De där personerna som skäller på sina kollegor eller anställda framför sina gäster eller kunder vill jag gärna ta i örat och säga en sanningens ord. De gör bort sig fullständigt. På mitt lilla Ica i Slottstaden finns en självutnämnd chef bland kassörskorna och inga av de yngre i kassan går säker i hennes närhet. Idag var det en ung stackars tjej som fick höra ”ska du ta paus nu igen. Hur många timmar har du egentligen jobbat sammanlagt idag”. Och så skrattar hon lite och söker sympati i den långa kön som vrider på sig och muttrar. Flickan blir rödmosig men slinker iväg som planerat. Väl borta beklagar sig tanten i kassan för kunderna över hur mycket pauser de andra tar.
Inte står jag och tänker att det var mig en lat flicka som tar paus nu igen. Nej, jag tänker vilken idiot till tant och taskig kollega som kommenterar sådant när vi hör. Om hon är missnöjd då kan hon ta det lite snyggt bakom stängda dörrar.
Ungefär som en gång då jag var 20 och stod med min pojkvän i tvättstugan. Jag suckade och beklagade mig över vilken sorts tvättmedel han köpt. Skrattade förståmigpåigt och skakade på huvudet mot grannen som om jag hade henne med mig. Jag kommer aldrig glömma känslan. Plötsligt förstod att det var jag som var bortgjord. Hur dum får jag vara. Stå och håna någon för vilket tvättmedel de köpt framför andra. Spelar roll. Det var ju jag som var pinsam.
