Förra veckan red jag två hingstar. En kolsvart som såg ut som hämtad ur en saga, och en som är en av Islands mest kända hästar. Det är jag mäkta stolt över. Parningstiden gjorde de två grabbarna till vilda, gnäggande raggare och Tomas, som red för tredje gången i sitt liv, fick sina fingrar uppflådda in på köttet. (Vilket blev ursäkten för att inte diska den veckan).

Vi följde med min kollega till hennes svägerska, Lena, som driver både Osthuset på Skomakargatan och Helgagården, där vackra Islandshästar föds upp och rids in. Hon tog sig an Tomas och jag fick bege mig ut i skogen, som jag älskar.

Här är sagohästen, Gymir.

Och så Heimir. Denna hingst som tydligen återfinns på bilder över hela Island på grund av sin speciella färg som skiftar i perioder. Han är ibland helt vit och ibland helt svart. Det skrivs ännu mer om honom både här och här.