Kan man kväva känslor? Jag vet två som försöker. Eller nej. Jag vet fler som försöker. Glömma varandra. Förtränga varandra. Mot tyngdlagar som får dem att falla dit. Men som med sunt förnuft och vetskap om det omöjliga säger hej då. Ord om vad som kunde varit som ingen kommer veta. Ord om hur längtan känns när den inte får uttryckas. Ord om de ord som inte vågar yppas med risk för ömmande återfall.
Alla om.
Alla själar som försöker tystna. Kväva. Det vi inte bestämmer över.
<3
Fick en plötslig ingivelse. Att bara boka ett datum och så ser man om man kan lösa det till dess. Det verkar så enkelt liksom. Bara att fylla i ett formulär.
Ps. Här gifte mina föräldrar sig. Jag har mammas bröllopsdress hemma. En stickad tröja. Pappa? Han hade smoking han. #sjuttiotalsbröllop
Jag känner inte till en enda modeblogg. Kan man googla det och få upp alternativ? Kling och Farman har jag hört. Kanske ska googla det. Planera vårens outfit. Göra ett moodboard. (skoja)
Har blivit kontaktad av journalister eller andra flera gånger för att uttala mig om mode? Förstår inte. Jag skriver väl aldrig om mode. Jag bloggar. Blogg är inte lika med mode. Ni kan ringa Bildt nästa gång och fråga vad han har att säga om vårens mode.
.
Jag och en man brukade prata om att vi skulle träffas i ostronbaren på Malmö centralstation när jag kom in med tåget. Som i en romantisk film. Vi lyckades aldrig. Men i fredags mötte jag upp ett gäng vänner i baren på Johan P och gjorde precis det. Champagne och ostron efter en bra jobbvecka klockan 17. Jag måste göra det till en vana. Allt som förgyller livet ska göras ofta. Och nu till det bästa. Ostronen i baren kostar 10 kr stycket! ”Han måste ha menat euro” sa min kompis men nej (då hade jag för övrigt dött) de kostade en tia. Därmed har jag hittat en ny skatt.
Det var modenatt i fredags. Roligt initiativ som jag inte såg mycket av, mer än ett skelett på stationen då jag utbrast ”men shit titta, stackars tjej vi måste rädda henne”. Varpå Lina informerade att det varit modevisning. Då var ju allt i sin ordning. Såg även en modevisning på moriskan och var tantkritisk och tog upp saker som ”på min tid” och ”när jag koreograferade”. Patsystyle. Och så lyckades jag klämma in en vernissage mellan afterwork, bastard, Belle Epoque och dans till 03. En lång kväll och natt med laptop i handen och sminket från morgonen.
Ni vet när man ser sig själv göra något dumt ur ett utifrånperspektiv utan att stoppa det.
Well.
I helgen beställde jag en pizza (från två bagare som är väldigt bra) och hör mig själv säga ”någon med parma”. Det är bara det att jag har aldrig tyckt om parma på pizza. Faktum är att jag tycker att varm parma är äckligt. Trots detta stoppar jag inte mig själv utan lyssnar på pizzabagaren när han summerar alla pizzor med parma, tar den dyraste och sedan sitter jag och plockar bort all skinka, morrande.
Ibland förstår man inte sig själv alls.
Igår stod jag på min gård och åt almblad från ett träd. Rekommenderas vid desperation. Samtidigt pratade jag så högt i telefon att grannarna stängde fönstret och hade en katt i koppel som jamade på fiskmås som hämtade sina vänner så att jag fick ta upp katten och fly in i trappen under attack.
Förlåt. Vi har inte så mycket tid för varandra. Du och jag. Som alltid handlar det om prioriteringar och jag prioriterar inte dig. Det låter som en kniv i ett hjärta och skulle vara så om du var av muskeltrådar. Men du är av ettor och nollor och en bild av ett liv där stora delar trillat bort. Jag har varit i ett förhållande en gång där jag ständigt var bortprioriterad. Han påstod att det inte var så. Att jag var viktigast. Så lätt att säga. Men när ord inte stämmer överens med handling spelar de ingen roll. En del kan nog vara bekväma med att ett förhållande är det som bara finns, sidan om sitt eget liv, och inte begära mer eller kräva mer av tid, känslor eller kött. Jag skulle hellre torka ut ensam i en rabatt under ett gult tegelhus på Värnhem. Det var dagens tanke och lovord till mig själv. Vi hörs snart. Jag ska bara skriva klart. Och ta hand om viktiga muskeltrådar.
