Satt med mina stora Leiahörlurar och smådansade i stolen när receptionisten frågade mig om det var på Sydsvenskan jag jobbade tidigare.
Hette din chef Peter Melin?
Ja, inte min närmsta men ja.
Han dog idag. På jobbet.
Jag tog av mig hörlurarna, kände hur det knöt sig i magen och en märklig känsla av tystnad tog över min tidigare musikfyllda och glada tanke. Det känns att bli påmind om sin egen maktlöshet och hur hastigt något kan ryckas bort framför en, sitt eget liv eller någon nära.
Den odödliga känslan som vi ständigt går med, vilken jag tror alla måste för att kunna leva varje dag som den bästa, raderas snabbt. Den kommer tillbaka, men fram tills dess, kommer mina steg att vara något mer försiktiga. För hur många gånger man än läser i tidningen om dödsolyckor och sjukdomar så känns det inte förrän någon man hört skratta, prata och som sett rakt in i dina ögon plötsligt inte finns längre.
Jag förstår att både redaktion och annonsavdelning är i chock. Jag tänker på hans fru som jag jobbat mycket tillsammans med. Och jag tänker på min egen familj och min pappa som jag är på varje gång vi ses om att ta hand om sig. För sin egen skulle och för sin familjs skull. Ibland går det bara så himla fort.
