På insidan av företaget

När man jobbar med reklam kommer man in på insidan av så många företag. Många olika företag. Man lär sig om produkter, om organisationer och ofta blir jag väldigt imponerad av vad företag faktiskt gör för sin omgivning. Det är nog också därför jag har utvecklat svår allergi mot människor som automatiskt ser företagare, VD:s, entreprenörer, privata aktörer som giriga kapitialister som lever lyxliv på andras bekostnad. Visst möter jag företag som startats i rent vinstintresse men jag träffar desto fler företag som startats ur ett engagemang för en sak. Ur ett intresse. Av eldsjälar som velat något.

Idag är socialt ansvar något som genomsyrar många företag. Framför allt stora. Det kan vara allt från att uttalat arbeta med mångfald och ge arbetsmöjlighet till utsatta till att ta ett ansvar för produktionsledet. Vilka material man använder, var man har sina fabriker och hur arbetsförhållandena är. Socialt ansvar är en välkommen trend som jag hoppas snarare är en förflyttning än något övergående. Just nu jobbar jag med ett bostadsbolag som inte bara bygger utan som gör saker som jag inte hade en aning om. Som startat sociala projekt där de sätter ungdomar i arbete, och hjälper dom till fast jobb (vad gör arbetsförmedlingen liksom?), skapar fritidsgårdar och andra insatser som förändrar i områdena där de bygger. Jag tycker det är fantastiskt. De hade inte behövt göra det. De hade kunnat bygga och lämna. Men de tar ett större ansvar. När jag intervjuar en fotbollskille i en av dessa områden där ungdomskriminaliteten är hög och många har det tufft lyfter han till och med fram en person från kontoret på bostadsföretaget som en hjälte. En hjälte som kommer och hänger med ungdomarna, delar ut fotbollsbiljetter och som bryr sig.

Stora företag är viktiga. De har resurser. Och när de används så här blir jag helt varm.

Gång på gång slås jag över de fina saker som många företag gör för andra. Vad det kan betyda. Och hur många entreprenörer som drivs av att skapa förändring. En förbättring.

Jag gillar att komma in på insidan av företag. Speciellt när det ser ut så här.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Feber jag? 

Har inte haft feber på år, om jag minns rätt. Är därmed i chock och efter 40 grader sprids värmen av två alvedon likt berusande varmt vin i kroppen. Tacksam för läkemedel. Känner mig frisk. Fast jag vet att dom luras. 
När det gäller barn tänker jag att febern är viktig. Det betyder att kroppen jobbar. Feber är ett symptom på det, inte i sig en sjukdom. Över 40 eller om de har mycket jobbigt då är de dags. Knottrorna på kroppen som bildas av stigande feber lägger sig och en paus sprider sig. Tack. 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Månatligt svart hål

Ändå är det sommarsol i september. 

Vad är det som händer med hjärnan när den intar pms-mode? Ett mörkt täcke läggs över ansiktet och allt går långsamt. Det hjälper inte att tänka att jahapp nu var det dags igen. Trots att man borde vara förberedd då det sker varje månad i allt för många år. Hjärnan mår som den gör ändå. En förändrad kemisk sammansättning i kroppen drar ner en i ett svart hål där livet inte längre syns från den ljusa sidan. På samma sätt som den deprimerade. Svårt att värja sig emot. Vänner pratar om hur mannen framför dom förändras till en främling och hur de googlar skillsmässa en gång i månaden. En annan har förbjudit sig själv att ta avgörande beslut den återkommande veckan. Jag sitter i bilen apatisk och kommer inte ut ur bilen dessa dagar och lämningen på försklolan känns som en kniv i magen av orimlig saknad. Pms är faktist överväldigande säger min kollega. Tre äldre barn gammal och mången period bakom sig. ”Den skojar man inte bort” säger hon. Ändå är det, som med så många kvinnliga tillstånd, något som man i stort sett ska acceptera. Någon större hjälp för de med svårar kemisk obalans är svårt att få. Ändå är det något återkommande hos så många kvinnor i så många år varje månad att någon form av ekonomi borde finnas i att forska på just detta i större utsträckning. Allt är som en stor lång suck som förlöses den dagen mensen har den äran att komma. Eller möjligen någon dag senare. Och så vandrar man uppåt igen på toppen och är lagom glad och nöjd och känner att livet nog ändå blir bra ändå tills nästa period kommer och man trycks nedåt igen. Det är då en väldig bergochdalbana tills man fyller runt 50 och sedan ska det bli spännande att se vad klimakteriet har att erbjuda. Jag önskar ingen kvinna det här. Möjligen alla män. I alla fall några gånger så att de kanske kan förstå att det inte är lite nedstämdhet att rycka upp sig ifrån utan ett tillstånd omöjligt att värja sig från. Fast  å andra sidan så går det kanske inte att få förståelse. Det är lika förvånande varje gång den perioden dyker upp.

