Malmö-Söndag

En fantastisk söndag låg i morgonsolens sköte för mig idag!
– Om all den besvikelse Malmö konsthall val av utställningskonstnär gav mig senast är ALLT förlåtet med Elmgreen och Dragset installationer. Malmö Konsthall hade kommit undan med mord just nu i mina ögon!

Killarna bakom uställningen This is the first day of my life

Få konstnärer kan stoltsera med att lyckas få åskådaren att känna sig; betänksam, optmistisk, kåt, lycklig och ren på samma gång.
Då de i de flesta installationer och verk som behandlar dehär känslorna använder motsattser snarare än synonymer för att skrapa fram den emotionella beröringen använder Elmgreen och Dragset sig av formeln + + + = +. Med sitt kliniska estetiskt tilltalande och välorienterade språk behandlar dom sexualitet, normalitet, dekadens, beroendeskap, död utsatthet och ångest utan att lämna någon äcklad, nedtyngd eller samvetsklen.
Bland fotografisamlingen i ett av rummen återfinns fantastiska bilder bland banala fotografier som studsar ut och kysser en rakt på munnen – eller för den med mer ekivoka tankegångar – slickar en på kinden.
Uställningen är inkluderande, klinisk och personlig. Vackert ljusatt och med en tydlig presentation av sig själv i dendär magiska direktkommunikationen som kräver distanserad självrespekt hos konstnären.
Gå och titta med en gång!
Efter en sådan upplevelse krävdes givetvis en ordentig parkpromenad för att smälta intrycken. I vårsolen kändes stagen fjäderlätta och tog mig nästan per automatik till Nestá för en god kaffe. Vidare till SATS där prestationskrav och oprah winfrey på tv:n tog ner Malmöiten på jorden igen. Nu väntar middag, långfilm och scones!

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Man orkar ju inte…

Hem halv sex, väckt av mannen bredvid mig halv åtta, väckt av kattens jamande halv nio, upp halv tio för att mötas av halvt tömda vinflaskor och ett berg av disk. Samtidigt påminde min hjärna mig om en bodystepklass jag ska hålla idag kl 12, femtio sidor som ska läsas och en annons som ska göras. Jag går och lägger mig igen.

Återkommer
Kvällen var knäpp igår

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Melodifestivalen My Show

Apropå Melodifestivalen så vill jag bara meddela att jag har varit med. År 2004 sjöng och dansade jag bakom Charlotte Perrelli. Eller förtydligande: sjöng, klappade händerna och gjorde den berömda mellanstadiedansen, även kallad steptouch på aerobicspråk. Du tar helt enkelt ett steg i sidled och tillbaka igen, upprepa gång på gång i takt till musiken och du har det! När ”take me to you heaven” gick in på sluttakterna gjorde vi den obligatoriska schlageravslutningen, inför miljoner tv-tittare. Armar upp, knytna nävar, ner och huvudet åt sidan. Ni vet.

Efterfesten på Hilton, ingen kommentar

Att det handlade om 30 sek på scen, i mellanakten på en delfinal och att Perrelli var programledare är skitsamma. Jag var med. Visste ni förresten hur många gånger som denna galna tillställning spelas på en dag? Det var genrep och det var öppet rep med inbjudna från företag och skolor, och det var ett rep till. Herregud, mina händer var ömma efter allt klappande.

Hade ett mycket vackert VIP-kort med titeln ”ARTIST”. Jag är alltså mycket mer melodifestival än alla ni andra, och det har ingen betydelse att jag inte sett mer än en delfinal i år.

Ikväll blir det rödvin melodifestival och efteföljande Jeriko antar jag.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Är du gästlistematerial?

Det mest värdefulla för en klubb är dess gäster, och de mest värdefulla gästerna är de roliga, dansande, glada stämningshöjarna som drar ännu fler gäster. Vissa vill man helt enkelt ha i lokalen, därav gästlistor, inbjudningar, nyhetsbrev och kontaktlistor där klubben naturligtvis placerat dig i ett fack och värderat din klubbexistens. Det är aldrig för din skull, det är alltid för klubbens skull som du står på just deras lista. Men vem misströstar över ett egentligt syfte när allt är en vinn vinn situation.

Det ligger alltså ett stort värde i kontaktlistan och det är absolut inget som delas med till klubben längre ned på gatan. Vid något tillfälle har jag tagit del av klubblistor i samband med festfix och alltid lovat att bränna listan efter avslutat festprojekt och aldrig använda kontakterna i andra syften. Naturligtvis följer jag reglerna, för ett förtroende ska man aldrig förstöra för sin egen egoistiska sak.

Precis samma sak gäller den personliga kontaktlistan. Min telefonbok är inte bara nummer, den har ett helt annat värde. Det är personliga relationer och historier bakom varje nummer, ett godkännande och ett förtroende varför jag har just den här personens namn i min bok. Skulle jag ge bort ett nummer skadar jag en del av förtroendet och framförallt värdet i min och min kontakts relation. Kontakter ska införskaffas med ödmjukhet och vårdas ömt. Kontaktlistan är något man bygger upp och det kan ta tid, därför är det inte heller något man bara ger bort.

Visst har jag gett bort nummer när jag vet att de ska användas i ett syfte som min kontakt skulle uppskatta och som ligger i dennes intresse – som ett jobb, en spelning på en fest eller kanske en intervju i ett media. Jag kan även tänka mig att ge bort ett nummer till en kompis som ska resa eller flytta till en stad där de inte känner någon. Förutsatt att min kontakt tycker att det är ok förstås.

Möjligen är detta ett svenskt tankesätt, men jag tycker att det är ett respektfullt sätt att hantera andras integritet och värde på. Skulle någon ge bort mitt nummer för privat bruk skulle jag förmodligen känna mig utnyttjad och bli förbannad. Inte på personen som kontaktade mig, utan på den som jag anförtrott mitt nummer till och som sedan gett bort det.
Just därför ger jag inte bort delar av min telefonbok.

Annars kan jag tipsa om hitta.se


Min väninna vet att hon gett mig inspiration till detta inlägg efter ett sms som jag fick i natt. Jag gillar när vänner inspirerar mig.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Fredagsfilm

Här följer en engelsklektion the japanese way. Frasen ”I can’t stand the sight of you” måste vara viktigast av dem alla, och glöm inte att göra koreografin som tillhör.

Perfekt avslappningsmetod för dig som jobbar vid datorn hela dagaen, eller perfekt inspiration till dig som ska ut och klubba ikväll. Ställ dig upp och följ instruktionerna, jag har gjort det i vårt kontorslandskap till mina kollegors förtjusan eller förfäran.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Dj-Malmös Tom & Jerry

Jazzkatten och Dansmusen. Vem jagar vem, vem bor i ett hål i väggen och vem har mest ost i fickan? Men framförallt var kommer deras dj-namn ifrån, någon som vet och vill avslöja historien för nyfiken? Jag tänker inte ens spekulera i huruvida jazzkatten tittat för mycket på Aristocats som liten eller om Daniel har ostfetisch.

Jazzkatten spelar på Retro i kväll och Dansmusen spelar Counter Strike varje tisdag. Bara så ni vet.


Eftersom jag själv enbart bidrar med subjektiv rapportering är här något för den lilla grävande nöjesjournalisten att ta reda på. Ett uppslag till nästa reportage i din tidning, för jag vill ha svar.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

From Moskow to Beijing.

Fick dessa sms:en idag:

1. ”Hej gumman. Jag har gjort något galet och anmält oss till ett tv-program och nu vill de intervjua oss! Det är något äventyr i Kina. Bli inte arg. Kram”

2. ”… Man ska göra det med en vän el ngt från Moskva till Kina och en massa galenskaper o tänkte på dig! De e helsålda på oss”

3. ”Vi ska ta oss från Moskva till Peking med hjälp av befolkningen eller nåt…”

3. ”Titan-tv vill att vi ska komma till sthlm på tis el ons… ”

Jag är inte arg, jag är rädd. Rädd för höga pälsmössor och ris.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Vernissage & Sushi

Tre bitar sushi på East, Stureplan kostar 89 kr. En räka, en lax och en tonfisk. Det är ungefär 30 kronor för en liten handrullad Nigiri utan någon som helst sensationell smakupplevelse. Så tama att jag faktisk inte ens kommer ihåg att jag åt dem. Det kan i och för sig också bero på den champagne och det rödvin som slank ner ute i baren innan vi satt till bords.

Vernissage på en restaurang är ju smart eftersom lokalen med ens blir mycket snyggare. En av mina favoritillustratörer råkar tydligen vara vän med en av mina kära stockholmsvänner men jag fick ändå aldrig kyssa hennes hand som gör de vackra strecken. Glömde även att ta med mig det lilla infobladet om var jag köper hennes konst och vackra tapeter. Därmed kommer ni inte heller att få veta var ni gör detta, om inte Eddie bestämmer sig för att lämna en kommentar till detta inlägg och avslöja www.adressen förstås…

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Gymsvett och Malmögrått

Det har hänt märkliga saker i SATS lokaler denhär veckan.
Idag när jag skulle byta om ställer sig en naken man alldeles intill mig och börjar stöna högt och ljudligt, visserligen är det inte första gången sexuella undertoner äger rum i killarnas omklädningsrum i det här bögarnas träningsmeka.
– Men den mest udda incidenten.

Igår hade jag ett ofrivilligt race på löpbandet med en tjej, där vi utan att se på varandra eller växla ett ord psykade varandra i nästan en timme springandes på varsitt band.

Promenaden hem längs Djäknegatan var gråare än gråast, våren måste helt enkelt ligga och häcka i Köpenhamn. Säkert inne på PAN där allt annat gammalt avdankat och återkommande står och pyser . Britney Spears var ju där under sitt senaste skandinavienbesök – bara det är bevis nog.

Imorgon blir äntligen filmdag Den nya världen har premiär på alltid lika träffsäkra Spegeln. Den utlovas bli en orgie i vackert foto och relevant invandrarproblematik under sekelskiftets Amerika.
Blood Diamond avklarades i måndags; Den dagen den såkallade ansvarstagande ”vänsterflygeln” i Hollywood gör film om massproducerande företag som medelsvensson använder kommer människor verkligen att bry sig. Då syndabockarna alltid blir den lilla klicken snuskigt rika och exklusiva storföretag har den breda biopubliken svårt att identifiera sig och främjar sig mot sitt eget ansvar.
Gör en film om företags humanitära och ekonomiska våldtäkter mot u-länderna som genererar i produkter medelsvensson faktiskt köper och nyttjar – bara vid en sådan direkt exponering föds det riktiga medvetenhetsförlösande samvetet.
Den stora hemska elaka hagalna rika gubben är lönlöst att alltid projicera som skurken, människor gör helt enkelt inte kopplingen till deras ansvar som efterfrågans kreatör.
Det är bara då den ”gråa konsumentmassan” utbildas och ges information som världen verkligen förändras. Mellanhänder, småskurkar och de som skor sig på andras ignorans kommer att finnas lika länge som ologiken och ignoransen mot information ger den utrymme.
Det var framgångskonceptet för En obekväm sanning – alla kände sig skyldiga och delaktiga i biosalongen. Den talade i skarp ton till massorna.

Nu står bibblan och Form & Designcenter på schemat för dagen.
– Men först en gelato!

PS: Jag måste blivit perverterad men det är något sexigt med finansministern.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Dancehall Stockholm

Nu tänker jag åka till Stockholm och skaka rumpan så att jag kommer tillbaka sex kilo lättare. Snabbvisit inklusive storshopping på HM eftersom min egen lilla stylist Johanna gör skyltfönster på Drottninggatan idag, Vernissage på East och förhoppningsvis filosoferande över rödvin och drinkar. Att jag ska dansa Dancehall hela torsdagen och komma hem full av inspiration till mina klasser i vår är bara en parantes i det hela… Flyget går om en timme och nu ska Mrs GPS sätta sig bakom ratten och hoppas att hon kommer fram. Jag är ett hopplöst fall.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter