Karin af Malmoe

Säg att Cosmopolitan är skriven för tonåringar. Eller visste man inte mer än så när man var 25? Jooo. Äh jag minns inte. Tipsen i denna tidning är i alla fall så fruktansvärt töntiga och man undrar om de skriver till en helt intelligensbefriad målgrupp som inte varit med om något alls i sitt liv. ”Får man fejka orgasm?” ”kan man göra slut med en tjejkompis?” ”vill han bli ihop?” ”så vill han ha det i sängen”. Herregud. Ring mig nästa gång istället för att köpa en tidning så kan jag berätta.

Please copy me ställde frågan om man måste ha gått reklamskola för att bli copywriter. Jag säger så här.

Det finns så många vägar till det här yrket och det är alltid spännande att lyssna på hur olika personer hamnade här. Ju brokigare bakgrund desto bättre copywriter tror jag. En stor del i att kommunicera rätt är att ha insikter och förstå hur människor fungerar. Då är många olika erfarenheter guld att ha i fickan.
För att gå från talang till duktig copywriter tror jag på två vägar. Att jobba tillsammans med andra duktiga kreatörer och lära sig på vägen. Eller gå en utbildning. Jag var en bra skribent och en fantasifull, idérik person innan, men när jag gick distanskursen på Berghs blev jag en bra copywriter. Det vår då jag fick aha-upplevelsen och lärde mig vad en reklamidé, ett koncept, faktiskt är.

Sedan har jag dessutom haft nöjet att jobba med många riktigt duktiga kreatörer, från guldäggsvinnande seniorer till nya sprudlande guldkorn. När jag gör det, klickar och känner hur två alltid är bättre än en, är mitt jobb det bästa i världen.

Vad är en bra måttstock för vad som är en bra byrå. Det finns säkert många. Men jag tycker att valet av fotograf säger en hel del om nivån på kvalitet och hantverk hos en byrå, vilket är precis lika viktigt som strategi och idé. För det syns en tydlig skillnad på slutresultatet om man använder köpbilder eller en noga utvald fotograf och stylist. Naturligtvis beror det på pengar, kund och projekt i slutänden.

Men det finns byråer som i stort sett alltid kör lågbudget och det finns byråer som förstår att bra reklam kostar och aldrig tar upp det som alternativ, även om det kan sluta där på grund av kunden eller andra omständigheter. Om kunden till exempel vill göra en film men inte lägga tillräckligt stor budget på den för att den ska bli bra, är det bättre att avstyra den där filmen och tänka om.

Det får jag ge Guts&Glory. Jag har aldrig sett en köpbild inom väggarna på den byrån. Det var alltid självklart att bilderna skulle tas av fotograf, arrangerat av AD:n, på riktigt. (Kommer aldrig glömma när vi skulle arrangera en fotografering med en levande ko inför en lansering av grädde. Apparaten kring det med veterinärer och hela köret. Saker man aldrig tänker på när man sitter på kontoret och kommer fram till idén). Det blir stor skillnad. Det är ett stort nöje att jobba med reklam, inte bara när idén är bra, men när det håller en hög hantverksmässig nivå.

Jag upptäckte, med lite ansträngning, att jag har havsutsikt från min lägenhet. Det kräver dock placering i balkongens ena hörn samt att det inte är några blad på några träd.

Vi hittade ett fint brädgolv under fyra lager av fastklistrade mattor, ljudisolering (?) och annat fult trägolv. Det visade sig att det gick att slipa bort allt gammalt lim. Jag har alltid velat hitta ett gammalt brädgolv. Nu får jag ett vitmålat halvblankt sovrumsgolv.