Uppdatering: passande nog skriver Sydsvenskan också om det här idag. 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

She’s a lady

HM har väl inte någon anmärkningsvärd historia av att välja modeller som gör att kampanjer hyllas ur ett feministiskt  perspektiv. Det har varit allt för brunbrända modeller så att världen rasade över risken av att skapa ett mode med onaturligt och ohälsosamt solbrända kroppar. Det har varit yppiga modeller. Och nu är trenden vanliga människor. Och HM hyllar den självständiga kvinnan.

And she is mine

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Ett kök som tappat sin trädgårdsmat

img_5015

 

Vad har hänt med Slottsträdgårdens café? Är frågan jag ställer mig när jag läser menyn. Detta ställe insprängt i den prunkande helt fantastiskt anlagda trädgården i parken, men små grusgångar, låga boxbomhäckar som skapar rum mellan trädgården och Tareq Taylors kök. Jag måste uppriktigt nog säga att det märks att Tareq har flyttat sin själ till en annan plats. Det var alltid kul att komma hit, rätterna var uppfinningsrika, fulla av blad och blomster och om dagen inte föll i smaken fanns det varje dag en krämig risotto smaksatt till glädje. Nu, tre hamburgare, 90 80 eller 150 gram. Och tre sallader, välj mellan kyckling, fisk eller räkor. Eeeh va? Salladen  med betor är helt okej. Den asiatiska salladen med nudlar säger mitt sällskap smakar ingenting.  Jag sneglar mot en vegetarisk burgare som är vackert staplad på höjden men hit kommer jag inte gå igen för maten, vilket jag gjorde förut. Det är en himla tur att omgivningen är bestående i år så att gästerna kommer ändå. För tråkigare meny har jag inte skådat sedan stället bedrevs i föreningsregi.

 

img_5016

Dryck på fallfrukt som omhändertagits är en fin detalj i kyldisken. Mustig och len äppeljuice.

Spara

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Lär dig förstå och se människan i kriget

Igår satt jag hos en man. I hans vardagsrum. Han och hans familj öppnade sin dörr med ett leende. Bjöd på sina kakor, bad alla barnen att hälsa fint, och så pratade vi ihop. Om livet. Om mat. Om död. Han har levt i tio år i krig. Saker jag bara läst om i romaner har han levt med som högst verklighet. När man läser i tidningen om krig levereras fakta, tragiska bilder, människor kallas saker som migranter istället för sina namn. Situationer beskrivs som svåra med oftast i så korta ordalag att det är svårt att faktiskt förstå. Det går förstås inte att förstå. Men om man läser en roman om kriget slukas man in i berättelsen och kastas in i bombräder och flykt och rädsla med hela medvetandet att man själv är med. Att man känner deras rädsla, deras sorg och man får medlidande för karaktärerna och gråter när de ser sin pappas huvud skjutas av eller mamman som håller delarna av sitt nyfödda barn som just börjat säga sina första ord, dammigt, blodigt och skriker ut sin förtvivlad till en tyst himmel som aldrig ger några svar. Och kanske då. Med en roman i famnen i soffan kan man förstå lite av det som är högst verkligt just nu. Jag läser En gul sol som utspelar sig i inbördeskriget i Nigeria. Nästa dag läser jag om människor i kriget i Syrien. Och igår sitter jag och lyssnar på en man som levde i krigets Beirut med sin familj. Tre historier av samma sort där kriget förenar berättelserna. Yossef berättar en helt otrolig historia för mig om då han fann ett barn sekunderna efter att en bomb landat. Hans mammas armar var borta, den andra kvinnan död, barnet, bara ett år gammalt, hade en arm av, ansiktet såg man inte av allt kött som var borta och han var full av öppna frakturer. Han tog honom sprang. Samtidigt som de var beskjutna. Skrek att han var barn. I ett hav av skott där han var måltavla – bara för att han tillhörde en folkgrupp. En historia som inte är unik.

Samtidigt bygger Europa murar. Bokstavligen byggs just nu en mur för att hindra flyktingar att ta sig hit. Jag förstår inte. Ska vi inte hjälpa flyktingar? Är inte det hela grejen med att fly – att rädda sitt liv. Från bomber. Ska inte världen vara där och säga oj, herregud har du klarat dig hela vägen hit. Här har du en filt, mat, vatten och en plats att sova på. Nej, vi bygger en mur. Vi stänger dörrar. Tyranner härjar och Europa sträcker inte ut en hand. Det är oförlåtligt.

