Att Malmömän är taffliga är allmänt känt bland kvinnorna i samma stad. Dessa snubbar som står fint och harmlöst med sitt glas vin och slänger små blickar i smyg. Skulle aldrig gå fram till den där vackra flickan i baren, hörnet, utgången, på dansgolvet ensam. Hon kanske vänder ryggen till. Har pojkvän. Skrattar. Varför skulle jag gå fram till just henne? Hon. Henne som jag aldrig kommer träffa igen om jag inte går fram just nu. Idag. Ikväll.
Men nej, jag vill inte störa. Hon kanske är här med sina vänner. Det är bäst att låta henne vara.
Du man med lockigt hår som stod med dina föräldrar, alternativt farföräldrar vid ett bord med vin i hand. Lite senare en kaffe. Du gick sedan bakom mig helt medvetet för att kolla in min rumpa. Våra blickar möttes sen försvann du. Lägg en flaskpost med ditt telefonnummer (Tuborg Guld) i Kävlingeån. Jag ska stå där varje dag till jag finner den.
Men ni är ju så svåra!!!
För när man väl vågar gå fram och kanske får till en dejt så börjar den där leken. Den där som aldrig blir riktigt vettig.
PÅ dejten är man för känslig och bryr sig för mycket. Ni vill ses igen. Nästa dejt blir en fika. En fika som innehåller frasen, ”du är underbar meeen”…
Grattis, ännu en tjejkompis. För man har varit för bra på att lyssna och för engagerad.
Jag har sedan 1999 varit på 190 dejter. Av dessa har jag fått en massa tjejkompisar. De flesta har jag tappat kontakten med för jag ville mer än bara vara en kompis.
För ni tjejer vill ju aldrig att en killkompis blir er kille, jag undrar bara varför?
Jag firar fyra år i celibat om en vecka. Grattis till mig!
Karin, du har ju så sjuka krav på din omvärd. Det framkommer ju här.
Vem vill blotta sig för enbart kritiska blickar?
anonym. Jag har krav på min omvärd precis som jag har på mig själv. Dock inte på något sätt ”sjuka” som du uttrycker det.