Det är bättre att se sig själv i det större perspektivet och sin egen del än tvärtom. Om man alltid lyfter konversationen bort från sig själv och till sociala strukturer och samhällsproblem behöver man inte ta något eget ansvar. Då ser man inte sig själv som en del i det hela. Då kan man sitta och prata över vin om orättvisor, värderingar och säga alla de rätta sakerna men låta någon annan bära ansvaret och skulden. Men detaljerna gör ju helheten. Om jag pratar om solidaritet, skattens betydelse för välfärden och att jämna ut orättvisor – hur rimmar då mitt beteende med mina värderingar om jag jobbar svart på helgerna och inte bidrar ett skvatt till det solidariska samhället utan bara till mig själv? Om jag vill främja ställningen för kvinnor på arbetsmarknaden och talar feministiska tungor hur återspeglar jag det i mitt beteende på arbetsmarknaden? Anställer jag kvinnor, lyfter jag kvinnor på samma premisser som män, främjar jag en kvinnlig ledarstil eller härmar jag mannens ledarroll och på det viset fortsätter befästa mannen som norm i företagsklimatet istället för att göra det kvinnliga accepterat eller för den delen lika respekterat? Sällan rimmar värderingar med verklighet. En bra början att uppnå sina värderingar med sitt beteende är att börja prata om sig själv istället för samhällsstrukturer.
Med inspiration från ett Facebookinlägg som började så här: ”Upphör aldrig att fascineras av att folk som pratar om ”kristna värderingar” tyvärr väldigt sällan har just kristna värderingar”.