När Youssef kom hit möttes han, hans fru och tre små barn som han mot alla odds lyckats fly och klarade sig hela vägenav tre poliser. Han var jätterädd. Vad skulle hända. Vet ni. De hjälpte honom. De bar hans barn och tog hand om dem. 
Det är en tuff tuff sak att fly. Dels ska du klara dig ur landet utan att dödas. Sen farlig flyktväg. Vi VET att människor dör, inte bara v krigets bomber, utan av vägen. Det är också tufft att lämna familjemedlemmar kvar. Liv. Kanske ett liv du byggt i generationer. 

Youseff hus har bombats till botten två gånger. Människor vill inte resa från sina länder bara för att. De hoppas hela tiden på fred. Youssef byggde upp sitt hus igen första gången. Hoppades på fred. När han flydde lämnade han ett liv. De som flyr lämnar ett liv ett land som de önskar var i fred. Det är inte för att profitera, det är för att det är ohållbart att stanna.

Många tonårspojkar flyr. Det är för att de är starka, unga pigga och har störst chans att både klara sig och få uppehållstillstånd. Hur kan det vara så svårt för människor att förstå – att det är SYND om pojkarna som kommer hit. De är helt ensamma. Flytt från sina familjer och har fått ett enormt stort ansvar. Alldeles för tidigt i sitt liv. De ska klara saker våra tonåringar aldrig någonsin behöver bemöta. Och ni kallar dom profitörer, dumma, hatar dom. Jag tror att de allra helst vill gråta och få en kram. Vi har strypt möjligheten för dem att få hit sin familj. Grusat fler chanser att överleva. Jag tycker inte om Europas egoistiska ansikte. Europa, läs en roman.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Lunch på Daniel Berlin

 

 

Jag tog med mig mina tjejer till Daniel Berlin. En krog som ligger mig varm om hjärtat. Första gången kommer jag aldrig glömma. Hur jag satt i trädgården och de kom ut med fat av nyplockade färska  grödor från trädgården. Morötter, vinbär… Allt att plocka och äta rått, rakt upp och ned till ett glas champagne. Det var drypande sol. Grusgången krasade under fötterna. Det är en återkommande känsla när jag tänker på Daniel Berlins krog. Gruset under fötterna. Ljudet. Men också hans mamma och pappa i restaurangen, så fina. Rotsellerin som bakades länge och skars upp i matsalen. Svampbuljongen hur är den möjlig.  Blomkålen som serverades i oändliga texturer fullkomligt briljant, fågelbenet som en påminnelse om att respektera det levande det vi tar av. Vinerna. Ingenstans har min vinupplevelse varit så verklig som här. Jag, som inte kan vin så värst kan i alla fall veta när jag tas med på en ny resa och imponeras av hur de de kan servera ett sött vin och få det att kännas som en helt naturlig hållplats mitt i resan. Magiskt. Ja, jag har varit här flera gånger. Jag trodde jag hade en årlig tradition tills jag blev gravid och fick barn men den kanske är återupptagen nu. Jag älskar att prova nya ställen men Daniel Berlin känns nytt och intressant varje år och jag vill vara med på hans färd. Så hellre dit igen än till något nytt, om jag måste välja. Och Ja, jag har ett extra klappande hjärta av att se någon från Landskrona lyckas. Den staden behöver det. Människorna behöver det. Känna att de kan, att de har möjligheter och jag tror att det är därför som Daniel också är så engagerad i staden. Har startat en restaurang där som han coachar och deltar på event.

Wow vi har haft fester och klappat och hafts så himla annorlunda upplevelser på Daniel Berlin också. Haft vinprovningar och rullat ut. Denna gång tog jag juicepaketet. Härligt det med även om jag grämde mig när några speciella sorter kom in,som jag smuttade på förstås. Men jag rekommenderar verkligen lunch på krogar som serverar avsmakningsmeny. Det är något härligt lättsamt med just lunch. Krogar som Noma, Daniel Berlin eller andra Michelinkrogar har ofta det alternativet. I år var det mindre av många versioner av samma råvara. Som en tallrik rödbetor i olika versioner,och fler anrättningar av olika råvaror, texturer, smaker och färger som tillsammans skapar en enhet. För att återge allt borde jag spela invåra röster i realtid. Kvar är minnet av en lever på fågel, tuppskinnet, spröda råa kantareller, mjukt mjukt ägg…  Ja och så den där starten med rom för att inte säga hur en smaken av skånsk äggakaka serveras i en tugga. Vad som också utmärker Daniel Berlin i år är ljudsättningen. Vi kommer in, smått stirriga av förseningar och livsöden men när vi sätter oss ner i vår privata matsal lägger alla märke till lugnet som befinner sig, hur vi sjunker ner i en långsam behaglig rytm skapad av spamusik. Som delfiner som knuffar en i land och för en redo att andas på nytt.

