Jag har en otrolig längtan efter att yppa något privat. Att skriva om känslor. Att skriva om det som egentligen är det enda som spelar någon roll. Men det har den här bloggen aldrig handlat om. Den tar upp det glada runt omkring oss. Det glada vi gör, det glada vi ska göra i staden Malmö, eller var vi än befinner oss. Kanske en personlig reflektion av det ytliga, kanske någon gång en personlig tanke. Men aldrig ont, sårbart eller känslosamt. Alltid om tingen vi kan ta på eller om de saker vi gör i livet som kallas nöje, som är att ha – just kul.
Så då berättar jag väl om att min bästa väninna från Stockholm är nere och sitter just nu i min lägenhet och längtar efter att jag ska komma hem. Att vi ska ta oss ner till ett hotell på Gustav Adolfstorg för att basta och dricka bubbel. Invänta Magnus som också kommer ner från Stockholm för att spräcka vår tjejhelg och somna på soffan. Äta gott på restaurang Svea och sedan dansa hela natten på Oh baby I like it raw. Det är sånt vi gör vi vänner. Men vad vi pratar om när bloggen inte ser, att jag gråter över ett glas vin med huvudet i en kompis knä, ringer till mamma klockan åtta på morgonen bara för att höra att allt kommer att bli ok vad jag än bestämmer mig för. Det når inte hit.
Det händer trots allt något roligt varje dag. Jag har lätt för att brista ut i asgarv. Det är bara att tacka för den energin.
Någon sa till mig häromdagen att det strålade om mig. Två stycken sa det faktisk. Det måste ju betyda att min själ lever lyxliv.
Metallica spelar i Århus i kväll. Och jag skulle inte vilja vara där.