Över USA och tillbaka till en förträngd tid

Idag börjar jag min resa som jag inte velat nudda vid för mycket, med rädsla över hur det egentligen känns. ”Jag bara gör det” har fått mig att göra mycket. Trots rädsla. Varje gång växer jag ett stycke till. Det kommer innebära både många mil och ett möte med en tid jag lagt bakom mig, klippt av ett band till och inte velat beröra. Jag har landat i Chicago. Sedan åker jag vidare genom ingenstans till någonting. Det vill säga den plats i USA där jag en gång bodde och mådde otroligt dåligt under lång tid. Där jag som 17 åring fick möta en helt annan värld fullkomligt på egna ben bland vuxna som försökte förstöra och utan stöd från någon av de som skulle finnas där.

 

Jag har inte vågat rota i detta efter min resa men tiden där har nog påverkat mig och den jag är idag mer än jag tror. Mycket mer. Att klara sig själv och att inte förvänta sig att någon annan ska hjälpa till sitter i mitt inre. Tillit det har jag inte heller mycket av. När människor skyller på omständigheter blir jag provocerad. Det är upp till dig. Det är upp till mig. Och man kan resa sig hundra gånger om.

 

Tack STS resor för den hårda skolan, men nej, jag kan inte tacka en organisation som så fullkomligt misslyckas med sitt uppdrag att skapa en trygg och minnesvärd resa för den som vågar åka långt bort. Som avsäger sig ansvar så fort pengarna kommit in och 17-åringen lämnat landet. Det finns så många detaljer i det här som är så otillåtet. När jag kom hem gick ett program, likande kalla fakta eller om det var det (vet ej hur länge det gått), som handlade om resorna, organisationen. Jag funderade på att skriva min berättelse. Men gömde den.

 

Efter ett år då jag kommit tillbaka fick jag ett vykort från min första familj med ett uppenbart dåligt samvete ”It all starts with peace”. Jag svarade aldrig och ångrar mig inte. Vad jag var med om där, och vuxnas svek, kommer jag inte glömma. Och nu ska jag möta det. Och träffa dem som faktiskt fanns där och som hjälpte mig i en tid då jag var helt utelämnad till mig själv, i cowboyland.

 

Jag har inte pratat om detta på femton år. Nu börjar jag.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

2 thoughts on “Över USA och tillbaka till en förträngd tid

  1. Heja dig!
    Hoppas att detta med tiden ska stärka och/eller hjälpa andra med liknande erfarenheter, även om det känns jobbigt just nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *