Halva grejen med att resa är att längta efter att komma iväg.
Jag är van vid att alltid ha en resa inplanerad. Det ger något att se fram emot och gör varje mörk dag och varje stressig arbetsvecka lättare. För där, några blad senare i kalendern, lyfter flyget och jag får ett par dagars nödvändigt avbrott för att ladda på med endorfiner.
Men nu har jag inte det.
Hela höstdeppigheten går inte att skylla på Sterling – jag kunde ju ha sparat både semesterdagar och pengar – men de ställer i alla fall till det.
Jag behöver inte resan just nu, inte solen, inte storstaden; men jag behöver den där bokningen för att komma upp i morgon bitti.
