På väg till mormor med lunch från flickorna fläderblom, body butter från body shop och laptoppen som fotoalbum.
Jag lär just nu känna en människa på nytt, på ett helt annat sätt än jag känt henne i hela mitt liv trots att hon alltid varit där. Hon har grattat på namnsdagar, vaktat så vi inte sprungit ut på gatan, lagat världens godaste sås.
Fått cancer. Överlevt cancer.
När jag är ensam med henne bubblar historierna fram och hennes humor och minnen är varma. Trots att hon går dåligt är hon helt klar och kvick i tanken. Hon berättar om hennes hattar, dräkter från chanel, världens godaste hummer, morfars pondus och deras första skördetröska med ett minne som är långt skarpare än hennes svaga fötter.
”Jag har gått i högklackat hela mitt liv och förstört mina fötter. Men snygga ben hade jag”.
Tänk att en så levande människa har varit så nära mig i så många år utan att jag har upptäckt det. Nu är hon 86 och jag spenderar gärna långa eftermiddagar hemma hos henne när jag kan. Inte för att göra henne sällskap utan för att jag har uppriktigt roligt.
Det är nog allt för många fantastiska historier som aldrig berättas för att ingen vill lyssna. Allt för många som inte känner människan bakom sin mor mormor eller mormorsmor. Allt som behövs är ett öra och lite tid. Den som lyssnar blir rikare den somfår berätta och dela med lever upp och får ännu en anledning att leva ännu längre.
Någon.
