karin af malmoe

Min katt vägrar äta fryst Alaskan Pollock. Men slänger sig över färsk kokt torsk. Han har mer vett än Matrisen på Sydsvenskan som brukar servera det förstnämnda.

Ja, jag tycker att vin är viktigt. Att dela en flaska med någon och sitta och prata, skratta ha mysigt, länge. Kanske mer än en flaska, det spelar ingen roll men vinet är ett viktigt inslag i ett umgänge. Precis som det kan förhöja en maträtt kan det förhöja vardagen. Det skulle inte vara lika mysigt att sitta med vattenglas. Inte på grund av den möjliga inverkan av alkohol, men för att det är lite härligare. Som att man firar något ihop, göra något lite roligare. Vardagen till exempel.

Det är viktiga stunder för mig och för att jag ska tycka att vardagen är njutbar.

Jag har suttit en stund, i en röd liten hodda och snackat fisk. Gud vad jag lär mig. Köpte hem lite sill åt katten och torsk, fiskad med spö och inte trålar, till mig och gubben. Gubben var det dom som sa och inte jag.

Nu ska jag leta recept.

Tjohooo idag kommer han hem. Min tid av apati, tröstätande, porrsurfande, godisgråt och obäddade sängar är förbi.

Det går inte att vara hemma. Min katt är så jobbig att jag vill stoppa ner toalettpapper i halsen på honom.

Jag beger mig till folkets park, ger allsång en chans, mest för att stödja min vän på scen. Sedan blir det schysst kvällsmat. Kanske på Råå. De har blivit väldigt bra!

Kan även rekommendera avokadosoppan på 24 kvadrat. Men utan burkräkorna.

Nallebjörnsmjuka stjärnkocken Mathias Dahlgren sommarpratar i P1.
Solen skiner utomhus. Jag stannar inomhus.

Vad gör man med folk som är så totalt uppblåsta i sin egen värld att de helt saknar förmågan att lyssna. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag har varit med om många idioter i branschen Krog. En krögare tvingade sina servitriser att röra om i hans kaffe motsols. Rörde de medsols fick de en sådan avhyvling att snyftningarna ekade på toaletten. En annan skällde ut gäster och bad dem dra åt helvete om de beställde in genomstekt kött. Hukande lämnade gästerna restaurangen.

Storhetsvansinne.

Men det finns en restaurang i Malmö som slår alla och envar på fingrarna. Ingen går säker där inte. Säger du fel saker, tycker du fel, gör du fel. Historierna haglar från besökare.

Dessa stora egon i branschen drar tyvärr med sig unga förmågor, uppfostrar dem till ungtuppar som vandrar runt, uppbröstade, och tror sig vara herre på var mans täppa. Kanske tupparna borde köras ut på upptäcktsfärd i världen utanför, ta en nypa frisk luft, och sluta sprätta så förbannat.

Fan vad jag älskar de ödmjuka, insiktsfulla röster som finns (de flesta), i stället för allt galande. Det är där jag lägger min matpeng.

Jag skrev ut ett helt block under tiden som jag reste i Kroatiens övärld. Så fort jag hade en stund över tog jag fram blocket och jag älskade att skriva. Igen. Men det är något med ord. Det är skönt att få ut dem ur fingrarna och ner på papper, eller på en skärm. Men när det är gjort så är det gjort. Det spelar ingen roll om det är här, eller i mitt block som ligger i handväskan. De vill bara ut.

Jag kanske aldrig kommer att titta på orden igen eller så skriver jag ett helt resereportage till någon tidning, eller så skriver jag det här. Men just nu känns det helt okej att ha dem i handväskan.

Idag har jag sovit länge, gått igenom min rss och ignorerat några hundra inlägg om reklam eftersom jag måste vila hjärnan lite. Låta den bubbla i lättsamma ämnen som Gynnings pumpade läppar och Narnjas ironi.

Sedan tog jag cykeln, svängde om Solde och pratade med Jonas, mötte Rebecca och tog en runda i stan och sprang in om ett antal krogar. Bland annat ett, på dagen, nyöppnat pastery som jag ställer mig tveksam till. Avslutade med en kula romrussin i Västra hamnen.

Jag var en aningens sur och gnällig på min medresenär för att han aldrig fotade mig med min backpack. Arg och besviken var jag. Det var faktiskt stort för mig. Att packa 65 liter och bära det på ryggen. Jag fick nog av det som liten då mamma drog ut mig på fågelskådarläger i en vecka och jag bara ville vara hemma och åka på mina nya rullskridskor. Sommargylling liksom herregud. Jag har klippt navelsträngen och protesterat med weekendresor och högklackat.

Men så stod jag där nu, försökte se van ut bland alla andra backpackers, och kände mig rätt cool ut i min svarta nya fjällräven. Förutom att det kändes som att jag sympatiserade med vänstern. Det var jobbigt.

Till slut tar han ändå upp den där kameran, mr medresenär. Då har det gått 11 dygn, flyget hem är försenat, vi missar tåget från kastrum och klockan är kvart över två på natten. Det var då så dags va. Idiot. Jag har ju glömt min fotopose för länge sedan.

Nu är jag irriterad på wordpress. Radbrytning, hallå! Jag vill gärna kunna lägga in det i mina texter, hur många som helst precis när jag vill.

Jag saknar blogspot ibland.