Falafel-VM kräver en falafelmakare

Jag blev just erbjuden att sitta i juryn för Falafel-VM som hålls i Malmö under Falafelfestivalen i helgen. Jag blir så klart tacksam och glad för  en sådan fråga men frågade hur fördelningen såg ut och meddelade att jag hellre gav min plats åt exempelvis en kvinna från Yalla Trappan. För jag  inte vill sitta i en jury för ett falafel-VM där övervägande jurymedlemmar är svenska medelålders matkritiker eller kockar.  Det kan jag inte stå för. Om jag skulle tacka jag skulle det se ut just så.

Så då kan jag dra mitt strå till stacken och tipsade istället om att ha med en falafelmakare. Eller rättar sagt så tycker jag att om man anordnar Falafel-VM så måste man ha med en falafelmakare. Nu är det många av de mer kända och välrenommerade som faktiskt ska vara med och tävla och inte kan sitta i juryn men arrangören höll med och tog mina tips.

Jag är i alla fall stolt över att jag inte sa ja av smicker utan gjorde ett val känns rätt, att jag följer mina värderingar, och att jag agerat enligt dem. För det är lätt att ha värderingar. Men det är inte förrän man handlar som skillnad skapas. Och då kan även de små sakerna, som vilket bildval vi diskuterar i ett möte på reklambyrån, till ett ja eller nej att synas i ett sammanhang vara en del i en förändring. Samt att få andra att också tänka till.

Några roliga:
I Falafel-VM tävlar falafelmakare från främst Malmö och Köpenhamn men också från Japan(!) och Nederländerna.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Webbshopspammad idag

Har alla webbshoppar någon gemensam kalender? Eller har de samma digitala strateg. Idag var i alla fall dagen de ville fylla min inkorg med ”privat rea innan den officiella rean imorgon”.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Over and out

Dagar då man tvättar en Filippa K kjol i 40 grader är dåliga dagar.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Steg ett i din digitala strategi eller livet i allmänhet

Shoppingirritatonen nummer två. Gick in på Zara precis (Förresten gör jag alltid detta efter att jag betalt räkningarna och konstaterat att det blir en snål månad. Analys på den). Ser en klänning med texten NYHET. Bara det att jag köpte den för ungefär 5 månader sedan. Vem försöker ni lura? Det är ingen nyhet. Vad är det för fel på er? Gillar inte företag på nätet, verkligen. Kom till mig och ge mig uppdraget att sätta er digitala strategi så ska jag först och främst lära er att inte irritera dina kunder. STEG ETT. Det gäller alla medier. Eller det gäller alla företag. Människor också faktiskt. Kanske är det så enkelt att om du tänker på ditt varumärke som en person, som ska ha en relation med en annan person så…

tala till henne juste

ljug inte

upprepa inte samma sak om och om igen för då blir du tröttsam

våga var lite rolig det skadar inte att bjuda på sig själv

ta ställning, alla vill veta var de har dig och vad du står för. Speciellt på Facebook. WIN.

 

redigera inte dina bilder för mycket, du tappar trovärdighet

använd ett enkelt språk, annars tappar du bort alla

var gärna snygg, men inte för snygg då är du störig

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Dagen då Lindex plötsligt blev bra blev jag gammal

Jag har (tydligen) kommit upp i den ålder att jag verkligen uppskattar Lindex. Ett tag trodde jag att det var Lindex som uppskattade mig, men börjar fatta att det inte är butiken som förändrats utan jag. Förmodligen har de alltid riktat sig åt den mogna kvinnan. Inte plötsligt. Bam slog den ner. ”Lindex-är-okej-tanken”. Vad som dock inte är okej är deras webbshop. Jag handlar i stort sett allt på nätet för att jag tycker att det är så otroligt tråkigt att gå och shoppa. Men rätt roligt att internetshoppa. Förutom på Lindex. Där är det riktigt tråkigt med för små bilder, för fult upplagt och det är så oinpirerande att de förmodligen tappar hutlösa summor på mogna-kvinnor-som-jag som vänder på klacken med tummen mot surfplattan snabbare än snabbast. Hinner scrolla cirka 8 plagg sedan ger jag upp. De är så dåliga att det faktiskt är roligt att gå in i deras butik. En av de få butiker jag faktiskt går och besöker eftersom jag vet att de har en del bra grejer och att barnkläderna är schyssta. Det kanske är en del av deras digitala strategi – att vara så dåliga att människor går till butiken. Ja, kanske är de ännu smartare än någon annan hittills och tänker helt tvärtom om. Eller säger jag bara grattis till den byrå som lyckats kamma hem uppdraget att göra om Lindex webbplats, för den kan bara bli bättre.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Det bara hände eller?

Två saker jag gjort denna månad. Gått med i Rädda barnen (igen). Gått med i Postkodlotteriet. Vad hände ens där?! Vad var det som plötsligt slog till. Varför i HELA friden fick jag för mig att jag skulle gå med i ett lotteri? Inte bara i ett lotteri. Ett grannskapslotteri profilerat av tveksamma B-kändisar. Jävla 40-årskris. ALLT vi gör baseras på emotionella beslut även när vi tror att vi är rationella. Jag … kanske lite mer.

Rädda barnen-beslutet tog jag direkt när jag såg en annons om barn som for illa i Syrien. Jag ökade till och med mitt tidigare givarebelopp. Effektiv annons där, rakt in i mammahjärtat och förbannelsen över alla veka svenskar som är så rädda om sitt eget leverbröd att de inte ens önskar andra ett liv i dräglighet.

Postkodlotteriet däremot….. Kan jag ha tittat på instagram och avundats alla som sammantaget tycks vara på surfsemestrar, yogaretreats och skidäventyr på löpande band, eller fick jag måhända panik över mitt lägenhetsköp som snart träder i kraft och förhoppningar om ett liv, eller var det bilden på utskicket jag fick i brevlådan på en kvinna som kramar ett guldigt presentkort. Inte vet jag.

Kanske var det bara det att jag fick ett utskick i brevlådan. Det får man ju inte nu för tiden. Jag behöver ingen ”ingen-reklam-skylt-lapp”. Det kommer ingen reklam. Vet ni, det är världens bästa marknadsföringsgrej. Skicka ut saker. Det kallades DM förut. Ni kan komma på ett bra namn på engelska så att det känns mer hett och köra. Kommer göra underverk. Lovar. Mailkorgen är för längesedan ett hårdfiltrerat medium. Brevlådan däremot. Ett guldkorn till köphjärtan.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Våndan bakom ord och steg kräver ….

När jag jobbade som danslärare under flera år och ständigt skapade koreografier levde jag alltid under vånda. Varje kväll. Den där skaparvåndan. Att vara koreograf är att skapa någon visuellt vackert, roligt, engagerande, synligt. Det skulle vara nytt, det skulle utmana dansarna och det skulle ge dem något att ta med hem. Något som fyllde deras hjärtan med en känsla som inte fanns där innan de gick in i salen. Att dansa är glädje. När stegen sitter och bara flyter med musiken är det en fulländad upplevelse för kroppen. Kicken.

Men skapandet. Det är vånda. Då tog jag till ett väldigt dåligt knep. Jag rökte. Mellan varje åtta (på dansspråk 8 takter i musiken) gick jag ut på balkongen i skaparångest.

Jag har fortfarande kvar lite av det beteendet.

Just nu jobbar jag med att ta fram kärnfulla rubriker och texter för en avancerad global produkt. På engelska. I vånda går jag till skåpet och hetsäter dumle. Tankarna snurrar precis på samma sätt som när jag skapade dans. Det måste ut någonting. Jag måste komma på något och jag måste göra det nu. Det finns inget facit. Det går inte bara att skriva. Det måste kommas på. Vad det ska stå måste kommas på. Och det går nog bättre med en dumle eller två.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Min ordkonstnär

Min lille ordkonstnär. Kallar jag min son på snart 4 år. Han går i sin mammas fotspår (och sin pappas som är journalist) och förälskas i ord med djupt intresse. Han undrar hur de hänger ihop, vad de börjar på, hur de rimmar och vad de betyder. Han testar om de går att sätta ihop och han hittar på egna. Hoppas han aldrig slutar med det. Att hitta på egna. Det har inte jag gjort. Redan när han var 2,5 började han rimma med förtjusning. Och orden har alltid runnit ur honom. Han älskar att förstå. Och att filosofera kring dem. ”Mamma är morgonen ugglans natt?” ”Mamma är nagelack handens läppstift?”. Han funderar helt naket öppet. Och det får mitt sinne att öppnas och det får mig att fundera en vända till på orden vi har omkring oss. Om självklarheterna vi lärt oss att inte fundera över.

Och alla namn som han döper saker till. Helt fantastiska. Hacksh, maksh, Orvan. Jag började anteckna alla namn som dök upp i en bok. Namn som jag aldrig skulle tänkt på själv ens var ett namn. Jag älskar det. Fantasifullheten. Vill uppmuntra det. Så att hans tankar får vara fria så länge det bara går. Någon dag kommer någon vuxen, lärare, bestämmande börja kväva den. Stoppa. Stoppa och stoppa. Säga fel. När det inte alls är fel utan ett annat sätt. Och då ska den egna viljan vara så stark att det inte skadar allt för mycket eller dödar den glädje av att skapa eget och bryta normer som jag bara tror är en väg framåt. Sunt. Så var det för mig. Jag hade en som såg. Medan andra skulle placera i fack. Kvävde. Men det är en annan historia. Och se, jag blev en ordkonstnär.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Content när den kräver play

Får ett nyhetsbrev av Skanska. I den en rubrik ”Så får du ordning i bestickslådan”. Klickar och kommer till en film. Vem fanken vill se en film om att sortera bestick?

Detta är content när det är som värst. Företaget vill upprätthålla mitt intresse och bygga en relation med mig som kund genom att vara kompisen som ger tips. Fine. Vi kan vara kompisar och jag kan tänka mig att klicka på en länk om information ges till mig enkelt. En bild och några rader så att jag själv kan välja hur mycket tid jag ska lägga på att ta del av informationen.

Med en film har jag inte den möjligheten.

Bara för att det är möjligt att göra rörligt material betyder det inte att det alltid är ett bra val. Det krävs ett sju helsikes engagemang för att börja se en film om att ordna bestick. Att ta sig den tiden. Av allt du kan ta del av där ute, varför just detta?

En del saker är helt enkelt bättre på att engagera i film än annat. Som underhållning, magiska bilder, gulligheter och tramsigheter. Även att öppna paket har visat sig enormt intressant på film. Det är allt detta man konkurrerar med när man skapar content.

Jag har en himla röra i mina lådor. Jag skulle gärna ta del av tips om förbättringsmöjligheter. Men om jag ska titta på en film om det ska alla lådor innehålla söta kattungar eller presenteras av Persbrandt annars får det va.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

En försmak på sakta mak

Trodde jag hade power och började dammtorka. I slowmotion ska tilläggas. Fick gå och lägga mig. Det är ändå fantastiskt på något sätt att få uppleva hur kroppen kan begränsa en fysiskt och hur man, trots all viljelängtan och trots den pigga hjärnan, inte kan. För jag tänker att det är så det känns när man blir gammal, om man skadar sig eller får ett handikapp. Den totala respekten för sin egen kropp och dess begränsningar och att stå inför acceptans. Mitt kommer gå över. Men det kanske är en bra mental träning. Precis som när du är gravid och får gå över övergångsstället likt en snigel och le ursäktande till de stressade bilisterna som står startredo med foten på pedalen. Du kan inte gå snabbare, det krampar och det går bara inte hur mycket du än vill. Kroppen stoppar dig. Den går inte att skynda på. Precis som svårigheten att böja sig, lyfta något eller ens vända sig i sängen. Det ger respekt och förståelse, som man snabbt glömmer bort igen när man några månader senare skuttar över övergångsstället som om inget hänt.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter