Jag har egentligen väldigt många roliga saker att berätta. Men det här måste få ta min tid just nu.
Någon sa att det inte går att förstå hur det känns om man aldrig själv haft några husdjur. Men nej, det går inte att föreställa sig hur det känns ändå. Jag är uppvuxen med djur. Jag har varit med om att avliva två underbara hundar som jag levt med i tolv år och två lika gamla katter. Men jag visste inte att det skulle vara så här. För jag har aldrig behövt ta beslutet själv.
Jag tänker över beslutet om och om igen. Igår tänkte jag på det varje minut. Idag kanske var tionde. Och det gör ont varje gång. Varför höll jag inte honom i min famn. Varför fick han ligga på den kalla hemska britsen. Varför grät jag, han kände ju säkert det. Varför stormade jag ut ur rummet i det tillfälle jag borde kramat honom som mest. Varför tog vi ett så snabbt beslut. Varför har jag inte sett tecken på att han var sjuk tidigare. Varför finns inte denna fantastiska kise längre. Kan han förlåta mig. Jag vill bara känna hans värme och hans päls en gång till.
Veterinären kom aldrig tillbaka in till oss efter det att hon gett honom sprutorna. Jag tycker att hon borde ha gjort det för att visa att hon brydde sig och för att kunna svara på våra frågor. Nu försöker jag få tag på henne för jag vill bara prata och gå igenom alla alternativen en gång till utan att vara i chocktillstånd och få höra det jag då fick höra för att veta att jag skulle ta samma beslut om det hände igen.
Jag kan tänka mig att de känns jobbigt med de beslutet du tog. Men det var rätt beslut även om de känns oerhört tungt nu. Han slipper lida.Jag tror att han förstår varför du reagerade som du gjorde.Han fick ett bra liv hos dig. Det skulle inte vara så roligt för honom att besöka sjukhuset så ofta för att leva vidare. Dåligt och okänsligt av vetrinären att inte höra av sig eller komma tillbaks. Hoppas du får tag på denne o får svar på dina frågor. Men låt sorgen få ta den tid det tar. Du har iallafall den andra katten kvar, glöm inte bort honom. Kram
Nu gråter jag igen för att jag är så ledsen över din smärta, sorg och för att jag inte är där och stöttar om du skulle behöva,
Vi ses om en vecka,
tänker på er
love J
Oh, tårarna sprutar här! Lider med dig, så ont det måste göra att behöva ta det (riktiga) beslutet. ! Beklagar verkligen verkligen sorgen! Kram
Beklagar sorgen! Verkligen.
Vi köpte en liten hund i somras, och man fäster sig verkligen! Kan inte tänka tanken ens…
Intressant det där med britsen och allt – sånt som jag ska tänka på! Det är ju rimligtvis inte jättelångt kvar för min kise (12 år) och jag övar NOGA på att att tänka på att en dag händer det. Jag måste det. Alternativet är liksom en helt okontrollerbar panikscen… och jag vill ju kunna vara lugn när han är rädd och har ont. Han blir ju skitstressad om man är upprörd även här hemma. Uff, kommer bli svårt.
Om man vet det i förväg och har lite tid att förbereda sig, då kan man ge kisse god mat och kramas mycket innan det är dags. Och när ni kommer till djursjukhuset får ni sitta i ett speciellt rum. Fortfarande sjukhusmiljö men med levande ljus och en liten pläd. Jag fick tyvärr inte vara där eftersom det skedde akut. Jag pratade med de på sjukhuset och frågade om det var dåligt att jag grät och om han kände oron. Han var ju väldigt rädd och det gör ont att tänka på, men samtidigt måste jag sluta klandra mig själv för att jag var ledsen och förtvivlad. Det kändes ändå bra att gråta när han gick bort. Hoppas han har det bra nu.
Och hoppas du och Kosmos får det fint tillsammans sista åren. Hoppas min andra katt Arrakis lever lika länge :-)