HM har väl inte någon anmärkningsvärd historia av att välja modeller som gör att kampanjer hyllas ur ett feministiskt perspektiv. Det har varit allt för brunbrända modeller så att världen rasade över risken av att skapa ett mode med onaturligt och ohälsosamt solbrända kroppar. Det har varit yppiga modeller. Och nu är trenden vanliga människor. Och HM hyllar den självständiga kvinnan.
And she is mine
Tröttsamt att läsa att egenföretagare inte skulle kunna vara feminister. Eller att högern inte kan vara feminister. Kvinnor sätter stopp för varandra genom att kategorisera vad som är riktig och rätt feminism och inte.
Beyonce visar benen så hon är inte riktig feminist. En chef är definitivt inte en feminist för att hon kan göra ROT-avdrag som främst utnyttjar kvinnor med lägre inkomst. Jag förstår inte resonemangen.
Heja alla kvinnor, och män, som kämpar i olika maktstrukturer, som säger emot och ifrån, som bryter strukturer på arbetsplatsen, som vägrar plocka kaffekopparna på kontoret för att det förväntas av henne, för kvinnor som visar benen, som gillar läppstift och som använder läpparna att kyssas hårt och samtidigt inte har det minsta skrupler med att varken be om lönehöjning eller trampa över osynliga gränser och göra sig allmänt obekväm. Du för världen framåt som vilken annan feminist som helst.
Utan dig hade min bransch, reklambranschen, fortfarande sett ut som i vidriga Mad Men (även om det är en bit att gå kvar). Utan dig hade vi inte kunnat ta styrelseposter, få högre lön eller möjlighet till toppjobb. Och du, som tjänar bra och som går din egen väg rakt uppåt och framåt banar väg för så många fler än de som bestämt att individualism, liberalism och feminism inte kan stå på samma sida och skrika högt och gällt.
Sluta placera feminism i fack. Om ett parti vill prata feminism är det ett steg fram och inte bak – oavsett vilket parti det är.
”Är det okej att man själv tjänar mer för samma jobb än den som sitter bredvid, eftersom Ryssland har lagar mot homosexualitet? Är det okej att ens tjej eller syster eller mamma inte kan röra sig fritt och avslappnat i offentliga miljöer, eftersom polisen Sverige registrerar romer? Är det okej att ens dotter får anorexi, eftersom barn i Indien drabbas av trafficking?”.
Nina Åkestam är trött på människor som jämför problem (läs artikeln här). Hur hon med sin privilegierade bakgrund, ett argument som ofta används emot henne som framgångsrik kvinna så fort hon dryftar ett problem, kan beklaga sig över jämställdheten. Det finns värre problem.
Att avfärda någons problem eller ett världsproblem som ”lyxproblem” och jämföra med andra leder ingenstans. Andra problem är över huvud taget inte relevanta i sammanhanget alls. Det ena världsproblemet eliminerar inte det andra precis som att inte mår bättre av att någon annan mår sämre. Johan Brissmyr förklarar det bra:
”Det Nina här råkat ut för är ”Fallacy of relative privation”. Tänk på det när ni någon gång för höra att det finns större problem än dina här i världen. Det resonemanget har inget med saken att göra utan används bara för att förminska dina åsikter. (Såvida man inte konsekvent har en filosofisk uppfattning att det enda problem i världen som är värt att ta tag i är det allra största)”.
