Jag har några vänner som jag räknar till mina närmsta. Här är två av dem.

Veronica är den vän från gymnasiet som jag aldrig växt ifrån, som alltid funnits vid min sida. Jag träffade henne första dagen i gymnasiet i min nya klass, hon hade stora bruna ögon med långa ögonfransar och långt brunt vackert hår och såg så där sockersöt ut i sin blå skinnjacka. Jag känner mig som en i hennes familj. Jag umgås med systrarna, barnen, föräldrarna. Hon har gett mig en del av en ny kultur, jag har lärt mig jugoslaviska danser på familjefesterna, bott i deras hus i Montenegro och fått vittna äkta maffiafamiljefejder. Veronica är tramsig och leker spion med sin pojkvän på Möllan, hon är teaterapan som älskar att klä ut sig och hon har alltid två sidor av sig själv. Den oskyldiga som vill vara skyldig, bohemen som vill bära prada, välgörenhetsarbetaren som vill göra karriär, lillasystern som vill vara storasyster, den lugna svensken som vill vara uttrycksfull jugoslav. Hon är akademikern som kan allt om världens konflikter och den ständiga pysslaren som syr om secondhandklänningar och gör egna små hattar. Hon är galet ambitiös och den enda som jag känner som lägger upp tidsschema för sitt eget studerande och faktiskt följer det. Hon är en fantastisk vän. Vi kan umgås utan att prata. Vi kan vara irriterade på varandra en hel dag och ändå hålla ihop. Vi kan glömma bort varandra i flera veckor och ändå vara bästa vänner. Det är så mycket värt att ha en sådan vän i sin närhet. Nu längtar jag till nästa gång vi reser ihop.

Vi satt under uppropet på en utbildning och jag såg hennes skor och tänkte, okej, henne kan jag umgås med.  Sedan gjorde vi det, hela tiden, i flera år. Sena sommarnätter, sömnlösa efterfester vin, mat, upp och ner. Vi känner varandra på alla vis. Johanna har världens coolaste utseende och ser tuff ut i vad hon än har på sig, hennes pappa pratar engelska med afrikans brytning men Johanna är den största svensk jag känner. Och riktigt hon kämpar för sin svenninghet. Det hänger ihop med att hon går all in. Och hon är så principfast att hon fastnar i sina egna principer. Ju mer någon (läs jag) ogillar Johannas hang ups/principer/livsstilsprojekt som Måns Selmerlöv, Melodifestivalen eller rottingfåtlöljer, desto mer driver hon frågan. Hon blir liksom taggad av det. Johanna är otroligt framgångsrik och en förebild för många. När hon var mammaledig med sin lilla Leopold bestämde hon sig för att säga upp sig och lägenheten i Stockholm och tog mannen, flyttade tillbaka till Skåne och bytte karriär helt. Från modebranchen och toppjobb till Ikea och chefsjobb. Samtidigt tog hon upp basketen igen som hon tävlat i på elitnivå. Nästa mål har hon naturligtvis redan klart för sig och hon tänker inte vänta några år innan hon är där. Allt ska hända direkt. Johanna har stor integritet, är hård och allvarlig men väldigt omtänksam. Hon är kompisen som kan vara i Stockholm och säga ”ska jag komma ner, jag sätter mig i bilen och kör” om jag mår dåligt. Jag litar på henne till 100% och därför är hon nog den vän som vet allra mest om mig. Jag vet att hon inte berättar vidare, inte ens för sin man, och jag vet att vad jag än berättar kommer hon aldrig döma mig eller vända det emot mig. Och jag är väldigt glad för att få vara hennes sons gudmor, jag som aldrig någonsin ens passat ett barn förut.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter