Mer musik i musklerna

Lyssnar mig lycklig på musik. Varje gång jag har lite extra tid för mig själv vill jag uppdatera hela min spellista, gå och köpa en vinylspelare och nya högtalare, och göra en ny dansklass och tänker att jag som alltid levt med musik som danslärare och musiker runtomkring mig i form av dj:s, sångare, och jag själv har helt för lite tid för musik i mitt liv. Så nu är jag fylld av beats igen, med ett stort leende på läpparna och gör moves för mig själv i köket och tänker att om Elias bara vore lite större skulle vi göra vår egen Carpool kareoke. Om bara tiden räcker så kanske kanske jag kan börja undervisa klasser igen, för så fort jag hör musik utmynnar de till steg i huvudet och det finns inget som kickar igång edorfiner som en bra beat och att låta den röras sig ut i fötterna.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Belle tidig kväll på Belle

30998222424_636de5b111_o

31465920200_4a5f367aa0_o

 

Det glädjer mig att Belle visar sig från sin bästa sida på flera år. Med sitt cocktailfokus och en nätt fin meny har de blivit stringenta under nya namnet Belle. Bara Belle. Och det visade sig vara extra belle extra tidigt på restaurangen. En lugn dagen före dopparedagen rådde, musiken var låg och stämningen var fridfull. Långt från det stökiga smutsiga röj jag förknippar Belle med och som vi igår konstaterade gör att vi också ibland undviker stället. Röj känns inte alltid rätt. Och igår tedde sig Belle så vackert som namnet viskar om. Igår uppmärksammade jag tystnaden hos personalen, ljudet av hur bartendern Linus Elveroth lät cocktailen vandra som ett vattenfall i luften med shakern, den dragspelsfromade baren, jag uppmärksammade de glänsande kakelplattorna och det varma ljuset. Inga människor stod i vägen. Allt var mycket mysigare än innan 23.

 

Det blir definitivt fler tidiga stunder på restaurangen. Om danssuget sätter in vet man att man blir räddad av de obetalda djs som ändå älskar att vara i det här sammanhanget för att vända skivor och gör det bara för att ha kul. Och då blir det kul. När de ätit upp sitt gage börjar festen.

 

En julig cocktail med lingon och cava fungerade utmärkt till en något för fast burratta med tomat och en äppelsyrlig svampbuljong med bakad söt rotselleri. Kvällen till ära serverade en kvinna oss och vi konstaterade att det ingav stället pondus att ha en äldre servitris vid borden och inte bara tatuerade groomade män, som förstås också är trevligt, men det är något extra i Sverige med äldre personal. Aldrig svåra, bara självklart och kunnigt. Det visade sig vara bartenderns mamma. Gulligt. Och det var också gulligt att det satt äldre damer vid borden som delade julklappar och delade en flaska vin. Belle är verkligen.

Spara

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Min näsa för The black Ox

Jag vet det redan innan jag tittat på menyn. Redan innan jag gått dit. Jag har förfinat hårstråna i min näsa för att ge utslag och förstå när något är bra och när det inte kommer vara bra. Den kan ha fel. Framför allt blir håren desillusionerade om de utsätts för andra kulturer och traditioner. Men i i takt med resandet ger de tillfredsställande resultat även där. Som om en gata är att lita på eller inte, om hålet i väggen är ett bra hål och som om menyn avslöjar en kärlek för mat eller inte.

 

I Malmö ger mina näshår utslag då de utsätts för hård konceptualisering, flådighet samt namn med kött i. The Black Ox. Det är naturligtvis inte tillförlitligt med tanke på The fat duck. Men en nyöppnad restaurang i nyöppnade Studio, som inte en enda foodie har gått i god för, men som älskas av alla som älskar lyx; då reser sig mina näshår likt rygghåren på en katt. Och sedan har vi priserna. Det är ett plågeri att beställa mat man på förhand vet inte kommer motsvara prisbilden – för att någon hängt upp guldtyg i skira färger och kristallkronor. Jag tröstar mig med en mycket bra cocktail enligt min negroniälskande smak, Oaked Boulevardier och inser i samma sekund som en stressigt förvirrad servitör tilltalar oss att det här kommer inte ge mina näshår fel.

