jag läste nyheten kände jag en stor ledsamhet å mammans  vägnar. Undrade hur hon mådde nu. Var finns hon, går hon till jobbet, hälsar hennes kollegor på henne, läser hon allt som skrivs, mår hon bra, får hon psykologisk hjälp. För världen har varit hänsynslös mot henne.

Vad är det för behov hos människor som gör att de utser en person, ett offer och väser ur sig all ilska. Gör det till livsmål att släpa människor i snöre bakom bilden kilometer efter kilometer med hårda ord. Att skada. Att såra.

Bloggaren Emily skriver så här i sin blogg i Nya Zeeland, liten närmre epicentrum.

”What would it feel like to have your entire life as a mother erased in an instant? Every kiss goodnight, every lunchbox prepared, every game of peek-a-boo, every blanket tucked in, every cuddle, every hand pressed to a fevered forehead? All gone.

When would all of those horrible, hate-filled voices become your own? As you recover from the most traumatic and terrifying thing you’ve ever been through? As you try to parent through this?

I wouldn’t be able to cope. No way.

And I’ve looked at all of this – this hatred and hysteria – and I’ve felt a deep fear.

If you think you could never be that mum you’re wrong.

”.

Och jag tänker på den stackars pojken. Föremål för en enorm våg av hat. Han dödade gorillan. Inte nog med att han och hans mamma var med om något traumatiskt. Förmodligen dödsskräck. Familjen ska hängas ut, stå till svars och hatas. Gorillan skulle leva. Parkägarna tog ett beslut. Gorillan sköts. Det är lätt att se på filmer i efterhand och analysera huruvida gorillan var vänlig eller hotfull och komma fram till det förstnämnda. Men i stundens allvar, där och då, skulle ett snabbt beslut tas. Att utsätta pojken för livsfara är uteslutet oavsett vems fel det är att han hamnat i situationen alls. Kunde gorillan skjutas med sömnmedel istället, kunde de rädda pojken på annat sätt. Svårt att säga. Det är tragiskt att den folkkära gorillan fick sätta livet till för en dumdristig pojke som tvunget skulle hoppa ner till den enormt stora apan. Men det spelar ju ingen som helst roll när situationen är verklig.

Alla som hänger ut familjen så borde fanken skämmas. Tänk för en sekund om det var du. För jo, det kunde det vara.

Var tog världens empati och förståelse vägen. Vi är mitt uppe i en häxjakt. Den har bara flyttat från byar och bål till internet och kommentarsfält.

Bort med din online video ad. 

juli 7th, 2016 by Karin

Okej alla svenska tidningar. Ni kan stänga av era störiga online video ads nu. Här får ni senaste rapporten: 
”Online video ads are ineffective: 81% of people surveyed mute video ads, 62% are annoyed by pre-roll ads, and 92% have considered using ad-blocking software”.
Om den senaste trendrapporten om internet enbart utfördes på nattande mammor (och pappor) skulle resultatet bli illröda ilskna siffror. Vem har inte läst nyheterna i sängen i ett mörkt rum och plötsligt går en video ad igång med högt ljud. Febrilt letar man efter bort-knappen för att till slut i panik ta volymknappen. Vaknade barnet? Phu. Hatar verkligen online video ads förmåga att tränga sig på helt utan inbjudan. Som att sova med Ove i Solsidan. 

Föräldralivets piece Of cake 

juli 6th, 2016 by Karin

De kvällar sonen somnar innan 20.30 är somett helt nytt liv. Har ätit kex med ost, gjort armhävningar, jobbat, kollat matprogram, provat nya kläder. Är det så här är ju föräldralivet piece of cake! T ä n k att det finns de som har barn som somnar 19. Ni måste ha ju ha det JÄTTEBRA. Som ett livslångt föräldrarspa. 
Detta sker ungefär aldrig för mig. I gengäld har jag en himla rolig unge. 

Tips på frågor till killar på Bråvikafestivalen

juli 1st, 2016 by Karin

Eftersom TV4 tyckte att det bara var tjejer som skulle intervjuas om våldet på Bråvika kommer här lite tips på frågor till killarna på festivalen, som jag gärna skulle vilja ha svar på.

Hur gör du för att undvika att antasta någon på festivalen?

Var tycker du att gränsen går för att antasta någon?

Finns det tillfällen då nej inte är ett nej?

Har du koll på hur mycket du dricker?

Vad tyckte dina föräldrar om att du skulle hit?

Vad gör du om du ser en kompis som våldför sig på en tjej?

