Det är alla hjärtans dag men det enda jag kan tänka på är det tappra hjärta som jag tvingades släcka i natt. Min älskade Cisco. Han blev bara tre år.

Allt vände på några minuter. Från en vanlig dag till ingen utväg. På kvällen när vi åt middag satte han sig på sin stol precis som alltid och la huvudet på bordskanten med siktet på vår mat. Men hans ögon lyste inte som de brukar. Man känner sina djur och pratar med dem utan ord. Hans uttryck räckte för att jag skulle förstå att något inte stod rätt till. Han började andas konstigt under kvällen, som om han fick anstränga sig otroligt mycket vid varje andetag. Jag låg en stund med honom i sängen och såg hur magen drogs samman och ut i stora rörelser och bestämde mig för att ringa djursjukhuset. Bara för att höra med dem. Eftersom det handlade om andning ville de att jag skulle komma in.

Jag trodde att vi skulle åka därifrån tillsammans. Kanske med ett recept i handen. Jag åkte hem med en tom bur.

När vi kom in sa veterinären att han kanske hade vatten i bröstkorgen som gjorde det svårt för honom att andas. Hon stack in en nål, Cisco gömde sitt huvud i min armhåla som han gör när det blir läskigt, och tömde honom på vätska och blod. Hon sa att det var allvarligt. Jag förstod nog fortfarande inte när hon gick ut ur rummet för att vi skulle få tänka.

Tre saker kan orsaka vatten i bröstkorgen, cancer, ett obotligt virus, fip, eller ett allvarligt hjärtfel. Alla tre orsaker har bara ett slut. Vi kunde välja på om vi ville förlänga hans liv och låta honom tömmas på vätska regelbundet och ligga med syrgas i väntan på besked. Eller sluta hans lidande. Veterinären sa att han har det väldigt jobbigt och att hon aldrig sett en katt överleva. Hon sa vad hon hade gjort om det var hennes katt.

Det kunde inte vara så här. Han var ju så pigg fram till ikväll. Han ska ju leva, flytta med oss till nya lägenheten, hämta sin fjäderpinne och lägga i vår säng, jama högt för att få nykokt torsk, lägga sig bredvid mig så fort jag sätter mig i soffan, titta på tv med oss och morra på fåglarna som sitter i trädet utanför.

När veterinären kom in igen hade vi fortfarande inte bestämt oss. Jag hängde över Cisco och tårarna sprutade okontrollerat och jag vill inte att han skulle förstå. Jag ville inte att han skulle förstå att skulle dö. Att hans matte skulle bestämma att han skulle dö.

Det var fruktansvärt att se honom ligga där och lida. Han var livrädd, han fick dåligt med luft och skakade och till slut sprang jag ut ur rummet, hittade veterinären och sa att vi måste göra det.

Jag burrade ner mitt ansikte i pälsen, la min näsa i nacken så som jag brukar och kände honom svalna sakta. Han låg på britsen bland kanyler och tungan hängde utanför. Inte alls så fridfullt och värdigt som djursjukhusets broschyr säger. Allt brast. Jag sprang ut ur, satte mig i väntsalen och grät högt över det tysta rummet.

Sen satt jag med honom i säkert en timme. Klappade honom över pannan och bakom öronen, så som han älskar. Pratade med honom och masserade hans trampdynor. Jag kunde inte vända honom ryggen och gå därifrån. En sköterska fick komma in och bära bort hans tunga livlösa kropp och jag önskade bara att hon kunde sluta prata om praktiska saker som kremering, livsförsäkringar, kostnader och plastsäckar. Jag ville bara se hans kropp gunga i andetag igen. Det såg ut som han sov precis som vanligt, men med sina stora gröna vackra klot till ögon öppna.

Jag kunde aldrig föreställa mig att detta kunde hända. Att det var något allvarligt. Att han skulle dö. Eller att jag skulle bli tvungen att bestämma att han skulle somna in. Tre år gammal.

Magen värker och jag faller i gråt om och om igen hela tiden. Det är fruktansvärt jobbigt och han är så otroligt saknad. En familjemedlem som gjorde att det alltid var lite extra mysigt att komma hem är nu borta. Och det känns så konstigt att han alltid kommer att vara det.

Dela gärna om du vill...

Facebook

Twitter