Det här med offentliga fisar. Man står där tillsammans med ett gäng halvbekanta på lokal och plötsligt uppstår en unken fislukt. Alla vet att det är någon bland oss men ingen säger något. Det första man tänker är; vem är det som fisit. Det andra man tänker är; tänk om någon tror att det är jag. Antingen står alla kvar med stålansikten, försöker fortsätta konversera som om inget hänt och härdar ut, eller skingras gruppen en aning för att röra sig bort från lukten. Sen börjar spaningen. Vem i gruppen ser mest fisbenägen ut? Han med skägget kanske, eller hon med stor tröja, är hon inte lite uppsvälld idag ändå. Tänk om någon tror att det är jag. Ser jag fisbenägen ut? Nej, varför tog jag på mig de där slaffsiga byxorna idag, då tror ju alla att det är jag. Och om man sen skulle säga; det var inte jag. Då tror alla att det var jag. Detta hände igår när jag var ute och drack öl, men det var inte jag. Och eftersom jag skriver ett helt inlägg om situationen kommer alla tro att det var jag. Fispsykologi.
Fispsykologi
17 december, 2009
Fantastisk bild från verkligheten. Vi har alla varit där.
Kul betraktelse. fis fis
Massivt spöstraff borde det vara på att fisa på gymmet, under gruppträning. Jag blir lika upprörd varje gång jag plötsligt befinner mig i ett stinkmoln, för man kan inte riktigt gå iväg… och man är dessutom lite andfådd… och det är just då extremt äckligt att tänka på att lukt egentligen är små, små partiklar av det ämne som luktar… och så såklart – tänk om de tror att det är jag… jag vill bara skrika rakt ut – men hur skulle det verka…
Fast det slipper ju du för du står där framme. Men om jag börjar vifta konstigt med armarna så vet du…
Jag minns fisen!