
Det kom fram en snubbe till mig, lite svettig och euforisk, och sa att han verkligen gillade det jag spelade. Eller ”skitbra” var nog hans exakta uttryck följt av ”precis den musik vi lyssnar på”. Varpå jag frågade leende ”jaha, och vem är du då?”
Det var Niklas Asker. Konstnären för vernissagen jag spelade på.
Dö.
För att kompensera detta har jag, i följande mingelbilder, tydligt ringat in konstnären:







