Idag gick jag förbi en lång kö. Läste på skylten ovanför. Försäkringskassan. Där var jag, jobbklädd för dagen och hade just parkerat min bil påväg in på ett möte. Och det slog mig. Vilka parallella liv vi lever.
Här går jag och har inte en aning om vad som händer på försäkringskassan den 7/5 2017.
Vad illa.
Det är då inget mingel, även om många av de som kommit innanför hängde vid ståbord. Det var då ingen fest även om det stod en fullt mudderad vakt i ingången med ögon på kön. Jag har i stort sett aldrig haft kontakt med försäkringskassan mer än via en app med inlogg via bank-id när jag var föräldraledig och några månader då jag jobbade halvtid av egen önskan efter studenten. Jag har aldrig blivit tvungen att stå i den kön.
Mina steg fortsatte mot mitt möte. Tänk att det står några runt hörnan i kö och att jag just nu bidrar till deras liv. Det är något fint i det, och något jobbigt. För jag tror att var och en hade velat byta plats. Och det handlar inte om att en är framåt och arbetsvillig och den andra inte. Utan olika lotter i livet.
Någon kanske har fått ägna de senaste åren av sitt liv att fly med sina barn från krig. Livet har handlat om att skapa tak över huvudet, mat för dagen och att sätta sina barn i säkerhet – i alla fall för en stund. Medan någon annan kanske ägnat de senaste åren av sitt liv med att mingla vid ståbord och odlat kontakter för framtida möten.
Jag tror att samhället mår bra av att lära känna andras världar och hur vi hamnat i just vår egen. Vad många liv det finns. Vad många historier.
Så sant! Fint skrivet.