”Your life now

Parents get into battles with their kids about clothes all the time — but unless it’s a special occasion, you don’t need to bother. Let your child pick from a drawer or set of clothes you choose. Mismatching doesn’t matter — he’s too young to worry about the fashion police. It’s a chance for him to make decisions for himself and be creative. Give a general guideline — ”It’s cold today, so you need to wear a sweater” — then let him pick the one he wants”.

Det sägs ofta att självmord är en självisk handling. Hur kan man göra det mot alla runt omkring sig. Så dåligt. Fast det är precis tvärtom. Den som vet något om psykisk ohälsa vet också att självmord ofta begås av hänsyn till andra, för att personen inte vill vara till besvär och i sin sjukdom tror att det bästa, för alla andra, är om den personen inte finns. Faderns om förskingrat pengar förskonar sin familj från skammen, den sjuka lillasystern vill inte drabba familjen med sina problem. Det bästa är om jag inte finns.

Idag läste jag något om självmord som fick mig att tänka på just detta. Tänk om fler visste. Tänk om det pratades mer så att det skapades förståelse för de demoner som rör sig.

En person som är svårt deprimerad har inget utrymme i allt det svarta att se sina egna barn eller familj som ett ljus i mörkret. Den ser bara en väg ut. Bort. Så snälla, sluta säg att självmord är en egoistisk handling. Den är egoistisk för dig och du upplever det som egoistisk för att du känner att den personen inte tog hänsyn till dig och de runtomkring. Men i den självmordsbenägnes värld är det precis det den gjort. Tagit hänsyn till världen. Och samtidigt tagit hand om sig själv på det sätt den tror är det enda rätta.

Vad som är egoistiskt är att avfärda ett självmord som själviskt – istället för att försöka förstå att det finns sjukdomar som det inte går att sätta plåster på och blåsa bort.

Nu, 38 år gammal, är det två personer som stått mig nära tidigare i livet som jag fått veta tagit livet av sig. Båda så levnadsglada. Jenny hade jag min 20-årsdag ihop med. Hon var livet självt, alltid strålande och med ett stort utrymme för alla människor. Hon lämnade två små barn efter sig, en man, en restaurang och hotell som de byggt upp ihop i en helt annan del av världen. Gustav såg jag för sista gången vinka glatt från ett fönster i Slottsstaden. Då hade vi inte setts på flera år, han hade flera barn och stod och jobbade i en lägenhet. Ingen av dessa var själviska.

Ingen vet vad de brottades med.

 

 

Nu är det officiellt, Titti Qvarnström lämnar Bloom in the Park där hon som köksmästare lett restaurangen till en plats i Guide Michelin med en stjärna.

”Det är dags för mig att gå vidare i det gastronomiska äventyr som är mitt liv. Efter åtta fartfyllda och utvecklande år som kökschef och krögare på Bloom in the Park och en Michelin stjärna i bagaget är det dags att lämna. Det är med stor tillförsikt jag kommer följa utvecklingen av denna unika restaurang som legat mig så varmt om hjärtat och jag önskar Ignatius Vidal och teamet det bästa.

Det jag fått möta i Tittis kreativitet, tekniska kunnande och ödmjukhet tillsammans med ett otroligt driv gör att jag bara kan se hur det kan blomstra runt henne. Och på en ny plats med utrymme för hennes person ska det bli spännande att se vad hon sår för frön.

”Nya utmaningar hägrar. Bland annat kommer jag att utveckla ett nytt restaurangkoncept med jordnära, hållbar, transparent och lokal matlagning i centrum.  Dessutom kommer jag engagera mig i en rad hjärteprojekt bland annat Pure Food Camp i Mittskåne. ”

Glöm förresten inte att köpa sommarens bok, Malmö Cooking, som jag har skrivit med stjärnan.