Tjoho. Jag är mycket stolt över att en av mina kunder är nominerade i Svenska Designpriset. Extra stolt eftersom det är min alldeles egen byrå som fått in kunden och tagit fram både strategi och koncept för Getraw.
Tyvärr är jag som vanligt helt sen på det. Jag skulle ju bett er gå in och rösta på bidraget och hjälpa mig att få mitt första reklampris i egen regí.
Det är som bagarens barn. Jobbar massor hinner aldrig berätta vad jag gör.
Trots att man vet att det ständigt händer runt omkring händer det aldrig i ens egen relation. Man vaggas direkt in i tryggheten i ett förhållande och tänker ”inte hen”. Det har jag tänkt varje gång det hänt. Som singel får man sanningen bekräftat rakt upp i ansiktet. Är det en enda man som raggar i baren på Bastard som är singel exempelvis? Inte enligt min egen högst trovärdiga statistiska bedömning. Jag har blivit bedragen. Jag har bedragit. Jag har levt. Och jag tror i min vagga att det är över. Att jag vuxit ifrån det. Att vuxna människor inte har behovet och är stora nog att ta rätt beslut för sin relation. Det är väl tur att vi vaggas in i trygghet. Annars hade vi aldrig kunnat lita i en relation. Och det måste man kunna. Men ack så lätt det är att rasera ett förtroende.
Så var går gränsen för otrohet? Frågan ställs i tjejtidningar, bland vänner, i quiz. Är det en kyss ett ligg eller bara en tanke?
Jag har en väldigt enkel regel. Om det är något du inte kan berätta, något du undanhåller, för din partner och du vet att det skulle såra om hen fick veta. Då ska du låta bli.
Varsågod. Den regeln är fri att använda.
Det är inte värt det om det kommer fram. Skadan är stor. Förtroende tar evigheter att bygga.
Jag har i alla fall lärt efter flera hårda fall att förlåta, det gör jag inte igen. Om man blir sviken är det bara att gå och inte ödsla tid på att leva i den sårbarheten man dragit över sig. Och det underläge man hamnar. För den som varit otrogen och blir förlåten hamnar aldrig i skuld eller underläge. Ett ”jag förlåter dig” ger makt.
Vi har alla olika inställning till livet och hanterar motgångar på olika sätt. Allt från de små motgångarna som sker varje dag till de stora. Jag vill inte göra en idrottsliknelse för det är krystat och plastigt. Men det finns ändå något som haft betydelse för mig och min inställning.
”Ramlar du av hästen så är det bara att hoppa rakt upp i sadeln igen”
Det har aldrig funnits något alternativ. Det handlar framför allt om att förhindra rädslan som kan uppkomma om man inte biter ihop och hoppar upp igen.
Ett sätt att hantera motgångar. En gång när hela mitt liv rasade ihop bit för bit på alla olika håll för några år sedan sa en vän ”du är som en rysk docka som ramlar ihop gång på gång och sätts samman igen”. Det finns liksom inget annat sätt att hantera saker på om man vill gå framåt och inte låta livet göra en rädd.
Hur hanterar du motgångar?
