Idag har jag betat av saker. Det är en viss känsla att radera en sak efter en annan ur minnet och stryka dem på den gula postitlappen. Men av någon anledning fylls den alltid på av små saker som måste ordnas. Små saker som stör.
Enskilt kan de verka banala och det var kanske därför en av mina danselever höjde på ögonbrynen när jag sa att jag inte hunnit kolla upp vad en låt hette. Det tar ju ingen tid. Men samanlagt blir den där lilla gula lappen som ett helt kollegieblock. Ett enda samtal kan kännas som ett helt projekt. Och när jag fick ett samtal om att scenograferna måste veta vilket ljus jag ska ha under mina nummer i maj, just denna dag, kändes det som att huvudet skulle sprängas.
Det jag måste göra innan dagens slut är att rodda ihop en grej för tidningen Hennes fest annars kommer det att ligga tungt över mig hela påskhelgen. Och jag har nog med annat. Min ledighet är alltid uppbokad och varje timme är tillägnat ett måste. Sommaren ska jag hålla måstefri och gud vad jag längtar dit.
