Alla ni som inte gick och såg Spring Awakening har förmodligen missat årets bästa föreställning på Malmö Opera. Den gick rakt in i kroppen, tryckte till och lämnade en med en bitter sanning. Det är så här världen ser ut. Inte förr, inte i ett annat land, men idag mitt framför ögonen på oss.
Musikalen var aldrig klämkäck och hade ingen annan dekor än en blommig tapet, en bänk och tre kors. Det fanns inget lyckligt slut och det fanns aldrig symbolik. Allt visades naket och äkta. Det var bara för publiken att klara av att få det upptryckt i ansiktet. Onani, otillräcklighet, självmord, incest, homosexualitet men framför allt föräldrars och samhällets övermakt och ungdomarnas sprudlande känslor som trycks ner utan att någon lyssnar till dem.
Den enda tanke jag har kvar är att världen är ett skitställe och det enda jag kan göra är att se till att mina barn och mina nära upplever en vacker värld.
