Jag älskar vägen hem till mig. Genom parken som delar Ribban från stan. Det tänker jag på varje gång jag cyklar till kontoret. Att det är världens bästa väg. En snirklig grusstig mellan träd, förbli en sjö, över en liten bro och under fågelkvitter. När jag flyttade in till stan efter flera år i Slottsstaden saknade jag den här vägen mest. Ett avbrott mellan jobb och hem. Ett avbrott mellan stress och lugn. Ett avbrott mellan publikt och privat. Ett avbrott mellan hon och jag.
Denna dag kan gå till historien. Jag gick nämligen upp tidigt (i min värld kvart i sju), tog på mig ett par Niketights, en illgrön Nikejacka (viktigt med Nike) och satte på Spotifylistan. Sen gick jag ut i Slottsparken och såg hurtig ut. Men jag avbröts snabbt av vackra blommor, morgonljus och fåglar som pockade på min uppmärksamhet, fick mig att stanna och och om igen, andas in och ta bilder. Nej, jag går nog hellre lugnt och strosar och njuter av omgivningen än springer förbi allt. Livet, det prioriterar jag i den ordningen.
