Sneakerlovers besök denna sida och var nere med de senaste snörningarna.
Månad: februari 2008
Jag skyller på bilservice, frisören och Nike.
Love you.
happy jay jay
Byter om. Byter kostym.
Jag stängde världen utanför några timmar. I en dansstudio finns bara här och nu. Och när jag får ihop en fusion av dansstilen house med dansstilen ragga och kroppen liksom bara flyter med musiken försvinner allt annat. Sneakers i alla färger följer efter med full koncentration och dansglädje. Svetten rinner ner längs kanten på min mössa medan fötterna rör sig utan att jag behöver kämpa, utan att jag behöver bita ihop. Just nu, just idag känns allt så lätt, som om det är det här jag ska göra och inget annat. De sista beatsen går av, en klunk vatten och dörren stängs till studio nr 2. Fortfarande grått utanför.
Och även i morgon kommer tidningen ligga på hallgolvet.
Fick ett samtal från Sydsvenskan. Och ett mail.
Det är verkligen fruktansvärt.
En sådan stor förlust för tidningen att den som står utanför höghuset på Krusegatan inte kan förstå. All den kraft och all den kunskap han hade att driva företaget är borta över en natt. Visst kommer tryckpressen rulla även i natt och visst kommer tidningen landa på hallgolvet klockan 05.00 även i morgon. Men det kommer inte vara samma sak i huset och det kommer förmodligen vara svårt att ersätta en person som betytt så mycket för både framgång och framtid.
Sydsvenskans Chefredaktör död.
Satt med mina stora Leiahörlurar och smådansade i stolen när receptionisten frågade mig om det var på Sydsvenskan jag jobbade tidigare.
Hette din chef Peter Melin?
Ja, inte min närmsta men ja.
Han dog idag. På jobbet.
Jag tog av mig hörlurarna, kände hur det knöt sig i magen och en märklig känsla av tystnad tog över min tidigare musikfyllda och glada tanke. Det känns att bli påmind om sin egen maktlöshet och hur hastigt något kan ryckas bort framför en, sitt eget liv eller någon nära.
Den odödliga känslan som vi ständigt går med, vilken jag tror alla måste för att kunna leva varje dag som den bästa, raderas snabbt. Den kommer tillbaka, men fram tills dess, kommer mina steg att vara något mer försiktiga. För hur många gånger man än läser i tidningen om dödsolyckor och sjukdomar så känns det inte förrän någon man hört skratta, prata och som sett rakt in i dina ögon plötsligt inte finns längre.
Jag förstår att både redaktion och annonsavdelning är i chock. Jag tänker på hans fru som jag jobbat mycket tillsammans med. Och jag tänker på min egen familj och min pappa som jag är på varje gång vi ses om att ta hand om sig. För sin egen skulle och för sin familjs skull. Ibland går det bara så himla fort.
