Amningen – en kvinnas egna beslut

Detta med amning. Jag hade tänkt skriva något långt, med citat och länkhänvisningar. Men låt mig bara säga det här. Det provocerar (mycket av det idag) mig när människor (politiker, män, självutnämnda feminister, vänner, föräldrar, partners osv) ska berätta hur mycket, lite, var när hur det ska ammas. Jag har till och med fått höra ”jag tror du ammar för din egen skull”. Detta mitt i kämpandet för att få igång en fungerande amning då man behöver som mest stöd. Really?! Ja precis som kattmamman ammar sina små, suggan och tiken likaså, så ammar mamman för sin egen skull av ren egoism. Hon är i grunden ond och det har inget med biologi att göra? Inte barnet heller.

ÄN en gång lägger man sig i kvinnans val och rätten till hennes kropp.

Som alltid är kvinnan ägd av andras åsikter. Förr togs bebisen från mamman direkt efter födseln och lades i en sal och hanterades av steril sjukvård, mamman fick amma när sjukvårdsledningen beslutat att det var bäst, dvs mäns beslut. Logiskt? Nej. Som att kvinnan inte kunde klara av eller hade rätten att bestämma detta själv.

Precis lika ologiskt är det idag att lyssna på en politiker som uppmanar till flaskmatning i jämställdhetens namn för att skynda på kvinnan att gå tillbaka till arbetet, eller som argument för pappans delaktighet. Det finns många sätt att skapa närhet och det sitter inte i en flaska. Det låter som en dålig ursäkt för att slippa skapa anknytning (vilket inte sker automatiskt utan är ett aktivt arbete från föräldern).

Naturligtvis finns det samhällsstrukturer som missgynnar oss på olika vis och politik och regler behöver ses om för att förändra dessa. Men på bekostnad av vad?

WTO liksom svenska rekommendationer är helamning i minst sex månader till ett år och därefter fortsatt delamning upp till barnet är 2 år. Det är inte så att amning är ett outforskat område. Man känner väl till effekterna. Svenska politiker vill alltså lagstifta på ett sätt som försvårar svenska kvinnor att sätta barnets behov främst. Om man vill.

Finns det inga andra sätt att främja jämställdhet, att kvinnors ställning på arbetsmarknaden stärks och att de inte går miste om pension än att vara så fyrkantig och svartvit i sitt argumenterande? Och att man som kvinna än en gång får uppleva att man pratar ovanför huvudet på henne och hennes kropp. Är det verkligen feminism? Jag tycker inte det.

Amning, att mata sitt barn, väcker känslor på ett sätt jag inte alls kunde förstå eller brydde mig om innan jag fick barn. Men amning berör. Det märks tydligt när jag träffar andra nyblivna föräldrar och alla delar engagerat sina upplevelser. Ångesten, hormonerna som rusar iväg, stressen om barnet som inte kan göra sig förstådd får i sig tillräckligt för att inte säga den fysiska påverkan som amning har och som man inte kunde föreställa sig. Eftervärkarna som kör igång vid amningen ingen för att dra ihop livmodern = aaaaj, barnet som suger sår på brösten, stockning med feber, infektioner osv – vem trodde det skulle vara lätt (okej en del har det lätt). Amning är ett kapitel för sig. Och så står någon och pratat om det som siffror i en tabell. Nej tack.