 

Okej, nu kollar vi på lokalen istället, för det är ändå behållningen utöver en eminent drink. Det är härligt med sammetslampor guld och cocktails. Det behövs en era efter köttscheman och vitkaklade väggar. Smek mig gärna med lite guldporr för jag håller på att torka ut av alla spartanska ställen och likriktad inredning. Det är bara synd när en flådig inredning försöker överskönja en kasst kök. Kan det få hänga ihop någon gång i vår stad?

 

Här var det kött med pommes och rödvinssås. Nej, förresten, pommesen måste du köpa därtill. Till köttet och rödvinssåsen alltså. Grönsaker måste du också köpa till. Om min rätt ska bli komplett får jag nog punga upp  emot 400 kronor och då hjälper det inte att de lagt en skiva anklever på toppen – för den är mer likt en tjock sladdrig fettskiva och får inta skamvrån direkt. Men jag tror att folk älskar detta. Folk som ansar näsan för noga.

 

Köttet är mört. Men där kan vi sätta punkt för den rätten. Det 63 gradiga ägget i min förrätt är inte 63 grader, och på det hälls en soppa med samma konsistens som vatten och som enkom smakar vinäger. Så mycket att det måste ha föregåtts av ett misstag. Kanske kocken ramlade med vinägerflaskan i handen och klunkade ner oceaner av syrlig vätska ner i spenatsoppan och sa skepp ohoj, eller har en praktikant misstagit en spann för en matsked. Inte vet jag. Men något har hänt. För det kan inte vara meningen att käkarna ska krampa när man äter spenatsoppa.

 

Här kan man tycka att om maten är ointressant så kanske servicen kan väga upp, men den väger snarare ner. En stressad kypare som tar emot oss säger tjugo minuter efter vårt bokade bord 21. 20 att han ”inte har hunnit så långt än”. Det är då tomt på de flesta bord i lokalen. Väl på våra platser tar det en evighet innan någon kommer till vårt bord. Medan maten tar ungefär fem minuter att tillaga? När vi spisat upp är vi helt bortglömda. Här vill minsann ingen sälja varken dessert eller cocktails till ett annat ganska törstigt sällskap. Vi får till och med gå och hämta vår servitris till slut som inte ler och ber om ursäkt, utan mest är besvärad av sina gäster.

 

Det var en himla tur att cocktailen var bra och att mina tjejer var bäst och pratiga, och mina näshår dom har minsann fortfarande rätt radar. Jag rekommenderar barhäng här. Tomt i plånboken kan man få på många fler härligare sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Titti kommenterar Nobelmiddagen

titti

 

robert-o-blad

 

Ringde till Titti Qvarnström häromdagen som hade fullt upp som vanligt. Först skulle hon prata i radio om vår kommande bok tillika hennes kokbok, Malmö Cooking,  i som kommer ut i april 2017, och sedan skulle hon till Blå hallen, som expertkommentator för SVT på Nobeldagen och Nobelmiddagen. Vilken stjärna vi har här i södern. Dessutom är hon en mycket generös stjärna. Är väldigt imponerad av hur jordnära den här kocken är i all sin glans och i en värld där testosteronet spruta och matchokulturen som serveras på tallrikarna. Och hur hon bjuder in och ger till alla runtomkring, konkurrenter samt människor runt om, av kunskap och plats, vilket inte är vanligt för någon som är på väg i karriären. Där armbågar kan vara vassa och man kissar in sitt revir. Men att ge och vara generös ger förmodligen tillbaka om och om igen. Här är hon i alla fall. I rutan. Skål.

Och den fina topp som Titti har på sig är skapad av Helle Robertson på Robert & Blad, som faktiskt också är med i vår bok. Och pratar om något helt annat än kläder. Skål till Skåne.

Spara

Spara

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter