Jag hade en idé om att varje fredag lägga upp mina egna bilder från den krog jag recenserar i Metro Weekend samma dag. Det har gått sådär va. Men idag gav jag den första femman på ett tag. Läs hela min recension här
Och fortsätt läsa Metro på fredagar, jag ha fler femmor i min ficka som kommer delas ut inom kort till krogar som imponerat lite extra på mig.
Igår var det sommar och Reklamöl. Denna gång körde vi hemma hos fotografen Jeffery Richt som arrangerat allt så himla bra. Balkongerna över södertull fylldes, det gick att raka sig av en barberare, Vindåkra ordnade snacks och jag tillät mig bli lurad av en trollkarl. Ida från The fan club blev avlurad klockan.
Sen cyklade vi vidare till nyöppnade restauramgem Dubbel Dubbel med en meny som gav en asienälskare som mig cravings. Dim dums dumpnings åh! På Simrishamnsgatan med mysig innergård.
Det slutade med en vit negroni på Belle Epoque. Och huvudvärk idag.
Min sista dag på mitt långa födelsedagsfirande efter sängfrukost, bastardmiddag och allmänt mys på dagen, middag med föräldrarna och senare fest med vänner fick jag världens bästa måndag i present.
Vi åkte till Köpenhamn, åt något av det godaste jag ätit på Kiin Kiin som är världens enda thailändska michelinkrog. Blir exalterad bara jag tänker på att den ligger 30 min bort och inte på andra sidan jordklotet, eller ens Stockholm. Om man älskar thai och vill uppleva smaker som rödcurry och gröncurry på nya sätt ska man hit. De har en överkomlig teatermeny med fyra rätter. Då kan man lägga till att på michelinkrog får man många fler rätter än de på pappret. Små aptitretare som sparkar igång allt. Sedan såg vi queen B, Beyonce, tappade bort kompisarna i havet men jag och J hittade bra platser nära nära och det bästa av allt – att bo på hotell vakna i Köpenhamn en tisdag, äta organisk hotellfrukost och åka till jobbet som nästan vilken dag som helst.
Men nu är det över. Nu är jag 34. Och är glad.
Såg just tusentals färgglada barn på Limhamnsfältet och fick ångestklump i magen. Det var aldrig roligt med klassutflykt. Det var en tävling i vem som hade bäst fikalåda och jag var alltid ängslig över vad som skulle hända. Var skulle vi? Skulle vi hinna tillbaka till bussen? Vad ska vi göra? Nervös över att vara på något plats jag inte kände till. Det ska jag ha med mig till jag själv får barn, låt dem vara med över allt så de inte blir så satans ängsliga över allt nytt, över att inte ha kontroll, över att inte vara hemma.
Min mamma brukade göra varm buljong som jag älskade och hade i en termos med bilder av flickor i madickenkläder på och något amerikansk snirkligt typsnitt. Varje gång sa jag högt ”men åååh vad har mamma stoppat i min termos”. För att jag inte hade röd saft som andra. Och så drack jag i smyg.
Och alltid skulle man göra någon aktivitet som var hemskt. Bollsport. Springa. Bygga saker. Bli blöt. Bli varm. Bli av med sin vante.
Hade för stark integritet för att våga bara hänga, med vem som helst. Lita på att de tyckte om mig för den jag var. Avvaktade. Höll mig utanför. Hängde med killarna. Jag hade ju kort hår och min bästa vän hela min uppväxt hette Rasmus och jag hade killskridskor. Men sen fick man inte det när man började skolan. Leka med killarna.
Hade manchesterbyxor som mamma sytt, kliande polo, lappar på knäna som slitits sönder. Det bästa var när jag fick ärva kläder av mammas kompisars barn. De hade tuffa tröjor. Och sen fick jag köpa kläder från Ellos två gånger om året och köpte det första plagget själv. En mussepiggtröja och matchande grön- och svartrutig kjol. Blev söt. Passade in. En dag glömde jag kjolen hemma och fick springa i tröja och stumpbyxor hela dagen.
Friluftsdag.
Rätt så bra när man fick slänga sig i lövhögar och äta plättar med socker på filmburk. Plättar var mycket viktigt. Då var man rätt.
Förr var Koi, hör och häpna, ett snyggt bra sofistikerat (inte som i tråkigt) häng med bra dj i baren och en snygg drinkmeny med intressantare drinkar än på andra ställen. Det var Koi och Victors som gällde. Sedan vidare till klubben Plysh på Lilla Torg som drog hela staden eller Jeriko vid Möllan.
Det är inte konstigt att det blivit mer segregerat nu. Förr fanns det ställen på ”båda sidor” som var bra och som lockade samma publik; den som var intresserad av bra fest, bra musik och bra dryck.
Sist jag frågade efter en drinkmeny på Koi rynkade de på näsan. Jag valde rött vin. En kille ranglade fram till mig och mumlade fram ”Rött vin. Sofistikerat”. Det säger kanske allt.
Trots detta är kön lång och jag måste nog inse att det finns en stor publik som inte alls tycker att detta är dåligt. Men för att förtydliga ytterligare vilket tacky hole of crap med swedish housemaffiamusik som baren förvandlats till har de släppt denna film.
. Eld, vatten som sprutar i en klassisk orgasmliknelse, alla tjejer tittar med underifrån blick *jag är villig* och det shottas i takt till musiken. Alla frågar sig om det kan vara på riktigt, utom några som tycker det är ”fett”. Fett med hyrbil asså. Någon tycker också att Koi är ”det enda stället med klass”.
Det är bra att ha insikt i att vi lever i olika världar där ingen av oss har rätt eller fel, bara fullkomligt olika smak.Tänk om jag skulle skapa reklam som riktar sig till en av dessa personer som målgrupp. Spännande…
Tidsoptimisten undertecknad stod upp från åtta på morgonen igår tills jag äntligen hade ett glas fläderdrink i handen och en hel tallrik av dagens ihärdiga matlagande framför mig.
Några vänner kom förbi och firade att jag levt jättelänge och jag dukade upp en meny med (igen) pulled pork efter Lisa Förares busenkla recept eftersom alla blir så fasansfullt nöjda när de får barbecueosande långkokt gris på en surdegsmacka, och en skarp dressing på koriander, lime och jalapeños mellan tänderna. Jag gjorde även en urgod nässelpaj med getost som jag rekommenderar. Man behöver inte bo på landet eller ta sig ut i diken. Nässlorna hittade jag på Möllans torghandel för dyra 25 kr för 100 g (o b s rör inte runt med händerna i en skål med nässlor vilket jag gjorde i yran:). Sen lagade vi lökpaj och peccorinogratinerad sparris, belugasallad med granatäpplen och rättika och rabarberkompott med kanel. Alla åt en, två och tre gånger och var matlyckliga.
Sedan hände det.
Jag visste att det kunde uppstå en situation men tänkte att med lite stark dryck kommer ingen tänka på det. Ack så fel. Ha – alltid – kaffe – hemma – om – du – är – över -30. Mitt i festen var det någon som yppade orden ”har du kaffe?”. Jag stelnade till.
Tre stackars nespressoampuller fanns att bråka om, mitt pressokaffe gick ut 2012 och klockan var 21.20. Samtidigt satt Malmlös mesta kaffexepert i mitt vardagsrum. Kunde jag lura honom och brygga kaffet från 2012? Nej, han har tidigare berättat med inlevelse om kaffets arom och sin känsliga näsa.
Gästerna började jämföra sina kaffesug för att tinga de tre nespressoampullerna (vilka jag ångrar att jag avslöjade då jag tänkte på morgondagens katastrofala kaffelösa frukost), ett kösystem bildades och det dealades även om att dela kopp. För att motverka det kaffekrig som var på väg att bryta ut i mitt vardagsrum trädde två hjältar fram, min trogna italienska pressokanna, Chambord, samt min kille på cykel i regn för att införskaffa vuxendrogen. Herrueka. Tack och lov för nattöppet och detta praktiska köksgeråd från Bodum för gott kaffe snabbt. Lugnet lade sig över Ribersborg igen under dofter av det enda nattkaffet som gick att få tag på, Zoegas, och festen kunde fortsätta på vuxet vis i lugn och ro.
Tills jag slängde ut ett glas rött vin över min soffa och nya matta som några killar fått för sig att rulla ut mitt i allt.
Min födelsedag har varat i flera dagar och är inte slut än. Älskar fortfarande att fylla år och får fjärilar i magen som ett barn. Först ut att fira var familjen som jag bjöd hem på middag. Eftersom jag aldrig kan bestämma mig vad jag ska laga lagade jag allt och bjöd på fem rätter. Pulled pork på surdegsbröd, en liten mellanrätt med rå pilgrimsmussla tillsammans med citrusfrukter, lime, grapefrukt, citron och hemgjord majonäs. Sen vackert grillad vit sparris och vårlök tillsammans med spröd rabarber och en vinägrett på fläder och rosépeppar. Sen halstrad gös med grön sparris och en grönärtpuré med pepparrot. Och till sist min pojkväns rabarberkräm med karamelliga crunch på olika nötter och fröer. Grymt vårigt. Vad jag fick? Allt jag önskade mig dvs stekjärn och tallrikar. Jag har alltså blivit precis som mamma. Förstod aldrig hur hon kunde önska sig något så tråkigt som stekjärn när hon fyllde år när jag var lite. Nu förstår jag.
Mina helger är ofta väldigt bra. Jag borde bara komma ihåg dem lite bättre. Att jag ätit min första sommarglass, stått i klänning i hamnen med ett glas bubbel mitt i natten utan att frysa, dansat till schlager utan att skämmas, läst tidningar på gräsmattan utanför mitt hus, shoppat kläder och imponerat på min familj med en femrättersmeny. Grillat korv och kollat på film. Inte så dumt ändå.