Har dina föräldrar pratat med dig om ditt beteende på festivalen?

Vad tycker du om det manliga våldet på festivalen?

Är du rädd?

Känner du någon som har tafsat på eller våldtagit en tjej?

Vad kan du göra för att skapa trygghet på festivalen?

Fyll gärna på listan….

 

TV4 glömmer killarna på Bråvallafestivalen…

juli 1st, 2016 by Karin

Igår såg jag ett inslag på TV4 Nyheterna från Bråvallafestivalen. Det handlade om krafttag mot övergrepp och tafsande på festivalen, efter förra årets skandaler. Polisen var intervjuad. Och flera tjejer blev intervjuade. Inte en enda kille. Det förbryllade mig. Tjejerna sa att det gällde att inte bli för full, att hålla koll och att ”bara man håller killarna på avstånd ska det inte vara några problem”. Det fanns även ett tält dit man kunde gå och prata.

Jag ville skrika som i en chipsreklam. VAR ÄR KILLARNA?

För det är väl dom det handlar om eller?

Nej just det.

Med detta inslag gjorde TV4 precis som samhället i övrigt. Lägger ansvaret på tjejerna och belyser inte grundproblematiken. Den som verkligen skulle tas tag i. Precis som tjejen i rättegången blir tillfrågad kring alkoholvanor och klädval får här tjejen frågor om hur hon tänker kring sin vistelse på festivalen (bör hon ens vara där och vad tycker hennes föräldrar?). Inte en enda fråga till killarna. Vad tänker killar på Bråvallafestivalen kring detta? Är de rädda? Hur gör de för att inte dricka för mycket? Hur reagerar de om de ser en kompis tafsa på en tjej? Vad har de för syn på sexuellt våld? DET skulle jag vilja se.

Det blev så tydligt i TV4 nyhetssänding. Att det är ett systemfel. Som vi alla har växt upp i och bär med oss. Som gör att en sådan här nyhetssändning ens går igenom.

 

Igår låg lugnet över festivalen. Inget hade ännu hänt. Polisen delade ut armband med polisens nummer på. Tjejer intervjuades om hur de skulle skydda sig mot killarna. Killarna slapp medverka om hur de skulle undvika att begå brott.

 

Jag satt förvånad och tittade på inslaget och tänkte sedan inte mer på det.

 

Ett dygn senare. Tjej våldtagen i publiken till en konsert på Bråvalla.

 

 

 

Solde fyller ett år till varje år

juni 29th, 2016 by Karin

 

Och då bjuds det in vänner familj och vänners barn på kalas med burgare clowner och alltid faktiskt sol på rosteriet. Tack Jonas, Johan och Dan. I år bajsade inte en kompis barn på marken men det var kul ändå.

Spara

Spara

Min dag på stan

juni 29th, 2016 by Karin

Jag hämtade min son på förskolan och sa att vi skulle ta vagnen och gå på stan. Han blev mycket förväntansfull. Jag fick sedan hela tiden förklara att vi var på stan. Gick in i en skobutik ”Neeeej på stan”, gick in i en annan butik ”Nej på staaan”. Jag vet inte riktigt vad hans förväntan av stan var.  Fyrverkerier och hopptält kanske. Men min förväntan av viss shopping, cappucinodrickande och ljuvligt strosande stämde i alla fall inte överens med en tvåårings. Att det aldrig blir som man tänkt sig. Det har man lärt sig. Och att det inte är något att hänga upp sig på, utan bara gilla läget och ta det som det kommer. Det som kom blev glass.

Och vid glassbeställningen bestämde sig mitt barn att briljera. Just fyllda två och han beställde glass själv på Lejonet och Björnen-cafét vid Noir. Han satt på disken och var mycket tydlig. Vanilj. ”Den vita!” I bägare. Han fick bägaren i handen och stövlade parat ut själv, satte glassen på ett bord och kravlade upp i en soffa på uteserveringen. Medan jag betalade. ”Hur gammal är hon” frågade expediten. Han är två. ”Det är ju helt otroligt” fortsatte han. Inte för att han fick veta att det vara en kille i de turkosa byxorna med glitter utan scenen som just utspelat sig och en pratande miniatyr. Jag var lite i chock själv över självständigheten som varade i ungefär tio minuter den kvällen. Sedan fann jag mig i den vanliga rollen som slav åt konungen själv som ska bäras precis överallt.

