Antingen är jag synsk eller är en del personer lite väl förutsägbara. Men när jag en gång förutspådde att en man jag delat frukostbord med under några år senare skulle göra det med en annan person visste jag vem före honom själv. Tror jag. I alla fall att döma av hans tror-du-att-jag-är-så-dum-så-att-jag-skulle-sms. Ja, det trodde jag. Eller, av någon anledning visste jag att det skulle bli just så. Hur dumt det än skulle vara kändes det i hela magen och hittills hade min mage inte haft fel. Undrar vad han skulle sagt om vi pratade med varandra någon gång igen, om han skulle skämmas, om han skulle förklara. För tiden gav svar på tal och en dag såg jag en bild med våra glas på just den personens frukostbord.

 

Ibland vill man vara begåvad med en dövstum mage.