Mitt barn använder mig som napp. Och ja, det är ju precis som det ska vara. Det är meningen. Även fast det idag, när allt är så stressigt och man ska hinna med så mycket, är jobbigt att sitta fast. Han ska ju egentligen få den tiden. Den tryggheten. Men så får man lära sig att man ska inte vara napp. Som att man skämmer bort eller misslyckas med självständigheten. Även fast man vet att bröstet är lika mycket en trygghet och sövande hormoner, som mat.
Det finns inga tvivel om att både nappen och nappflaskan kom efter bröstet. Så egentligen är det tvärtom. Barnet använder inte sin mamma som napp. Nappen är en påhittad (och fantastisk) konstruktion för att efterlikna bröstet. Der naturliga bröstet som vi moderna människor från bondesamhälle till informationssamhälle gjort allt för att rationalisera bort. Av olika anledningar. Men aldrig för barnets skull. Inte konstigt barnet klamrar sig fast. Idag har vi i alla fall kunskapen, om än tyvärr inte tiden, att låta de små i allt större utsträckning använda sin mamma som den napp hon är för tillfället. I framtiden kommer det ha varit en mycket kort period, hur långsamt det än går varje gång jag sitter fast.