Vi gick till Zara för att denna moder tänkte minsann snygga till sig lite. Det fick jag inte. Däremot fick jag åka rulltrappa upp och ner med hissen. Rulltrappa upp och ner med hissen. Gav upp. Och gick och åt pizza på Bastard. Där parerade jag ett halvt glas rött samtidigt som jag matade ett barn som tittade på Masha the bear på mobilen istället för att kasta sten på hej vilt, vilket också var ett hett alternativ.

Vår ”rofyllda” stund på stan avslutades med att Elias rev av ett dansnummer på Lilla Torg utanför en hel uteservering som satt bänkade inför denna skönhetsdans till strålande gatumusikermusik. Det hela avslutades då barnet druttade ner i marken och började gråta, och en man springer fram för att hjälpa honom, för att hans mor stod upptagen med att filma det hela med mobilen. Fantastisk förälder känner man sig som då. På första parkett.

För att toppa utflykten gick vi och handlade mjölk. Men kom ut med filmjölk. Enkelt att byta tänker ni då kanske. Men inte med en tvååring som bestämt sig för att hans skulle hålla filmjölken. Först finner man sig i en omöjlig medlingsposition dubbelvikt över vagnen, sedan försöker man på en misslyckad lur-manövrer för att till slut slita paketen ur händerna och snabbt omplacera ett nytt paket. Det vrålet inne på Mästerlivs…. Sedan upprepades ungefär exakt samma procedur när vi skulle in i bilen och han vägrade inse att han inte kunde hålla i mjölkpaketet samtidigt som han klättrade in. Det. Går. Inte. Ingen acceptans.

Sedan lekte vi ”värma muffins, blåsa på muffins, äta muffins” ungefär 20 gånger innan vi tog blöjfight, tandborstfight, jaga-barn-med-pyamas-fight för att avsluta med en fight om att inte leka med taxibilen i sängen när vi skulle sova.

Med inspiration av svd ”min helg”.

Spara

Spara

Tar du med egen sprit på krogen?

juni 29th, 2016 by Karin

En kväll för någon vecka sedan satt jag på Bastard i Malmö. Uteserveringen hade just öppnat, vedugnen var igång, naturvinerna flödade, gästerna skrattade. Och på bordet bredvid vårt satt ett gäng fullt vuxna gäster och samtalade. Då upptäckte jag att de drog upp en petflaska med sprit ur väskan och juice och blandade sina egna groggar. Jag stirrade förmodligen som om jag sett en utomjording. För de fnissade lite och kommenterade sitt tilltag. Jag fick inte ut något annat än att jag var chockad. Gör människor så här? Okej om man är 17, har falskleggat sig in på en klubb, och stänger in sig fnissade med tjejerna på toaletten för all busighet. Det som provocerar mig mest är respektlösheten mot dom som har startat en restaurang och ger oss en plats som är helt unik. Där det gör allt för att få oss att ha en trevlig kväll. De lever på det vi köper. Anledningen att en restaurang kan finnas är att vi köper. Det är ganska hårt slitsamt jobb bakom en krog. Vi pratar inget 8-5 jobb med en fet lön. Vi pratar dygnet-runt-jobb, ofta med en knapp lön eftersom många krögare väljer att istället investera pengarna som kommer in tillbaka till sina gäster. Att uppta ett bord på en restaurang och dricka sin egen sprit…. Jag vet inte. Bör jag ha mer förståelse för att alla inte har råd att köpa ett glas naturvin för 120 kr. Eller en drink för mer. Att de ändå vill ta del av den atmosfär som bjuds på innergården en sommarkväll. Möjligt. Men i detta fall är jag tveksam till om sällskapets anledning var på nåder. Vad säger du. Har du gjort detta någon gång i vuxen ålder?

Kockar talar de vackraste språk

juni 28th, 2016 by Karin

Träffar aldrig någon som pratar så vackert om sitt jobb som kockar. Människor som jobbar med mat. Mat är romantik. Känslor. Minnen. Kockar är skapare. Känsliga. Konstnärer. Jag älskar att lyssna på deras värme och kärlek till vad de jobbar med. Till råvarorna de använder. Hur de beskriver tankarna bakom vad deras händer skapar. En kock kan berätta en historia genom maten. Sin historia. Och den älskar jag att lyssna på. För det finns något helt fantastiskt att vilja ge upplevelser åt andra. Att få andra att må bra. Att sprida sin historia. Sin glädje. Sin vördnad för det levande och för smaker och vår omvärld. Vad de skapar är konst för mig. Färger, smaker, texturer. Och historier. När de blir engagerade och får prata om sitt. Sin egen mat. Då blir allt vackert. 

