Månad: augusti 2012
Företagsledare. Låt någon annan gå?
Företag som konsekvent skickar ägarna eller cheferna på konferenser, föreläsningar och utbildningar, istället för den som kanske vore mest lämplig utifrån kompetens, brist på kompetens eller funktion. En digital utbildning kanske ska ges till digitalt ansvarige exempelvis, om man nu varit så noga med att ha en sådan titel på företaget, och kanske inte VD:n eller någon annan i ledningen. Jag förstår inte det ledarskapet. Det är alltid några få i sådana under-ytan-hierarkiska organisationer som aldrig får möjligheten då det alltid är samma personer som åker. Hur är det motiverande? Hur kan man sedan gå hem och kräva engagemang, övertid och bästa möjliga utfall från sina medarbetare på sitt företag? Alla i ledande positioner med anställda borde ta sig en funderare över vad de kräver av sina anställda och vad de själva ger.
Gör det igen
Ödet gav mig frukost
I morse tog den sista ampullen slut. Så som en uppenbarelse när jag förbannad tränger mig genom folkmassorna på gågatan ser jag dem. Rad upp och rad ner. Nespresso har öppnat på gågatan. Det var alltså meningen att jag skulle ta just den gatan trots festivalhysterin. Allt har en mening. Min frukost är räddad.
Från 2.0 till 0.5
Det nya är inte alltid bättre än det gamla för att det är nytt. Det behöver inte heller ersätta något. Med andra ord, digitalt är inte alltid bättre än traditionellt, så låt oss nu sluta andas häftigt och i ren iver göra allt som går bara för att det är digitalt och tänk istället efter vad det är för problem som ska lösas, därefter vilket medie som löser det bäst.
Kanske det är bra att backa bandet. Till 0.5. Börja med nyhetsbrevet.
Analoga nyhetsbrev som kan lämnas kvar en stund på fikabordet, följa med in på toaletten, låta ögonen vila på sig under ett telefonsamtal, göra sig påmint igen och igen där det ligger och vilar på någons skrivbord eller får det följa med hem. Det finns där och man väljer att läsa det när man kan. Ett digitalt nyhetsbrev kommer och stör mitt i ens arbete, man klickar bort det och det gör sig aldrig påmint igen och aldrig går man tillbaka och öppnar upp ett nyhetsbrev som kom för några dagar sedan och tänker ”nu ska jag läsa det där nyhetsbrevet”. Det förblir ett oläst minne blott.
Bloggen Please Copy me läggs nu ned och blir till brev. Jag gissar i förlängningen en branschtidning. Läs mer här.
1, 2, 3…
Pappret är det viktiga
Extra krydda på ”semestern”
Vill även berätta att jag mitt i denna ritt drog på mig en förkylning. En sådan som går upp i huvudet och får en att känna sig som i en bubbla. Ni vet hur jobbigt och ansträngande det är att bara gå upp för trapporna då. Det känns som man har en 60 kilos extra packning på ryggen. Tänk detta tillstånd sex timmar till häst. Och på Island skrittar man inte. Nej nej. Det är full fart framåt, sen stannar man och pausar några minuter, sen full fart igen. Som intervall. Intervall med huvudet fullt av snor. Underbart.
Krishantering
Förresten. Jag är numera expert på att expresskissa. De som känner mig vet att jag redan innehar en tendens till sådan talang men nu har jag finslipat tekniken. När någon skriker ”stoooopp”, och man har några minuters andningspaus innan man måste rida i full fart för att hinna till fållan där hjorden ska samlas in innan den kommer och den är oss i hälarna. Då hoppar man av hästen, sätter sig ned på huk mellan hästarna och de andra ryttarna, gör vad man ska, drar upp byxorna och hoppar i sadeln igen.
Hard life.
230
När man sitter där med öm rumpa, värmeblåsor mellan låren, ond svanskota och nariga läppar från grus i hård motvind och firar med ett glas rött och värktabletter att man klarat de 200 kilometrarna över berg och ner i dalar och någon knäppgök kommer på den briljanta idén att vi kan ju driva hästflocken 30 km till imorgon bitti, från där vi övernattar och ska bli hämtade med buss hem till gården där vi startade. Graaaaaah.
Det var bara att ta på sig ett par redan använda ridtrosor och hoppa upp i sadeln idag. Så nu har jag ridit 230 km till.
Är skitigare än skitigast. När vi var framme idag var mitt ansikte helt h e l t svart av lavasand som ven genom vinden. Jag har aldrig varit så här skitig i mitt liv.