Jag vet det redan innan jag tittat på menyn. Redan innan jag gått dit. Jag har förfinat hårstråna i min näsa för att ge utslag och förstå när något är bra och när det inte kommer vara bra. Den kan ha fel. Framför allt blir håren desillusionerade om de utsätts för andra kulturer och traditioner. Men i i takt med resandet ger de tillfredsställande resultat även där. Som om en gata är att lita på eller inte, om hålet i väggen är ett bra hål och som om menyn avslöjar en kärlek för mat eller inte.
I Malmö ger mina näshår utslag då de utsätts för hård konceptualisering, flådighet samt namn med kött i. The Black Ox. Det är naturligtvis inte tillförlitligt med tanke på The fat duck. Men en nyöppnad restaurang i nyöppnade Studio, som inte en enda foodie har gått i god för, men som älskas av alla som älskar lyx; då reser sig mina näshår likt rygghåren på en katt. Och sedan har vi priserna. Det är ett plågeri att beställa mat man på förhand vet inte kommer motsvara prisbilden – för att någon hängt upp guldtyg i skira färger och kristallkronor. Jag tröstar mig med en mycket bra cocktail enligt min negroniälskande smak, Oaked Boulevardier och inser i samma sekund som en stressigt förvirrad servitör tilltalar oss att det här kommer inte ge mina näshår fel.
Okej, nu kollar vi på lokalen istället, för det är ändå behållningen utöver en eminent drink. Det är härligt med sammetslampor guld och cocktails. Det behövs en era efter köttscheman och vitkaklade väggar. Smek mig gärna med lite guldporr för jag håller på att torka ut av alla spartanska ställen och likriktad inredning. Det är bara synd när en flådig inredning försöker överskönja en kasst kök. Kan det få hänga ihop någon gång i vår stad?
Här var det kött med pommes och rödvinssås. Nej, förresten, pommesen måste du köpa därtill. Till köttet och rödvinssåsen alltså. Grönsaker måste du också köpa till. Om min rätt ska bli komplett får jag nog punga upp emot 400 kronor och då hjälper det inte att de lagt en skiva anklever på toppen – för den är mer likt en tjock sladdrig fettskiva och får inta skamvrån direkt. Men jag tror att folk älskar detta. Folk som ansar näsan för noga.
Köttet är mört. Men där kan vi sätta punkt för den rätten. Det 63 gradiga ägget i min förrätt är inte 63 grader, och på det hälls en soppa med samma konsistens som vatten och som enkom smakar vinäger. Så mycket att det måste ha föregåtts av ett misstag. Kanske kocken ramlade med vinägerflaskan i handen och klunkade ner oceaner av syrlig vätska ner i spenatsoppan och sa skepp ohoj, eller har en praktikant misstagit en spann för en matsked. Inte vet jag. Men något har hänt. För det kan inte vara meningen att käkarna ska krampa när man äter spenatsoppa.
Här kan man tycka att om maten är ointressant så kanske servicen kan väga upp, men den väger snarare ner. En stressad kypare som tar emot oss säger tjugo minuter efter vårt bokade bord 21. 20 att han ”inte har hunnit så långt än”. Det är då tomt på de flesta bord i lokalen. Väl på våra platser tar det en evighet innan någon kommer till vårt bord. Medan maten tar ungefär fem minuter att tillaga? När vi spisat upp är vi helt bortglömda. Här vill minsann ingen sälja varken dessert eller cocktails till ett annat ganska törstigt sällskap. Vi får till och med gå och hämta vår servitris till slut som inte ler och ber om ursäkt, utan mest är besvärad av sina gäster.
Det var en himla tur att cocktailen var bra och att mina tjejer var bäst och pratiga, och mina näshår dom har minsann fortfarande rätt radar. Jag rekommenderar barhäng här. Tomt i plånboken kan man få på många fler härligare sätt.
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