Jag hör inte någon prata så målande om andra jobb. Så innerligt. Det är något väldigt mjukt med att skapa mat. Du skapar det. Sedan är det borta. I några tuggor. Och kanske ger de tuggorna dig minnen för livet b

Förälskade mig och sen…

juni 28th, 2016 by Karin

För någon månad sedan skrev jag en tweet att jag gått och förälskat mig, i en kvinna. Hade inte en aning om vem hon var då. Bara att hon berörde mig med sin karaktär och att hon var skitsnygg i sin mössa. Cool. Trevlig. Jag ville lära känna henne mer. Nu sitter jag här och ser ett avsnitt av Chefs Table,
helt tillägnat henne. Så, nu vet jag att hon inte bara var en kvinna jag pratade med på en fest. Utan USAs första kvinna att få två stjärnor i guide Michelin. Galet. Magiskt. GRÄT nu.
Kanske kärlekssorg. Gråter i och för sig till alla avsnitt av Chefs Table. Jag råkar väl vara lätt berörd av människor som rör vid mat som att det är konst. 
Jag är fortfarande förälskad. Men nu i en kändiskock långt bort och förvandlad till ett väsen. Och inte bara en grym tjej som jag träffade på en resa till ett matforum. 
Föremålet för min förälskelse håller jag hemligt. Jag kanske fortfarande har en chans. 

Boom Saiko öppnar Saiko Express

juni 9th, 2016 by Karin

Fatta att Pontus Johansson (vänster)!har vunnit helt sjuka tävlingar i sushi. 2014 vann han VM som hölls i London. 2013 kom han tvåa efter en japan.

”Det känns ju bra att det var en japan som vann. Det är ju ändå deras grej”.

Fatta sen att hans sushirestaurang ligger i vår stad. I Malmö. Jubel tack. Den som säger att det inte finns bra sushi i Malmö vet inte.  Pontus har inte bara vunnit de kreativa grenar som är lätt(are) för västerländska kockar att vinna. Han har även vunnit klassisk gren som går ut på hantverket, det vill säga hur man filear och utför sushin precist.

Nu öppnar hantverksgeniet ett till sushiställe. Faktiskt där jag åt hans sushi själv för första gången. I Slottsstaden planerar han och Jonas, tidigare Trappaner, att öppna Saiko Express.

”Det ska vara busenkelt men gott, hälsosamt och bra. Väldigt väldigt enkelt. Klassisk japansk sushi. Det kommer vara kreativt i smakerna men utseendemässigt kommer det se enkelt ut. Man kan kanske köpa en box med liten sashimi, kanske en dagens soppa. Kanske en dumplingssoppa en dag. Men billigt, bra och snabbt som tusan ska det gå. Det kommer bli mycket vegetarisk sushi och kanske sashimi vid sidan, så att man kan plocka och välja. Hälsosam vegsushi.

Det dröjer nog någon månad. Men nu när jag skriver detta måste Pontus fullfölja det förstås. Och är det något han verkar bra på så är det att om han ger sig fanken på något. Då går det. Det är hela hans livsfilosofi. Att hans vilja tar han dit han vill. Och well, den har tagit honom ganska långt.

Första gången jag träffade Pontus var faktiskt när jag koreograferade en modevisning på Sommarklubben som det då hette. Han var den vilde modellen som aldrig var på plats när vi skulle repa. Andra gången fick jag prova hans sushi som skulle tävla i VM i London. Han stod i ett sushikök i Malmö och provade olika vinägersorter. Hans sushi må vara en kreativ mix mellan det varma köket och det klassiska sushiköket, men hans noggrannhet går inte att ta miste på. Bara det hur mycket tid han lägger på att hitta det bästa riset. Han berättar att det förändras efter säsong, kyla och värme och att han hela tiden måste ändra sort. Många känner inte till hans gedigna kunskap. Att lyssna på honom är som att dras med i en galen karusell. Inspirerande och kunnig.

More Bistro stänger och flyttar till Lund

juni 7th, 2016 by Karin

Ooooch vad som händer med More Bistro vet jag inte, men Daniel Lindgren, tidigare köksmästare på Atmosfär under många år, stänger, tar sina kockfingrar och lägger beslag på Bantorget 9 i Lund istället. En annan stad en annan möjlighet. Restaurangen stänger och en annan återuppstår. Lund kan behöva lite kockkärlek och jag hoppas att Daniel sprider lite malmölove till studentstaden.

