I morse tog jag fram den. Chiapuddingen. Ni vet den där puddingen som folk myser mer. Människor som alltid dricker te i motljus, går runt med stickade 4000kronorströjor i Mohair i trädgården och räfsar löv och njuuuuuter av sin chiapudding. Jag förstår inte detta. Jag har försökt. Jag har intalat mig att nyttigheten i det hela är det goda jag måste lära mig att förstå. Men om jag ska vara helt krass är det slemmigt, kallt, smaklöst och fröna fastnar i alla tänder. Denna morgon var jag dock så hungrig och det enda jag hade hemma i kylen, redo att äta snabbt, var mitt senaste ”jag-måste-lära-mig-tycka-om-chia-gröt-infall”. Eller rättelse ”jag-måste-lära-mig-älska-chia-gröt-infall”. En chiapudding gjort på chiafrön och blåbärsjuice.

Döm om min förvåning när min treåring vill smaka. DÖM OM MIN FÖRVÅNING när han utbrister med sin vuxna förståndiga fantastiskt gulliga stämma ”Mmm mamma det är här tyckte jag var gott”. Några skedar till ”Detta gillade jag mamma”. Efter en stund beskriver han chiagröten med orden

 ”Ett stort hav med smulor i”.

Min lilla ordkonstnär och poet. Jag gissar att du blir en eminent matskribent. Och att mitt ständiga pratande om mat och smak där hemma smittar av sig.