Det är alla hjärtans dag men det enda jag kan tänka på är det tappra hjärta som jag tvingades släcka i natt. Min älskade Cisco. Han blev bara tre år.
Allt vände på några minuter. Från en vanlig dag till ingen utväg. På kvällen när vi åt middag satte han sig på sin stol precis som alltid och la huvudet på bordskanten med siktet på vår mat. Men hans ögon lyste inte som de brukar. Man känner sina djur och pratar med dem utan ord. Hans uttryck räckte för att jag skulle förstå att något inte stod rätt till. Han började andas konstigt under kvällen, som om han fick anstränga sig otroligt mycket vid varje andetag. Jag låg en stund med honom i sängen och såg hur magen drogs samman och ut i stora rörelser och bestämde mig för att ringa djursjukhuset. Bara för att höra med dem. Eftersom det handlade om andning ville de att jag skulle komma in.
Jag trodde att vi skulle åka därifrån tillsammans. Kanske med ett recept i handen. Jag åkte hem med en tom bur.
När vi kom in sa veterinären att han kanske hade vatten i bröstkorgen som gjorde det svårt för honom att andas. Hon stack in en nål, Cisco gömde sitt huvud i min armhåla som han gör när det blir läskigt, och tömde honom på vätska och blod. Hon sa att det var allvarligt. Jag förstod nog fortfarande inte när hon gick ut ur rummet för att vi skulle få tänka.
Tre saker kan orsaka vatten i bröstkorgen, cancer, ett obotligt virus, fip, eller ett allvarligt hjärtfel. Alla tre orsaker har bara ett slut. Vi kunde välja på om vi ville förlänga hans liv och låta honom tömmas på vätska regelbundet och ligga med syrgas i väntan på besked. Eller sluta hans lidande. Veterinären sa att han har det väldigt jobbigt och att hon aldrig sett en katt överleva. Hon sa vad hon hade gjort om det var hennes katt.
Det kunde inte vara så här. Han var ju så pigg fram till ikväll. Han ska ju leva, flytta med oss till nya lägenheten, hämta sin fjäderpinne och lägga i vår säng, jama högt för att få nykokt torsk, lägga sig bredvid mig så fort jag sätter mig i soffan, titta på tv med oss och morra på fåglarna som sitter i trädet utanför.
När veterinären kom in igen hade vi fortfarande inte bestämt oss. Jag hängde över Cisco och tårarna sprutade okontrollerat och jag vill inte att han skulle förstå. Jag ville inte att han skulle förstå att skulle dö. Att hans matte skulle bestämma att han skulle dö.
Det var fruktansvärt att se honom ligga där och lida. Han var livrädd, han fick dåligt med luft och skakade och till slut sprang jag ut ur rummet, hittade veterinären och sa att vi måste göra det.
Jag burrade ner mitt ansikte i pälsen, la min näsa i nacken så som jag brukar och kände honom svalna sakta. Han låg på britsen bland kanyler och tungan hängde utanför. Inte alls så fridfullt och värdigt som djursjukhusets broschyr säger. Allt brast. Jag sprang ut ur, satte mig i väntsalen och grät högt över det tysta rummet.
Sen satt jag med honom i säkert en timme. Klappade honom över pannan och bakom öronen, så som han älskar. Pratade med honom och masserade hans trampdynor. Jag kunde inte vända honom ryggen och gå därifrån. En sköterska fick komma in och bära bort hans tunga livlösa kropp och jag önskade bara att hon kunde sluta prata om praktiska saker som kremering, livsförsäkringar, kostnader och plastsäckar. Jag ville bara se hans kropp gunga i andetag igen. Det såg ut som han sov precis som vanligt, men med sina stora gröna vackra klot till ögon öppna.
Jag kunde aldrig föreställa mig att detta kunde hända. Att det var något allvarligt. Att han skulle dö. Eller att jag skulle bli tvungen att bestämma att han skulle somna in. Tre år gammal.
Magen värker och jag faller i gråt om och om igen hela tiden. Det är fruktansvärt jobbigt och han är så otroligt saknad. En familjemedlem som gjorde att det alltid var lite extra mysigt att komma hem är nu borta. Och det känns så konstigt att han alltid kommer att vara det.
Usch, sitter och storgrinar eftersom jag vet precis hur det känns. Fyfan…
åhh hjärtskärande är det, blir så ledsen, han kommer vara saknad =((( stor kram
Stackars stackars stackars! SÅ himla oförberett och snabbt. Jag får vara glad att jag haft Kosmos i 12 år… men man vet ju att dagen kommer att komma. Det blir INTE lätt. Uuu!
Tårarna sprutar när jag läser. Känner med dig… Det är rent ut sagt för dj*vligt att gå igenom…
Ja, det känns fortfarande som det inte hänt. Det är overkligt. Jag saknar honom i allt jag gör hemma för han var alltid alltid med. En sällsam kise som jag aldrig kommer få tillbaka. Samtidigt är jag glad att han var pigg ända till slutet, att han inte behövde ligga sjuk och lida längre och att jag tog det på allvar att han var hängig och åkte in med honom. Jag har Arrakis här vid min sida, det är jobbigt att se hur han tittar efter sin kompis så fort han hör ett ljud.
Jag lider med dig Karin. Gick igenom exakt samma helvete (för det är just vad det är!) sommaren 2008 när min älskade Phoenix lämnade mig på samma sätt så som du beskriver din hemska upplevelse.
Önskar jag kunde skriva nåt som får dig att må bättre….men det bästa jag kan komma på är att tiden läker alla sår…….även om det tar oerhört lång tid. 2010 och mina sår blöder fortfarande.
Tänk på alla lyckliga stunder och var glad för att han levde ett underbart liv.
tårar i ögonen. usch usch usch.
…fy f*n vad hemskt. Vet inte vad jag ska skriva. Hjälper inte att säga att jag gått genom det. Lämnar sådan tomhet… kram
Stackare men du är inte ensam, jag hade också en förjävlig Alla hjärtans dag. Min fästman och jag gjorde slut. Skit.
Usch, beklagar verkligen sorgen. Har tårar i ögonn när jag läser. Har själv två katter och kan inte tänka mig hur det skulle vara att förlora dem. Själlvklart kommer den dagen och då kommer det blir oerhört svårt. Men att uppleva sådan här oväntad tragisk händelse måste vara fruktansvärd. De är ju mer än bara ett djur för en. Skickar en kram.
Sitter här och tokgråter. Jag vet exakt hur det känns och det enda man kan trösta sig med är att dom faktiskt har det bättre nu. Vi sitter kvar och gråter och saknar, men dom har det så bra där i katt- och hundhimlen där alla är vänner. Det är det enda man kan trösta sig med. Om de hade kunnat hade de kommit fram till oss som de alltid gjort när vi varit ledsna och visat att det inte är någonting att vara ledsen över. Dom har det bra nu.
Been there både en och två gånger… Känner med dig!! :((
Mina tårar rinner och jag känner med dig.
Du gjorde det enda rätta men det är tungt att behöva ta ett sådant beslut hur rätt det än är. Vi hade en katt vid namn Spock i 11 år, de fem sista åren av hans liv hade han diabetes…jag gav honom sprutor morgon och kväll och han fick specialfoder vilket gjorde att han mådde bra….han hoppaade upp på köksbordet 5 min innan den tiden han brukade få sprutan och började jama (ropa) :) Tapper liten kille, för lite drygt ett år sedan så fick han inom lpåået av några timmar en massa komplikationer och vi var tvungna att ta beslutet att låta honom somna in…………kan fortfarande se honom, känna honom, höra honom….världens bästa lilla kille…..
Sorgen och tårarna kommer i vågor men jag vet att han har det bra nu, så också din älskade misse…..de springer säkert och jagar fåglar, äter kokt torsk och myser hela dagarna :) Man måste tänka så, annars går man sönder.
All kärlek och styrka till dig!
Kram, ”M”
Ni är så snälla och fina med allt ert stöd. Ni ska veta att jag läser det ni säger flera gånger om. Kram
Hej,
hittade till din blogg för att jag sökte på nån rörstrandsservis.
nu sitter jag med tårarna strömmande nerför kinderna. usch. jag har haft katt hela mitt liv.. jag har aldrig behövt ta ett sånt här beslut, men ett par av de katter jag haft har blivit påkörda.. så jag vet känslan.. maktlösheten, hur man anklagar sig själv, vilken ångest.. och den enorma sorgen. Åh, han lät som en underbar katt och så vacker.
Kan bara försöka trösta med att det blir bättre.. fast man inte tror det.. så bleknar sorgen undan för undan. Och jag vet, man kan aldrig ersätta en katt med en annan, ALDRIG, men har man en gång haft katt så skaffar man nog en till. Hoppas du gör det också.. trots allt, det finns så många katter som behöver ett hem som ditt!
kram.
Vi har en till kille här hemma, Arrakis. Han saknar sin lekkamrat. Nej, ingen ersätter en katt, de är individer med helt egna personligheter och tar en egen plats i familjen. Det är tomt hur man än gör. Men förr eller senare kommer vi nog skaffa en kompis till här hemma och jag hoppas att han är lika social och glad som CIsco var för det gjorde honom olik så många andra katter jag haft och träffat. Lite hundaktig. Vilket gjorde att så många tyckte om honom, även de som inte brukar gilla katt.
Jag kom in på din blogg då jag letade inspirerande illustrationer på nätet och fortsatte läsa då jag såg en helt underbart söt katt. Jag sitter nu här och bölar för mig själv med min katt som jag älskar över allt annat bredvid mig. Va orättvist att han bara blev tre år och att du var tvungen att ta det beslutet. Även om man innerst inne vet att det är det rätta så måste det vara hemskt att behöva ta beslutet.