Räddad av en dinousarie

Nyinköpta skor till treåringen. Det kan bära eller högst troligt brista. Han vill inte ha på sig dom. Efter tjat och tjat med argument som naturligtvis inte går hem hos en treåring som bekvämhet, det praktiska med badskor på stranden, luft mellan tårna med sandaler och så vidare gav jag upp. Så som man gör. Ta de tjocka gympaskorna för resten av ditt liv då.

Det var då jag upptäckte det. Dinosaurierna på knapparna på sidan av den fula foppatoffeln.

Haaaaleluja. Nu är det inte badskor längre. Nu är det dinosaurieskor. Din sko hör bön,

Det är så att man vill ringa företaget som gjort skon och lovorda dom. Kanske skicka en present, en bukett blommor.

De små knapparna med dinosaurier är inte till barnen. De är till föräldrarna, för att vi ska få argument till våra barn som de bryr sig om. För att underlätta varje morgon, spara 10 minuter innan förskolan,

Ni som kom på det där med dinosaurier. Ni har verkligen förstått vad vi föräldrar  till treåringar går igenom. Tack för er insiktsfullhet.

Nu vill han inte ha några andra skor. Framför allt inte de supersnygga lila från Rebook. Inte ett spår av dinosaurier.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Dagens mail

 

”Your life now

Parents get into battles with their kids about clothes all the time — but unless it’s a special occasion, you don’t need to bother. Let your child pick from a drawer or set of clothes you choose. Mismatching doesn’t matter — he’s too young to worry about the fashion police. It’s a chance for him to make decisions for himself and be creative. Give a general guideline — ”It’s cold today, so you need to wear a sweater” — then let him pick the one he wants”.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

En kö till något främmande

Idag gick jag förbi en lång kö. Läste på skylten ovanför. Försäkringskassan. Där var jag, jobbklädd för dagen och hade just parkerat min bil påväg in på ett möte. Och det slog mig. Vilka parallella liv vi lever.

Här går jag och har inte en aning om vad som händer på försäkringskassan den 7/5 2017.

Vad illa.

Det är då inget mingel, även om många av de som kommit innanför hängde vid ståbord. Det var då ingen fest även om det stod en fullt mudderad vakt i ingången med ögon på kön. Jag har i stort sett aldrig haft kontakt med försäkringskassan mer än via en app med inlogg via bank-id när jag var föräldraledig och några månader då jag jobbade halvtid av egen önskan efter studenten. Jag har aldrig blivit tvungen att stå i den kön.

Mina steg fortsatte mot mitt möte. Tänk att det står några runt hörnan i kö och att jag just nu bidrar till deras liv. Det är något fint i det, och något jobbigt. För jag tror att var och en hade velat byta plats. Och det handlar inte om att en är framåt och arbetsvillig och den andra inte. Utan olika lotter i livet.

Någon kanske har fått ägna de senaste åren av sitt liv att fly med sina barn från krig.  Livet har handlat om att skapa tak över huvudet, mat för dagen och att sätta sina barn i säkerhet –  i alla fall för en stund. Medan någon annan kanske ägnat de senaste åren av sitt liv med att mingla vid ståbord och odlat kontakter för framtida möten.

Jag tror att samhället mår bra av att lära känna andras världar och hur vi hamnat i just vår egen. Vad många liv det finns. Vad många historier.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Att hoppa. Det är det enda hoppet.

Det sägs ofta att självmord är en självisk handling. Hur kan man göra det mot alla runt omkring sig. Så dåligt. Fast det är precis tvärtom. Den som vet något om psykisk ohälsa vet också att självmord ofta begås av hänsyn till andra, för att personen inte vill vara till besvär och i sin sjukdom tror att det bästa, för alla andra, är om den personen inte finns. Faderns om förskingrat pengar förskonar sin familj från skammen, den sjuka lillasystern vill inte drabba familjen med sina problem. Det bästa är om jag inte finns.

Idag läste jag något om självmord som fick mig att tänka på just detta. Tänk om fler visste. Tänk om det pratades mer så att det skapades förståelse för de demoner som rör sig.

En person som är svårt deprimerad har inget utrymme i allt det svarta att se sina egna barn eller familj som ett ljus i mörkret. Den ser bara en väg ut. Bort. Så snälla, sluta säg att självmord är en egoistisk handling. Den är egoistisk för dig och du upplever det som egoistisk för att du känner att den personen inte tog hänsyn till dig och de runtomkring. Men i den självmordsbenägnes värld är det precis det den gjort. Tagit hänsyn till världen. Och samtidigt tagit hand om sig själv på det sätt den tror är det enda rätta.

Vad som är egoistiskt är att avfärda ett självmord som själviskt – istället för att försöka förstå att det finns sjukdomar som det inte går att sätta plåster på och blåsa bort.

Nu, 38 år gammal, är det två personer som stått mig nära tidigare i livet som jag fått veta tagit livet av sig. Båda så levnadsglada. Jenny hade jag min 20-årsdag ihop med. Hon var livet självt, alltid strålande och med ett stort utrymme för alla människor. Hon lämnade två små barn efter sig, en man, en restaurang och hotell som de byggt upp ihop i en helt annan del av världen. Gustav såg jag för sista gången vinka glatt från ett fönster i Slottsstaden. Då hade vi inte setts på flera år, han hade flera barn och stod och jobbade i en lägenhet. Ingen av dessa var själviska.

Ingen vet vad de brottades med.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Blomman Titti Qvarnström lämnar Bloom

 

 

Nu är det officiellt, Titti Qvarnström lämnar Bloom in the Park där hon som köksmästare lett restaurangen till en plats i Guide Michelin med en stjärna.

”Det är dags för mig att gå vidare i det gastronomiska äventyr som är mitt liv. Efter åtta fartfyllda och utvecklande år som kökschef och krögare på Bloom in the Park och en Michelin stjärna i bagaget är det dags att lämna. Det är med stor tillförsikt jag kommer följa utvecklingen av denna unika restaurang som legat mig så varmt om hjärtat och jag önskar Ignatius Vidal och teamet det bästa.

Det jag fått möta i Tittis kreativitet, tekniska kunnande och ödmjukhet tillsammans med ett otroligt driv gör att jag bara kan se hur det kan blomstra runt henne. Och på en ny plats med utrymme för hennes person ska det bli spännande att se vad hon sår för frön.

”Nya utmaningar hägrar. Bland annat kommer jag att utveckla ett nytt restaurangkoncept med jordnära, hållbar, transparent och lokal matlagning i centrum.  Dessutom kommer jag engagera mig i en rad hjärteprojekt bland annat Pure Food Camp i Mittskåne. ”

Glöm förresten inte att köpa sommarens bok, Malmö Cooking, som jag har skrivit med stjärnan.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter