När man öppnar en dörr öppnas plötsligt flera helt oväntade och man inser att man faktiskt kan göra hur mycket som helst och inte alls behöver låsa in sig ett fack. Plötsligt får man ett jobberbjudande man inte förväntat sig. Som att bli platschef för en dansstudio. Sådär. Rakt i handen. Som jag blev häromdagen. Det är skönt att ha jobbat så länge och gjort avtryck på så många olika platser att folk faktisk hör av sig helt själva. Och bli påmind om att man faktisk har varit en väldigt bra ledare och koreograf också och att det finns tusen vägar till som dessa fötter kan vandra på. Det spritter lite i dem. Men så tittar jag på mina händer och känner efter. Det är ju kommunikation vi ska göra. Vi två. Att tacka nej är även ett strategiskt val.
