Det har varit en tung dag. Inte för att solen skiner. Eller för att jag hängt i en fotostudio tillsammans med en kock halva dagen och fotograferat nylagad mat, så att näsborrarna fladdrade frenetiskt, likt dem på en vädurskanin som hittat ett helt fält med maskrosor.
Inte heller för att jag blivit kreativt ansvarig i ett projekt, som jag verkligen sett fram emot och hoppats på att byrån skulle få, för en helt ny kund och produkt.
Inte för att jag sluppit att ha ont i magen på hela dagen och ändå ätit kanelsnäckor och druckit latte med överdimension av mjölk.
Kanske för en viss tystnad.
I min mobil.
Konstigt det där. Att den totala tillgänglighet, tjugofyra timmar om dygnet som mobiltelefonen, msn, jaiku, mailen, facebook innebär kan skapa en speciell tomhet. När det är tyst. Och man vet att om någon bara ville skulle det vara så enkelt att prata med mig just precis nu.
Och visst skapar det en speciell stress för att hela världen, eller hans värld, eller hennes värld ligger där naken framför en och ger en smula inblick vare sig vi vill eller inte.
Och vi måste ju bara se efter.