Hej Shoreditch

maj 31st, 2016 by Karin

Jag åkte till London. Fast det är inte riktigt sant. Jag åkte till Shoreditch. Under vår helg i staden med röda bussar lämnade vi inte denna stadsdel alls. Min kära bästa vän som numer bor långt upp i landet och jag möttes på en tunnelbanestation. Vilken genial idé. Att ses för en helg någon helt annanstans. Och då i hennes gamla studenthoods. Åt bäst på Lyles, Dishroom och Clove Club. Riktigt bra. Speciellt en märklig mandeldessert har satt sig i mitt matminne. Och en buljong på anka i vinglas. Vi gick på Samuel Jackssons välgörenhetsgala med massa artister, svor över äckligt kaffe (den godaste drack jag i en pop up i en tunnelbana) och bodde superbt på Hoxton. Och jag åkte till fel flygplats när jag skulle hem och fick ta taxi från Heathrow till Luton. Hej bakistrött. Den taxiresan kostade mer än flyget tor. Ett superbt avslut. Som att beställa extra belugakaviar 25 gånger. Fast inte äta den utan liksom slänga den ut över en hundrastplats.

Dessertrevolution på Amiralsgatan!

maj 26th, 2016 by Karin

dessertrevolution-joel

rapssorbet

 

Snart står den klar. Dessertrestaurangen. Pralinhimlen. Efterättsskolan. Joel Lindqvist, även känd som Salt & Bryggas tidigare köksmästare, författare till boken Dessertrevolution men kanske mest känd som vinnare i Dessertmästarna på TV öppnar en studio på Amiralsgatan för alla dessertälskare. Eller för alla som tidigare inte tyckte om desserter. För Joels är helt annorlunda än det mesta. Vilket Malmöiten visade inte minst i Dessertmästarna där han visade något ingen tidigare sett.

Joel försöker göra friska desserter och har många andra trick att skapa sötma än just socker. Hans desserter är ofta gröna, friska och fräscha och hela skogen kan landa i en sorbet om han får bestämma. Minst sagt Malmös mest spännande ställe för alla som tycker att det är dags att det händer något i Sveriges dessertinsomnia.

Jag gick in om och hälsade på Joel i byggdammet på Amiralsgatan. Mest för att jag hade sorbetpanik och var bara tvungen att ha Joels dessertbok på momangen. Den går att köpa på Hamrelius bokhandel förresten. Om du vill ha den signerad föreslår jag att du väntar tills du kan träffa Joel i egen hög person.

Bilderna kommer ur Joels bok

Ny Champagne smakar PR-illa i munnen

maj 26th, 2016 by Karin

 

champagne-truck-veuve-clicqout-700x467

 

Först blir jag strålande glad. Äntligen en värdig lyxig food truck. Inte en taco så långt ögat kan nå. Bara ljuva stickande bubblor som får tillträde att fräta på min tunga för evigt. Champagne truck!

Sedan läste jag vad den skulle heta.

Skinny Truck.

Champagne utan socker.

Och jag blir så förbannad. Jag vet inte om en svensk PR-byrå ligger bakom för det känns väldigt osvenskt, osmakligt och utan den fingertoppskänsla för vilka debatter som råder, som man bör ha om man jobbar med marknadsföring och kommunikation.

Och så skriver jag ett upprört inlägg. Tills någon förstår att det rör sig om två olika champagner som Elle skrivit om. Gula änkan kommer i truck. Inte Skinny Champagne. Som ändock är ett varumärke. Så. Mina åsikter om det namnet består. Tack och lov var det dock inte en och samma PR-kampanj. 
Jag låter resten av mitt inlägg står kvar angående namnet: 

Efter all debatt om size-0, viktnedgångarna på catwalks som till och med fått en del länder att lagstifta kring BMI bland modeller och det farliga modet.

Skinny Champagne

Så totalt riktat till kvinnor. Så totalt dumt att göra ett statement för smalhet. Och inte bara smalhet. Ordet skinny förknippas idag totalt med för smal, ett undernäringsmode.

Det kan fungera i andra sammanhang. HM:s jeans som refererar till hur jeansen sitter. Mycket tight. Men dryck och mat…. nej.

Vad som kunde varit en härlig festlig svalkande kul PR-grej som även gör gott för själen landar nu bara fel och sätter varumärketpå en mycket dålig plats i mitt medvetandet. 

Men det kanske funkar utmärkt. Det gör det säkert. Den smälter in som silikonläppar på Koi både på Lilla torg och i Västra hamnen en stekhet sommardag när 24-seven-folket visar upp årets kroppsarbete. Och det är synd. Att det fungerar, och fortsätter sprida dynga om hur den kvinnliga kroppen bör se ut.

Minska sockerhalten är väl i grunden en bra tanke. Men förpackat så här. Nä, då fortsätter jag dricka champagne med socker.

Smyggodis en måndag

maj 24th, 2016 by Karin

Igår gick jag och min strax tvååring till affären. För första gången på säkert ett halvår blev jag godissugen. Nej, för att vara exakt, plockgodissugen. Denna avgrund i förfall som jag ser dessa lådor som. En vägg av färgämnen, E-ämnen och socker. Allt skit i ett liksom. GUD vad jag blev sugen. Jag hade sagt att vi bara skulle cykla och handla mjölk, men jag hejdade mig vid godiset. En måndag. Men mitt barn som inte får veta vad godis är så länge det är möjligt.

Men han vet vad spade är. Och han vet vad gräva är. Och på ICA är spadarna dessutom i olika färger. Och i barnhöjd. Allt för att vara så inbjudande som möjligt. Vad ni inte vet är att min son, som ännu inte vet vad plockgodis är, men vet att gult tillhör gult och blått tillhör blått, brukar – ordentligt gudabarn som han är – plocka upp allt godis han ser på golvet och lägga tillbaka i rätt låda. En trött mor orkar inte förklara. Han är ju DUKTIG tycker han.

I alla fall. Jag försöker komma på ett pedagotiskt sätt att kunna plocka rätt sorts godis med ett barn. Det gick sådär. Han förstod snabbt vad som var vårt mission och tog, bokstavligen, spadvis med godis och hällde ner i min påse. MEN, fortfarande intet ont anande om vad färgämnen, smakämnen och kemikalier kickar igång för lyckorus i kroppen.

Vi satte oss på cykeln och cyklade hem. Som den smarta mor jag är stoppade jag handen i påsen som låg i cykelkorgen redan på vägen med barnet bakom ryggen – intet ont vetande. Ser jag inte pojken ser han inte mig, resonerade jag likt just en tvååring som leker kurragömma och sätter händerna framför ögonen och tror att ingen ser honom.

Mamma jag också godis.

Hörde jag bakom ryggen.

Vad i hela världen. 1. Hur vet han vad godis är? VEM har lärt dig det. VAR har du ätit det. (kände mig direkt som en tonårsmor). 2. Vad fanken gör jag nu.

På något vis lyckades jag istället få barnet att tänka på korv. Senare när vi satt i soffan fick barnet fruktgodis (briljant ord) och påsen med plockgodis satte jag på armlängst avstånd och åt av när barnet var förtrollad av tv:n (tack tv:n). Och som en giv från ovan förklarade min son ”mammas godis och Elias godis” sedan ville han se mitt godis, lukta på det och – mata mig med mitt godis. Inte ett försök till att byta ut sin frukt. Var sak i sin mun.

Min nöjdhet.

Malmös franska Michelinkrog öppnar på Sture

maj 24th, 2016 by Karin

ambience2ambience

(bild från Ambience Vindåkra och Jeff Richt)

 

Jag bodde förut i ett vitkalkat hus, med vackra tjocka väggar, blommande knallrosa träd och fransmän som gapade i trädgården. Det där sistnämnda gav mig en extra fin känsla när jag strosade runt i trädgården. De franska bråken (eller var det bara vanliga samtal som för en svensk låter dramatiskt) på andra sidan staketet blandades romantiskt ut med ljudet från motorvägen. Den franska restaurangen gav helt enkelt livet på landet en ny dimension.

Jag bodde alltså granne med en Michelinrestaurang. När jag äntligen efter 9 månader fött kilade vi in för ett glas hos grannen. Kunde ju gå hem. När min son döptes hade vi vår dopceremoni där. Med ost att dö för och gåslever på mackorna. En bra granne helt enkelt.

Så flyttade jag till stan. Och nu. Nu flyttar fransmannen efter. Ambience Vindåkra stannar kvar på landet med sin stjärna, men Karim startar en cityversion av sitt franska kök med samma personal och samma matfilosofi.

Just det här med samma personal. Det jobbar en äldre fransman, sommelier, på Ambience som heter Marc och som är ljuvlig. Sympati personifierad. Honom ska ni dricka vin med! När de flyttar in i Stures gamla lokaler.

 

Ni vet var ni läste det först.