Jag hittade en fantastiskt fin klänning till februaribröllopet då jag ska vara tärna, från Therese Zetterberg. Trodde den var på rean men när jag gick dit med bruden visade det sig att den kostade 4000. Hängde undan den. Våndades. Köpte en annan klänning från Fillipa K. Men kunde inte släppa prinscessklänningen och gick in på designerns hemsida där jag hittade den för halva priset. Gick tillbaka till butiken, provade den och en annan Zetterberg och efter en del velande sålde de prinscessklänningen till mig. För 2000! Win win win!

Den 7 maj var en unik dag. Alla barn i Annelöv var lyckliga.

Det var mycket potatis och sås 1992. Och den där jävla Vintersoppan. Den blev man aldrig av med.

Jag får väldigt många fina kommentarer….

I Linas blogg.

?

Lite som att fråga chans via någons kompis. Vad bra att Lina är så bra tjej att hon berättar varje gång det händer och boostar min vardag. Boost. Ett uttryck man använder mycket om man skriver hälsokostreklam. Det och kick.

Fyra personer på min Instagram har lagt upp bilder från frisören idag. Vad är detta. Stora frisördagen eller bara toppen av hur vinterdåligt vi mår. Jag ska dit i morgon. Det måste vara något med januari. Nya tider och allt det där.

Är de som igår försökte övertala mig om att avboka flyttfirman jag bokat. De tyckte att de var så många att det inte behövdes. Jag har alltså väldigt bra vänner. Trots femton minuters försök till övertalan där även två killar från Good Old kom in och aspirerade på uppdraget som flyttgubbar, höll jag fast vid beslutet och kom med många argument. Det viktigaste argumentet är nog att jag får dåligt samvete av att se mina vänner lägga sin lördagsledighet för att slita för mig. Men det bjuds ju på pizza förstås.

Tror vi är 15 personer. Minst.

Veckans hjälte är min pappa. Han står varje dag och målar och sliter i min nya lägenhet. Medan jag jobbar och inte riktigt förstår hur jag hade tänkt att jag skulle hinna allt.  Men nu kommer jag att flytta in i ett fint nymålat hem, med nytt vackert golv precis så som jag vill ha det. Han packar några mackor, ger sig av på morgonen och planerar sedan nästa dags jobb. Min pappa älskar logisik och vaknar på nätterna och planerar nästa dags jobb som han sedan ringer och diskuterar med mig, som inte förstår mycket av olika sorters spackel och isoleringsalternativ. Jag älskar honom högt.

Var inne i ett Filippa K omklädningsrum och provade en klänning och det bara stank rök från en ventil eller något. Ungefär som att åka med taxi 979797 (ps alla taxichaufförer, det luktar även om alla fyra fönster är nedvevade). Nu luktar hela jag inpyrd rök. Det är verkligen helt vidrigt. Men jag köpte en klänning ändå.

Plötsligt kan man välja på att ringa facetime eller röstsamtal i mobilen. Jag tänker en stund. Vad sjutton är ett röstsamtal? Aha, vanliga simpla telefonsamtal alltså. Nu heter det röstsamtal så man ska förstå att det inte är ett videosamtal man väljer? Eller ett telepati? Eller något annat hightechsamtal.

Röstsamtal alltså

”Jag ska bara ringa ett röstsamtal”

Hmm

I dag har jag suttit på golvet i en lägenhet med en pensel i hand och gråtit. Tänkte. Att jag inte hinner, att jag är ensam och att det enda jag gör i mitt liv är att måla lister. Vartannat år nya lister. Och att jag kan glömma det där huset för jag tänker inte måla några fler lister i mitt liv. Så jag ringde snyftande en hantverkare och bad om en offert på ett rum och accepterade den i samma telefonsamtal. Bara gör det.

Att jag sovit tre timmar och är helt skutkörd av möhippeplanering, flytt och jobb kan ha något med dagens sammanbrott att göra. De två männen i lägenheten lugnade mig något med sina penseldrag.

