Jag är ledsen men det finns inga riktiga gangsta’s i Sverige. Bespara mig pinsamheten när ni, likt hormonfuckade tonåringar inne på triangeln, går omkring som om ni blåst upp er själva till max och det värsta som skulle kunna hända någonsin är om bubblan skulle spricka – om så bara för en sekund.

Medan hundratals tjugoåringar i keps och stora tishor jublade vred jag och Johanna oss i takt med att Ken missbrukade micken. ”Ey är det någon som knullat en brud för första gången till den här låten upp med händerna”. ”Är ni street har ni weed upp med händerna”.

Om de här tuffa grabbarna inte hade tagit sig själva på så stort allvar kanske det inte heller hade känts som en parodi. Om de hade visat en mjuk sida, ett varmt leende eller lite bitti humor om så bara en gång. Nej, det känns mer äkta när Dogge gör reklam än när Ken står på scen.

Efter att först ha varit på Internationella kultur- och dansfestivalen med Gonza som konferencier i tre timmar (Gonza som ändå är pojkaktigt charmig) var jag måttligt trött på utdraget yoande och hoande och bad att Ken skulle låta bli sitt utdragna mellansnack låta beatsen gå på. För det är endast med beats som imagen håller… i alla fall låtspåret ut.

När killarna gått av scen försvann halva publiken från dansgolvet och gjorde plats för oss som kommit för att skaka rumpan till hiphopklassiker. Och det kändes helt hemma att dansa loss igen tills det bildades en ring runt omkring. Tänk jag hade glömt hur mycket min kropp gillar att röra sig till de tunga beatsen.