Över USA och tillbaka till en förträngd tid

Idag börjar jag min resa som jag inte velat nudda vid för mycket, med rädsla över hur det egentligen känns. ”Jag bara gör det” har fått mig att göra mycket. Trots rädsla. Varje gång växer jag ett stycke till. Det kommer innebära både många mil och ett möte med en tid jag lagt bakom mig, klippt av ett band till och inte velat beröra. Jag har landat i Chicago. Sedan åker jag vidare genom ingenstans till någonting. Det vill säga den plats i USA där jag en gång bodde och mådde otroligt dåligt under lång tid. Där jag som 17 åring fick möta en helt annan värld fullkomligt på egna ben bland vuxna som försökte förstöra och utan stöd från någon av de som skulle finnas där.

 

Jag har inte vågat rota i detta efter min resa men tiden där har nog påverkat mig och den jag är idag mer än jag tror. Mycket mer. Att klara sig själv och att inte förvänta sig att någon annan ska hjälpa till sitter i mitt inre. Tillit det har jag inte heller mycket av. När människor skyller på omständigheter blir jag provocerad. Det är upp till dig. Det är upp till mig. Och man kan resa sig hundra gånger om.

 

Tack STS resor för den hårda skolan, men nej, jag kan inte tacka en organisation som så fullkomligt misslyckas med sitt uppdrag att skapa en trygg och minnesvärd resa för den som vågar åka långt bort. Som avsäger sig ansvar så fort pengarna kommit in och 17-åringen lämnat landet. Det finns så många detaljer i det här som är så otillåtet. När jag kom hem gick ett program, likande kalla fakta eller om det var det (vet ej hur länge det gått), som handlade om resorna, organisationen. Jag funderade på att skriva min berättelse. Men gömde den.

 

Efter ett år då jag kommit tillbaka fick jag ett vykort från min första familj med ett uppenbart dåligt samvete ”It all starts with peace”. Jag svarade aldrig och ångrar mig inte. Vad jag var med om där, och vuxnas svek, kommer jag inte glömma. Och nu ska jag möta det. Och träffa dem som faktiskt fanns där och som hjälpte mig i en tid då jag var helt utelämnad till mig själv, i cowboyland.

 

Jag har inte pratat om detta på femton år. Nu börjar jag.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Bråket om vilken feminism som är den rätta

Nu bråkas det om vilken feminism som är den rätta, den mest värdiga, den äkta. Och skribenternas texter haglar av förakt. Sara Yazdanfar ramlar rakt ner i dubbelmoralshålet – när hon skriver på svd debatt om hur vita medeklassfeminister konstruerar bra och dålig feminism gör hon precis samma sak själv.

 

 

”När vita medelklassfeminister kritiserar Beyoncé för sin lättkläddhet eller att hon döpt sin turné till The Mrs Carter Show konstruerar de bra och dålig feminism. Bra feminism är Judith Butler. Dålig feminism är Beyoncé. Högt och lågt. Akademiskt och arbetarklass. Vitt och svart. Fint och fult”.

 

 

Lisa Magnusson på Rodeo svarar på tal om hennes kritik mot den så kallade läppstiftsfeminismen hon själv kritiserat.

 

 

”Så varför tar då Sara Yazdanfar ens upp min klasstillhörighet och var jag bor? Jo, för att diskvalificera mig förstås. För att göra klart att mig behöver man inte ens lyssna på, ty jag är blott en privilegierad skit som inte fattar något om något. (…)  Vi har alla fördomar, jag också, jag gör mig sannerligen inga illusioner av att vara bättre än någon annan i det avseendet. Men jag upphöjer åtminstone inte mina fördomar till ideologi. Sara Yazdanfar och många med henne håller Beyoncé mot en egen måttstock enbart på grund av hennes hudfärg: Det är till exempel plötsligt feministiskt när hon poserar i bikini på H&M-affischer, eftersom hon är svart. Sara Yazdanfar håller dessutom mig mot en annan måttstock utifrån sina idéer om min hudfärg och min tänkta klass, bostadsort, utbildningsnivå, musiksmak”.

 

 

Jag som inte kan komma undan, utan måste inse att jag tillhör stämpeln ”vit medeklassfeminist” av de enkla anledningen att jag är vit, medeklass och feminist. Varför är det okej? Det är (precis som på samma sätt som att säga läppstiftsfeminism) att tillförskriva någon egenskaper eller minimera någons åsikt – det är härskarteknik. Det här gäller även alla gånger (även jag) säger ”vita medelålders män”. Varför är det ok att säga så? Är det konstigt att han blir provocerad av mig och min retorik? Vinner jag över honom på min sida och uppnår det jag vill med min feminism? Knappast. Jag förminskar honom och placerar han inom en grupp som jag samtidigt smutskastar. Varför är det ens okej att använda ordet ”vit” som nedvärderande skällsord? För att det är att slå uppåt? Förmodligen men är det bra eller kan det vara en fara i att göra det?

 
Feminism kan komma i många skepnader. Men att dela in det på detta vis bidrar inte till något bra utan tvärtom skär det en skåra djupare mellan rätt och fel, fint och fult och vitt och svart genom att göra en viss form av förakt accepterad.

 

Vi borde vara mer rädda om olika åsikter.

 

 

Men bråka ni om läppstiftsfeminismen eller om den vita medelklass elitfeminismen så länge.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter