Vill även berätta att jag mitt i denna ritt drog på mig en förkylning. En sådan som går upp i huvudet och får en att känna sig som i en bubbla. Ni vet hur jobbigt och ansträngande det är att bara gå upp för trapporna då. Det känns som man har en 60 kilos extra packning på ryggen. Tänk detta tillstånd sex timmar till häst. Och på Island skrittar man inte. Nej nej. Det är full fart framåt, sen stannar man och pausar några minuter, sen full fart igen. Som intervall. Intervall med huvudet fullt av snor. Underbart.
Tagg: Island
Krishantering
Förresten. Jag är numera expert på att expresskissa. De som känner mig vet att jag redan innehar en tendens till sådan talang men nu har jag finslipat tekniken. När någon skriker ”stoooopp”, och man har några minuters andningspaus innan man måste rida i full fart för att hinna till fållan där hjorden ska samlas in innan den kommer och den är oss i hälarna. Då hoppar man av hästen, sätter sig ned på huk mellan hästarna och de andra ryttarna, gör vad man ska, drar upp byxorna och hoppar i sadeln igen.
Hard life.
230
När man sitter där med öm rumpa, värmeblåsor mellan låren, ond svanskota och nariga läppar från grus i hård motvind och firar med ett glas rött och värktabletter att man klarat de 200 kilometrarna över berg och ner i dalar och någon knäppgök kommer på den briljanta idén att vi kan ju driva hästflocken 30 km till imorgon bitti, från där vi övernattar och ska bli hämtade med buss hem till gården där vi startade. Graaaaaah.
Det var bara att ta på sig ett par redan använda ridtrosor och hoppa upp i sadeln idag. Så nu har jag ridit 230 km till.
Är skitigare än skitigast. När vi var framme idag var mitt ansikte helt h e l t svart av lavasand som ven genom vinden. Jag har aldrig varit så här skitig i mitt liv.
13 mil done
Vill bara meddela att igår satt jag i sadeln i 11 timmar på en dag. Bergsbestigning med häst i fullkomligt livsfarliga stup, över älvar, klättrande över klippblock som bergsgetter så man var tvungen att fokusera varje minut. Det är det mest sjuka jag gjort i hela mitt liv, det mest ansträngande, värsta, onda, galna, knäppa. På en ny sadel som skavde in i låret och med en förkylning och två mackor att äta på hela dagen. (allt som får plats i en sadelväska och det finns ingen större tid att stanna om man driver en hjord med hästar över svåra terränger). Den sista 1,5 milen ville jag bara gråta. Två grät. Så man kan ju undra varför man gör det här.
För att det också är helt fantastiskt.
Jag är på drömresan
När vi gick hem tio på kvällen stod solen fortfarande hög på himlen. Kändes mycket konstigt Folkies. Jag är i Reykjavik och nu ska jag ta på mig helskodda jeans, tejpa rumpan och rida i tre dagar. Vatnajökull är det enda jag kommer ihåg från lågstadiets geografilektion och det här är min drömresa.
Vi hörs när jag är tillbaka i wifi-zon.
Ett svart kraftpaket mellan benen
Förra veckan red jag två hingstar. En kolsvart som såg ut som hämtad ur en saga, och en som är en av Islands mest kända hästar. Det är jag mäkta stolt över. Parningstiden gjorde de två grabbarna till vilda, gnäggande raggare och Tomas, som red för tredje gången i sitt liv, fick sina fingrar uppflådda in på köttet. (Vilket blev ursäkten för att inte diska den veckan).
Vi följde med min kollega till hennes svägerska, Lena, som driver både Osthuset på Skomakargatan och Helgagården, där vackra Islandshästar föds upp och rids in. Hon tog sig an Tomas och jag fick bege mig ut i skogen, som jag älskar.
Här är sagohästen, Gymir.
Och så Heimir. Denna hingst som tydligen återfinns på bilder över hela Island på grund av sin speciella färg som skiftar i perioder. Han är ibland helt vit och ibland helt svart. Det skrivs ännu mer om honom både här och här.
