I somras fick jag det jag önskat ända sedan jag var liten. Jag fick åka till Island för att rida. Jag har alltid varit konstigt fascinerad av naturkatastrofer och naturfenomen och Island är en mystisk plats med mark som ryker och vulkaner som kan explodera. Och så de kraftfulla  hästarna.

 

Det var då 13 år sedan jag slutade rida. Mitt sista år på hästryggen gjorde jag i USA på en gård med arabhästar och tävlade i grenar som inte fanns i Sverige. De var faktiskt mer som grenarna man tävlar på med Islandshäst, gångarter och samarbete med hästen.

 

Island var fantastiskt. Min pojkvän följde med. Han har aldrig suttit på en häst och jag sa att jag kunde åka själv och möta upp honom i Reykiavik några dagar senare för att semestra lite mer på Island. Men han insisterade och vi tog en del privatlektioner innan vi åkte. Han för att han aldrig ridit, vilket visade sig helg galet för han var en naturbegåvning. En sådan som man retar sig på eftersom han har en perfekt sits från första stund på hästryggen. Jag för att jag aldrig suttit på Islandshäst och ville lära mig tölta. För nej, Islandshästar töltar inte av sig självt som många verkar tro.

 

Efter Island var jag fast, jag hade hittat hem igen och jag undrar varje vecka efter en timme på hästryggen varför jag någonsin slutade. Det ger mig så mycket att vara i stallet. Där ingen bryr sig om vad jag jobbar med och där jag inte behöver tänka på något annat än samspelet mellan mig och hästen. Jag är bara en tjej, på en häst och bedöms enbart utifrån det där och då. Inget annat spelar någon roll. Befriande.

Jag är inte alls så duktig som när jag slutade även om min kropp gärna vill tro det ibland. Jag minns inte vokabuläret, jag är inte stark och det där med kontakt med hästen är långt svårare än jag minns. Jag slutade för att jag alltid var så nervös och när jag fick frågan om att tävla allsvenskan i hoppning då jag var 16 la jag istället av och började med aerobic. (förutom mitt år i USA då jag var 18).

 

Nu har jag precis börjat på ett nytt stall och rider en alldeles speciell häst för en väldigt duktig tränare. Hästen är stor, 1.70 i mankhöjd, och vacker. Hon har vunnit tävlingar i Sverige och utomlands och det känns fantastiskt att sitta på en så välutbildad häst som böjer sitt maffiga huvud i en båge under mina händer. Och jag lär mig. Och jag tänker inte sluta igen.

Jag har en nyhet att berätta men jag får inte ännu. Så himla tråkigt. Jag bara väntar och väntar på att det kan bli officiellt så att jag kan säga det. Det är en rolig sak. En mycket rolig sak.