Om man får säga en enda person i hela världen. Om jag ska ge allt jag äger till en enda person, då är det han. Om jag ska lära någon allt jag kan, då är det han. Om jag skulle hugga av mina fingrar för någon, då är det han. Min lillebror. Han som blev min motsats. Som blev lång när jag blev kort. Som blev lugn när jag blev vild. Som blev hemmakär när jag reste bort. Som blev tyst när jag blev pratig. Jag vet inte om det är en storasysters gränslösa kärlek och beskydd som är så stark att det gör ont i magen när jag tänker på allt där ute som kan hända honom, som gör att jag rynkar pannan och blir sammanbiten av oro och allvar och när jag skriver. Det är allvar. Och att, det lägger sig tårar i ögonvrån när jag tänker på vad han betyder. Han är en otroligt fin person, Johan. Inte bara för att han är min lillebror men för att han ställer upp för alla i sin närhet i alla lägen utan att någonsin tänka på sig själv. För att han lyssnar och är förståndig. För att han är mogen, omtänksam och mjuk och går sin egen väg även om en macho värld runt om honom kräver annat. Han fyller mig med väldigt mycket känslor. Och mest är jag arg för att han inte är liten längre och inte behöver mig.