Idag fick jag veta något helt fantastiskt som en fd kund sagt om mig till någon på ett mingel apropå inget. Eller apropå att hon som marknadschef inte hade en bra bild av reklambyråer, bland annat en som jag jobbat på. ”Förutom Karin Ericson”. Och så sa hon sagt att jag är skitbra, att jag hela tiden hade känt av dem som kund och förstått deras behov, varit kreativ och kommit med nya idéer. Kunden visste inte att tjejen hon pratade kände en tjej som känner mig. Ännu bättre! Så nu kan jag sova extra gott. Är inte det det bästa betyget ändå. När kunden är mer än nöjd.

Idag har jag blivit extra påmind om att jag har väldigt svårt för folk som försöker för mycket. Försöker vara häftiga, roliga tjejen/killen och för mycket kompis. Jag klarar inte det. Det blir så obekvämt, påklistrat, påtvunget. och man vet liksom inte hur man ska hantera situationen med sin nya ”vän”.
Nej, jag vill ha genuint. Och är man genuint tråkig så hellre det än ett försök till något man inte kan uppnå.

Linas kommentar på Koi. ”Hur mår du nu när det står Moet på ditt glas Karin?”

Bakgrunden är att jag vägrade köpa Moet till nyår på flygplatsen för att det är, citat, ”svennigt”. Jag vägrade förknippas med de som äntligen ska köpa en flaska champagne, så köper de Moet för att de tror att den är extra lyxig och att de är häftiga. Inte alls snobbigt.

Det är alltid tjejen som får för det. Eller hur. Otrogen kille. Hata tjejen. Siffrorna går dåligt på jobbet. Hata tjejen. Kille vill inte gå ut med kompisarna. Måste vara tjejens fel. hon stoppar honom (Nähä. kan inte vara så att han fått ett annat intresse än att hänga med er och dricka öl som han gjort de senaste 15 åren, pucko) Kille tar en extra lång fikarast på jobbet. Tjejen lockade honom. Kille lämnar tjej för en annan. Hata tjejen.

Jahapp. Ikväll har en kille skickat en snygg strandbild på sig själv och en har skickat en naken tjej iförd bacon. Allt är som vanligt med andra ord.

Förresten. Jag köpte min lägenhet idag. För en stund var jag miljonär sen tjoff var de borta. Hoppas jag norpade åt mig någon % ränta på de minutrarna. Under affären fick jag dessutom ett jobb. Säljaren är krögare och behövde hjälp. Ja, inte i köket alltså. Med marknadsföring. Jag åkte ut ur köket redan som sjuttonåring då jag försökte mig på att bena ut något kött. Köksmästaren vägde ”resterna” och övervägde att dra det på min lön. Jag är bättre på ord kan man säga.

När man fått ett besked, lägger ner luren och sitter och stirrar på den. Tänker. Vem kan jag ringa till och prata med om det här. Klickar fram ett namn. Stirrar på det. Stänger mobilen, tar ett andetag och tänker. Jag får klara det här själv också.

Tränarens utlåtande:

”Det gick ju bra idag Karin. Jag är mycket nöjd. Du är så (lyssna nu noga) cool och lugn i dig själv och det passar honom”.

 

Hörde ni. Cool och lugn! Det ska jag skriva ner i min positiva bok. Ha.

Kommer in på träningen och hör det här.

”Så alla. Nu är det så att vi har Lyrik med oss idag. Det betyder att ni måste ha koll på vart han är. Kom inte för nära bakom, gör några häftiga rörelser i hans närhet och gå inte förbi honom. Framför allt inte i gallopp. Tyvärr kan jag inte säga åt ryttaren att släppa tyglarna och vinka så ni vet vem det är, för då blir han rädd. Nu stänger jag dörren och det kommer gnissla, så du på Lyrik vet att han kanske sticker. Styrelsen är här också. Var beredd på när de rör på sig så du är på andra sidan banan”.

 

Vem sitter på Lyrik?

Just det. Jag.

Kul.

Om man frågar om en kreatör är bra och får svaret ”Ja, hon gör vad hon ska och håller tider”, undrar jag, ”Men är hon bra på sitt sitt jobb?”.

Nu flyttar jag snart och fortsätter rundvandringen i min gamla lägenhet. Här är delar av köket. Ett jättestort kök där matdelen är byggt i ett gammalt trapphus och har fått en rund vägg med dörr ut till balkongen. Här har jag ett bord, Piet Hein / Bruno Mathsson och sjuanstolar. Inte unikt. Men med en illgul gammal dyktub som jag hittade på en loppis, en fågelholk och en griffeltavla, där jag skrivit upp alla platser jag vill åka till som jag styrker efter hand, så har jag gjort rummet till mer mitt än en homestylingbostad. Den gula lampan är en industrilampa och köpt från In my house. Har fått en industrituppjuck som möter gammalt och önskar bara jag hade ett hus.

Jag har hur mycket yta och skåp som helst i mitt stora kök och utsikt över takåsarna när jag står och diskar och om kvällarna är ljuset som slår in i rummet helt magiskt. Det kommer jag att sakna – även om det är ett fult 90-tals kök i övrig.
Lägenhetsrundvandring – del 1

Mål 2012. Avveckla teaken till max 2 ting och undvika stringhyllan in i det sista.

Grymt skönt att vakna och se folks klockan-5-uppdateringar på twitter. Ungefär som att veta att det regnar i Sverige när man är på semestern.

Bjöd in några på Fika&Fynda. Smart eget påhitt enligt mig själv. När tjejerna drog i mina saker och tog baskrar, kjolar och lampor fick jag gå ut ur rummet för att inte riskera att lägga tillbaka grejerna i min garderob. Det är något med ting. Man laddar dem med så mycket känslor.

Min gudson hittade kakorna och en telefon och min brorson var mest bara förundransvärt söt.

Nu åker resten till sopstationen. Om ingen protesterar.

Idag mötte jag en granne på Gamla väster som lät mig ta hand om hans mobilsamtal medan han hälsade på min bror. Jag tog luren, och i den fanns Torkild Strandberg. Kommunalstyrelsens ordförande i Landskrona. Samtalet löd ungefär så här:

Jag – Vet du vem det är?
Han – (blåst) va?! (blåst)
Jag – VET DU VEM DET ÄR?
Han – (blåååååååååååst)
Jag – Jag har bloggat om dig en gång.
Han (blåst) va?! (blåst)
Jag  – Det är Karin Ericson
Han  – Jag gissade det när du sa att du har bloggat om mig. (blåst)
Jag  – Det blåser i Landskona eller?

Affären är inte klar än. Men jag har nycklarna i min hand. Redo att bryta upp ett golv. Jag lämnar sekelskiftesvåningen på Gamla Väster och flyttar till två rum vid havet. Mitt eget. Min ägo. Längtar.

Detta är min personliga blogg.
Den handlar om mig.
Händelser i mitt liv, vad jag tycker och tänker.
Vad jag känner.
Det handlar högst troligt inte om dig.
Högst troligt bryr jag mig inte speciellt mycket om dig.
Högre troligt gör ingen annan av mina läsare det heller.
Mer än du.
Som läser.
Även om du själv tror det.
Det är inget jag kommer att förändra.
För att någon har hybris.
Och lägger sig i.
Vill bestämma.
Vad jag tycker.
Vad jag skriver.
För att någon tror att allt kretsar kring dem.
När det kretsar kring mig.
Det som händer mig.
Och om du skulle hända mig.
Skulle det ändå handla om mig.
Mitt liv.
Ur min synvinkel.
Mina ord.
Du skulle inte ens nämnas med namn.
För.
Än en gång.
Det handlar inte om dig.
Det handlar inte om dig.
Det handlar inte om dig.
Det handlar om mig.
Och mitt liv.

Mitt liv kretsar inte runt dig. Punkt.