När man sitter där med öm rumpa, värmeblåsor mellan låren, ond svanskota och nariga läppar från grus i hård motvind och firar med ett glas rött och värktabletter att man klarat de 200 kilometrarna över berg och ner i dalar och någon knäppgök kommer på den briljanta idén att vi kan ju driva hästflocken 30 km till imorgon bitti, från där vi övernattar och ska bli hämtade med buss hem till gården där vi startade. Graaaaaah.
Det var bara att ta på sig ett par redan använda ridtrosor och hoppa upp i sadeln idag. Så nu har jag ridit 230 km till.
Är skitigare än skitigast. När vi var framme idag var mitt ansikte helt h e l t svart av lavasand som ven genom vinden. Jag har aldrig varit så här skitig i mitt liv.
