Frilufsdag – obehaget

Såg just tusentals färgglada barn på Limhamnsfältet och fick ångestklump i magen. Det var aldrig roligt med klassutflykt. Det var en tävling i vem som hade bäst fikalåda och jag var alltid ängslig över vad som skulle hända. Var skulle vi? Skulle vi hinna tillbaka till bussen? Vad ska vi göra? Nervös över att vara på något plats jag inte kände till. Det ska jag ha med mig till jag själv får barn, låt dem vara med över allt så de inte blir så satans ängsliga över allt nytt, över att inte ha kontroll, över att inte vara hemma.

Min mamma brukade göra varm buljong som jag älskade och hade i en termos med bilder av flickor i madickenkläder på och något amerikansk snirkligt typsnitt. Varje gång sa jag högt ”men åååh vad har mamma stoppat i min termos”. För att jag inte hade röd saft som andra. Och så drack jag i smyg.

Och alltid skulle man göra någon aktivitet som var hemskt. Bollsport. Springa. Bygga saker. Bli blöt. Bli varm. Bli av med sin vante.

Hade för stark integritet för att våga bara hänga, med vem som helst. Lita på att de tyckte om mig för den jag var. Avvaktade. Höll mig utanför. Hängde med killarna. Jag hade ju kort hår och min bästa vän hela min uppväxt hette Rasmus och jag hade killskridskor. Men sen fick man inte det när man började skolan. Leka med killarna.

Hade manchesterbyxor som mamma sytt, kliande polo, lappar på knäna som slitits sönder. Det bästa var när jag fick ärva kläder av mammas kompisars barn. De hade tuffa tröjor. Och sen fick jag köpa kläder från Ellos två gånger om året och köpte det första plagget själv. En mussepiggtröja och matchande grön- och svartrutig kjol. Blev söt. Passade in. En dag glömde jag kjolen hemma och fick springa i tröja och stumpbyxor hela dagen.

Friluftsdag.

Rätt så bra när man fick slänga sig i lövhögar och äta plättar med socker på filmburk. Plättar var mycket viktigt. Då var man rätt.

Tags: , ,