Spara

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Irish Coffee eftermiddag

 

Klockan var tre och jag tog en avstickare från kontoret för att fika med en vän (läs svära under en timme över diverse saker i våra liv). Vi konstaterade att vi alltid träffas på Moccasin när det är något viktigt. Här har många sorger och glädjeord pyst ut. Här berättade jag tydligen för henne att jag var gravid. Och här ordnade jag så hon fick träffa alla hennes vänner när hon fyllde trettio. En viktig plats för viktiga ord helt enkelt. Och som jag annars nästan aldrig besöker. Inte för att det är något fel på stället. Tvärtom är det både mysigt, de utvecklas hela tiden i sitt kök, nu odlar de själva på Stadsbruk och vinbaren är ett trevligt Davidhallsinslag.

Men. De har ingen cappuccino.

De hade bara snutkaffe vilket jag inte alls kunde tänka mig efter en hel dag med huvudet i termosen. Jag och Eva som äger Moccasin kom glädjande nog fram till att det som ligger närmast till hands är en Irish Coffee. Detta rekommenderar jag alla. Speciellt klockan tre en fredag.

Glädjen över livet är åter tillbaka.

Spara

Spara

Spara

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Banar väg för Bantorget 9 

 

Fick äran att besöka Bantorget 9 i Lund med ny köksmästare, Daniel Lindström, som tidigare var på Atmosfär i många år. Ett mysigt liter gatuhus precis vid tågstationen ligger restaurangen men en sådan där ljuvligt pittoresk innergård och charmig värme. De serverar en femrättersmeny meny och kommer försöka jobba allt mer med vinkombinationer. Våra rätter var mustiga och smaksinne, kreativa och köttiga. Efter en superb råbiff kom kalvbräss och därefter gris från Ollinge. Trippel i tungt för min smak men bar för sig fint. Mina Italienska vänner mmmmade åt kalvbrössen och undrade vad det var medan svenskarna tyckte biten var något stor. Jag fick förklara havtorn och andra svenskfina råvaror som jag inte ens tänker på kan vara exotiskt för en italiensk matskribent. Och när Flavia skulle beskriva hur två smaker fungerade ihop sa hon som en italienare bör ”they don’t fuck together”. Och någonstans efter ett antal glas vin bestämde gänget på Bantorget att vi skulle ha en surströmmingskväll. Hemma hos mig! Det vårvintern jag som bestämde det men min dörr står alltid öppen för den som bringar vin så varför inte. Jag tror att Daniel och hans gäng får en fin plats att utvecklasitt kök på i Lund. Upp och ut ur källaren på Moore bistro och ut i den gemytliga friheten med kreativa trevliga menyer. Lund behöver er.

Spara

Spara

Spara

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Leta i det grå

Det är lätt att peka ut en händelse som anledning till hur man mår. När det kan vara en kombination av saker. Är jag nere brukar jag fundera över hur olika delar i mitt nuläge ser ut och vad som spökar i mina gråa tankar. Det är sällan en sak. Det är ofta flera. Eller är det ibland något helt annat än det jag tror att det är. Om jag pekar ut en sak som anledningen till mitt dåliga humör, eller för den delen glädje, kan det visa sig ha varit fel slutsats. Om det jag tror är anledningen och mitt sinne är kvar och jag fortfarande inte är tillfredsställd är det ju något annat. Jag börjar fundera över vad jag gör för jobb just nu. Det brukar påverka mig mycket. Är det inspirerande och roligt, kreativt och känner jag mig viktig. Eller är det en tråkig presentation som får mig att fundera på mitt yrkesval. Ska jag ha pms. Sa en kollega något vid kaffemaskinen som jag funderar över. Råkade jag se någon ur mitt förflutna på stan. Är det kanske något ur det förflutna som bubblar upp och väcker känslor till liv som jag nu projicerar på någon eller något annat. Jag tror att det är bra att analysera sin tillvaro och inte lägga alla ägg i samma korg. Då är det lätt att tro att om jag förändrar detta så förändras allt. Och har tillvaron funnits länge är det sällan något i vår omgivning som behöver förändras utan vi själva. Risken är att man hela tiden jagar det som får en att må på ett visst sätt när man egentligen borde jaga inåt. Titta på sig själv, lära känna sig själv och förändra inombords. Där ligger oftast vägen till den glädje man söker i sitt grå. Väldigt lite har med andra och vad andra gör att göra.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter