Konsten att gilla läget

En sak jag lärt mig av mammalivet; Det är bara att gilla läget. Vill han bara sova uppe på dig i soffan så du får sitta fast en timme – gilla läget. Kissar han på dig så du får svänga om alla planer, dra av dig klänningen du satte på för 10 minuter sedan, hoppa in i duschen med honom på golvet utanför – gilla läget. Är klockan två och du bara hunnit amma, underhållit, burit runt och inte borstat tänderna än – gilla läget. Acceptera att ännu en dag är borta och du förstår inte hur. Acceptera att du ännu en dag i rad inte kunnat ringa det där samtalet med telefontid 10-11 för att du tröstar. Acceptera att du hann plocka ut halva disken för att han kallade. Acceptera att kaffet är kallt för att han kom emellan. Acceptera att han somnar just när ni tänkt åka iväg och göra ärenden och låt två timmar gå för att du inte vill störa honom. Acceptera att han vill amma just när du tänkt äta och en timme till går medan din mage kurrar.

Jag har alltid trott att jag har ett dåligt tålamod. Jag hade fel. Jag lyckas till och med hålla humöret uppe (för det mesta) i något som är så långt ifrån hur jag någonsin levt. För vad kan jag göra åt det? Nu är det så här, det går knappast att bli sur på den lille när han tvingar en att guppa honom under trädkronorna i en timme för att det är det enda som just då gör honom nöjd.

Man väljer själv hur man förhåller sig till en situation. Halvtomt eller halvfullt glas. Utgår man från att något är skit så blir det skit. Utgår man från att något blir bra blir det bra. Med större sannolikhet.

När du inte kan förändra läget kan du bara förändra ditt förhållningssätt. Och då väljer jag att släppa kontrollen och gilla läget. Det är något nytt och väldigt skönt att lära sig.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

När man börjar publicera citat…

 mandela

 

Då vet man att man antingen är:

1. Gravid

2. Gått med i ett pyramidspel och börjat sälja Gemma-juice eller något annat mirakelmedel. (undrar om man får ett kit med citat att sprida i sina sociala medier varje vecka).

4. Den som identifierar sig som förälder framför sig själv

5. Jobbar med yoga

6. Har flyttat till Thailand

7. Är gravid igen

 

Älskar numer citat. Förut suckade jag åt dem på Facebook. Nu läser jag och nickar.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

04 – Berätta om en person du beundrar

 

Hon har en så otroligt fin människosyn. Jag har aldrig hört henne säga ett ont ord om någon. Det är beundransvärt. Hon är klok, stark, känslosam och har gjort så mycket häftigt och är så vacker. Turnerat med motorcykelcirkus, tävlat hoppning i Flyinge, bilat genom USA och släppt av en hippie i San Fran, varit ansvarig för FN:s barnkonvention på landets fängelser. När männen i byn sa att de kunde hoppa över vår gård när jag var liten, eftersom hon var kvinna, vägrade hon och blev byns första kvinnliga ålderman (heter det så?). När jag var liten satte pappa och mamma på en skiva, kanske jazz, kanske något snabbare och dansade jitterbugg och hon sken alltid. Man blev liksom förtrollad. Ville kunna dansa så. Hon brukade sitta i köket och spela munspel och stampa i takt med foten, hon är jägare, gillar att åka ut med gubbarna på båten och fiska, hon plockar ogräs och vet vad som går att ha i saladen, hon har ställt upp för mig i alla väder. Hon målar vackra tavlor men bytte konstfack mot Lunds universitet, hon sjunger i kör och så lagar hon väldigt god mat och lägger in de mumsigaste nyponen med nejlikor.

Min mamma.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

03 – Mina föräldrar

Precis som jag är de födda i tvillingen men de är varandras motsatser. Mamma är lugn och harmonisk, pappa är hetsig och temperamentsfull. De älskar varandra, pussas och flirtar med varandra fortfarande, varje dag. Men jag minns en gång när jag var liten och de berättade att de skulle skiljas. Jag tyckte att det var häftigt eftersom det var så annorlunda med skilda föräldrar men jag är väldigt glad över att de höll ihop. De två är mitt bevis på att man klarar allt och man kan hitta tillbaka till varandra bara man älskar varandra och vet att man vill vara tillsammans. Och uppskattar varandra – varje dag.

De pratar alltid om mat och älskar att stå i grytorna. Alltid med ett glas vin sidan om. De är livsnjutare och har lärt mig hur viktigt det är, varje dag. De köper sitt kött från privata ekologiska gårdar som de själva har letat upp genom att åka runt på landet. De plockar svamp. De är båda jägare men jagar inte längre eftersom vi inte har några jaktmarker nu. De går ner till havet i det fiskeläge där de bor och tar ett dopp om sommarmorgnar och reser ofta. De slutar gärna dagen med ett glas grappa och lyssnar på jazz. Jag älskar att bara sitta hemma hos dem och insupa den harmoni de hittat i livet. Jag längtar dit.

Min mamma har gjort allt det där man vill göra, som att bila genom USA, jobba på motorcykelcirkus, vara gogodansare i Köpenhamn, tävlat hoppning i Flyinge, tagit jägarexamen och nu är hon specialist på hedersmord inom kriminalvården och ansvarig för att FN:s barnkonvention följs på fängelserna i Södra Sverige. Hon är den konstnärliga hippiemamman som satte mig i Waldorfskola, hade en period som vegetarian,vägrade raka benen och köpte killskridskor till mig när alla andra hade rosa kjol. Hennes dröm var att gå på konstfack men hennes föräldrar tyckte inte det var en riktig utbildning. Hon pratar otroligt långsamt, hon målar fantastiskt, sjunger i kör och gör världens bästa såser. Hon fanns alltid där till 100% när jag var barn, uppmuntrade, skjutsade och inspirerade. Jag kan sitta och titta igenom hennes gamla fotoalbum om och om igen, hon var otroligt vacker och jag älskar hennes gamla frisyrer och kläder. Många av hennes gamla plagg hänger nu i min garderob. Det fanns en period som jag och min mamma inte kunde prata med varandra. Jag var en vild tonåring, mamma var en sträng socionom. Idag är hon en av mina bästa vänner.

Min pappa har lärt mig att inget är omöjligt om man sätter blicken vid målet. Han är hård och rak, säger allt han tycker även om det är obekvämt. Han kan vara ganska svår att ha att göra med, hans humör sätter sig i väggarna och han och jag ryker ofta ihop i vilda diskussioner vid matbordet som inte sällan slutar med att jag gråter och rusar från bordet. Fortfarande. Men vi är kortsynta båda två och blir alltid sams strax efter i en kram. Och han är väldigt bra att prata med i allt från kärlek till jobbproblem. Han stöttar, han förstår mig väldigt bra och han blir arg på världen om den är emot mig. Även om jag saknade honom när jag var barn, när jag var hemma sjuk, behövde skjuts eller tävlade ridning. Min pappa är periodare och går all in för olika intressen, tills han tröttnar och hoppar på något nytt. Som när vi skulle åka skidor och alla andra hyrde utrustning men pappa skulle köpa allt, inklusive takbox för att transportera lyxskidorna till Norrland. Han använde dem en gång. Eller när han skulle börja cykla och köpte en monstercykel. Den står i garaget. Och de år då han jagade och gick i gröna manchesterknickers, rutiga strumpor, oljeväst, gubbakeps och rökte pipa. Han är en underhållare och duktig på att berätta historier, han dricker dubbel espresso och byter bil vartannat år. Efter många år som VD och Vice VD på ett stort åkeri är han glad över att ha sagt upp sig och ska gå i pension. Min ofta tjuriga pappa lyser faktiskt som en sol nu.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Jävla trettioåringar

Vilken grupp man stör sig på förskjuts uppenbarligen med åldern. För några år sedan var det ”fjortisar” jag störde mig på sen blev  ”tjugoåringar” föremål för min kollektiva irritation. Och i ett mail från min mamma kan man läsa det här:

”MEN när vi hade fått in kaffet då kom ett gäng på cirka femton 30-åringar in och sen var det kört….vi kunde inte höra vad någon försökte säga trots att vi lutade oss alldeles in i ansiktet på varandra!”

Hon hälsar att hon var nöjd med sin Frutti di mare på Epicuré.

Ps. Ja, mamma skickar en recension över sitt restaurangbesök. Hela min uppväxt har egentligen bestått av matrecensioner.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Här lämnas världens största basilika över!

Här har ni babysitter nummer 2! Min basilika fick idag åka bil till Borstahusen. Inte helt smärtfritt för vi knäckte en stam, men på det hela gick det bra. Trots gedigen bakgrund från jordbrukarfamilj är mamma nervös inför detta uppdrag. Jag tror det kommer gå galant så som hon drillade oss i trädgårdslandet som små.

Ps. Jag har inget namn på basilikan ännu. Har du ett förslag som passar.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter